∞

Vi i väst lever bland annat som slavar under sträva efter perfektion, att bli perfekta. Media och kapitalet har samma effekt på våra sinnen när det kommer till strävan efter perfektion som kärlek - vi tappar helt omdömet. I samband med uppfostran gäller det att väga sina ord. Om man svär i närheten av barn så börjar även de svära. Men vem bryr sig, vi kommer alla att lära oss svära till slut i alla fall, det viktiga är att vi lära oss att veta när vi får och inte får svära. Ord som jag däremot inte vill föra vidare till nästa generation är bland annat: normal,onormal och perfekt. Orden kan möjligen ha en innebörd som behövs i språket, men i och med den värdeladdning de fått så medför de mer negativt än positivt till samhället - och språket har ju som uppgift att bistå samhället, inte vice versa. Men istället för att bemöta ordet Perfekt med hurtiga PK-argument så tänkte jag att vi bryter ner det i logiska beståndsdelar för att sedan se om dess struktur verkligen håller i längden.

År ut och in får vi läsa om dopingskandaler - hjältar som kraschat och brunnit. Det är som om varje gång vi läser om dopade idrottsmän- och kvinnor så dör en liten bit inom oss alla. Idrottare tycks gestalt något mer än bara sportdårar, de är smärre helgon. Alla behöver vi en hjälte, någon eller något att se upp till. En ständigt vakande förälder som vi naivt kan lägga vår tillit till. Och oavsett om de vill eller ej så har atleter genom tiderna fått bära denna ansvarsfulla roll. Hela nationer jublar och gråter med deras framgång eller förluster. Folk kan sitta som på nålar framför dumburkarna, följa poängtabellerna slaviskt, diskutera teknikerna över lunchrasterna - evinnerligen. För att oavsett om du själv kan sporta eller inte så finns där oftast ändå ett intresse för våra sportidoler. Atleten är den genuina folkhjälten. Han är inte girig eller dum, inte självisk eller har dunkla motiv - han tävlar bara för sitt lands skull. Alla hans utförande är offentliga, vi har alla insikt

Att döma är bland det enklaste som finns. Det är bara att peka och spy galla. Att däremot förstå och förlåta är en gåva, något vackert, något att sträva efter. Men visst, låt detta utlägg gå ut till dem som dömer: Har ni ens någon koll på hur ni dömer? Många människor gör det enkelt för sig när det kommer till moral - de tittar i ett facit. Vissa öppnar lagboken och citerar paragrafer upp och ner och moraliserar, andra öppnar bibeln och gör det samma. Så många olika lagböcker världen över, så många olika heliga skrifter. Men visst, bekvämt och enkelt är det ju iaf. Det är ju bara att peka och säga "men lagen/gud säger så, därför är det ju så!". Varför inte bara sluta tänka helt och hållet om nu lagboken/den heliga skriften redan har alla svaren? "Okej, så du menar att vi inte ska ha en lagbok. Fine. Vad ska vi döma folk efter då?". Ja, det blir ju svårt, att utan ett regelverk döma folk. Frågan kanske är varför vi ens ska döma? Vem hjälper det

Skapade denna rubrik för nästa tre år sedan. Då stod jag på gränsen inför ett beslut men var inte tillräckligt stark för att ta beslutet. Nu, tre år senare tar jag upp tråden igen. Alkohol, du å kära dryck, bringare av lycka och förfall. Vissa kan avstå dig, vissa trånar efter dig, andra kan njuta av dig med måtta. En del behöver dig, en del förkastar dig. Vissa nyttjar dig, men allra oftast är det du som utnyttjar oss. Vi dricker för att känna berusning. Berusning är stundens behag. Kanske för att komma bort från stressen, kanske för att uppnå mening med vardagen, kanske bara för att slappna av. Vanligtvis brukar jag inte skriva om mitt liv, min vardag. Anser det totalt ointressant att läsa om andras dito, tidsslöseri och meningslöst. Denna gång kommer jag dock att göra ett undantag och berätta lite om mig själv och mitt liv, enbart i syfte att föregå med gott exempel. Om endast en endast person kan tänkas påverkas av mitt aktiva beslut så har syftet med detta inlägg upp

Jag trädde in i en värld, liten och osäker. Mobbad och utfryst. Tvingades in i ensamhet, blev osäker. Jag upplevde visdom, jag insåg att alla andra i världen var precis lika osäkra som jag. Fick ytterligare en dos visdom och såg att människorna som utfryst mig var ännu osäkrare på sig själva, på sin existens, på sin syn på livets mening. Helt plötsligt var jag inte så osäker på mig själv.  

Det finns inga sekter, bara tidsenliga religioner.

Allt för länge har jag stört mig på  (hmm aj aj, har jag just yttrat standardfrasen som sägs av den genomsnittlige fjortisbloggaren?) Delete, Retry: Emellertid uppträder situationer där jag får ett instinktivt behov att vomera, och detta inte på grund av systembolagets glamorösa produkter, utan på grund av Solglasögon. När vi hälsar är det en plikt att ta ögonkontakt, viktigare än själva handskakningen. De ärligaste människorna du känner är dem som ser DIG i ögonen när DU talar. Ögonen är själens spegel -with out a doubt instämmer de flesta som upplevt detta. Inte minst alla framgångsrika pokerspelare. Inte konstigt att så många av dem fuskar med solglasögon.. "Bakom mina solglasögon kan jag vara mig själv", och det är precis den styrkan många upplever bakom sina fula fula solglasögon. Whips så får folk attityd och leker balla. På samma sätt som vi kan tolka andra människor i deras ögon så upplever man även en sårbarhet i att visa sina känslor genom ansiktet och ögonen

"Åh, har du klippt dig, vilken fin frisyr du fick!" -"tack" "Vilken snygg jacka du köpt!" "-tack!" "Shit, vilken sexig bil du köpt!" "-tack!!!!" Ja men, tack för vadå? När man tackar för en komplimang så tar man med andra ord åt sig äran för komplimangen. Men frågan är huruvida vi egentligen är berättigade att ta åt oss äran för någonting vi inte ens gjort. Detta grundar sig troligen i vanlig ordning i vår kultur, och i detta fall jantelagen. I den svenska kulturen och dess normer så är det inte riktigt PK att ta åt sig äran för de saker vi presterat själva, man får helt sonika inte instämma i en komplimang man gjort sig förtjänt av och säga "jag vet", utan man får enbart tacka för komplimangen. "Vilken snygg tavla du målat" -"tack" (och inte: "jag vet"). Nåväl, jag finner vissa delar i jantelagen bra så jag har inte för avsikt att beskyllda den för något. Jag vill snarare konstate

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12532368.ab Titeln är ett citat från en norsk soldat stationerad i Afghanistan . Inte helt oväntat ledde uttalande till ramaskri. Men vad förväntar vi oss av människor som ska ge upp hus, hem och familj för att åka 1000 mil bort för att delta i ett krig som egentligen inte ens berör dem? Är folk verkligen så naiva att de tror att människor gör upp allt detta bara för att ... ? Ja vad, om inte för att kriga? De människor som anser att krig är fel och vill bidra så gott de kan gör det oftast genom politik, diplomati, läkare utan gränser, röda korset m.m., samt även givetvis i rent självförsvar om landet skulle bli invaderat. Att påstå att man vill kriga för att uppnå fred (läs: USA:s missionärståg) bör undvika en debatten om denne vill undvika att bli förödmjukad. Det ligger i vår DNA att kriga, mörda och lemlästa folk. Hade vi inte kunnat ta fram denna djuriska sida hos oss hade vi aldrig kunnat överleva som ras. Bara för att v