∞

Att vara kär Eller att vara förälskad. Man är inte både och. Förälskelse är en primitiv drift (givetvis är alla drifter primitiva då de enbart är genetiskt nedärvda, men vill bara förtydliga och förstärka innebörden av definitionen Drift). När man blir förälskad i någon så startar en biologisk mekanism i kroppen. Hormoner strömmar runt, vi blir lyckliga, lyriska, kåta, flirtiga, fnittriga, habegär m.m. Personen vi blivit förälskade i förblindar oss, vi vill vara, prata med, umgås med, känna närheten av denna person. Det är som om hjärnan tycks lägga allt fokus på förälskelsen. Att bli förälskad har ingenting med intelligens, intellekt, sunt förnuft, logik eller what so ever. Den är en biologisk mekanism som vi inte rår särskilt mycket över, det säger mest pling. Vi kan mycket riktigt bli förälskade vi första ögonkast (Obs! Att säga att det är kärlek vid första ögonkast är så fel som det bara kan bli) då det som sagt inte handlar om logik. De saker som gör oss förälskade i en per

Jag höjer en kniv framför mig och begrundar den med tårar i mina ögon. Kniven jag håller framför mig är inte ett konstverk, det är inte ett minne från min morfar. Kniven jag lyft upp framför mig är varken dyrbar eller värdefull. Kniven jag höjt framför mig är bevisat att jag är bunden till er alla precis som ni alla är bundna till mig. Att jag just nu, i detta ögonblick, lyft denna kniv framför mig är en konsekvens från miljontals och åter miljontals orsaker. En konsekvens från att det första encelliga livet överlevde, en konsekvens från det första djuret som gick på land. En konsekvens från alla miljoner människor innan mig som fattat ett beslut. Om minsta lilla beslut, minsta lilla vindpust hade blåst annorlunda, hade jag kanske aldrig höjt kniven framför mig idag. Jag är summan av andra människor liv, jag är summan av andra människors karma. Det liv jag lever och förvaltar nu kommer att påverka miljoner människor efter mig. Den karma jag skapar kommer för alltid att påverka

Jag kan om jag vill. Man ska ju aldrig säga aldrig. För man kan aldrig veta säkert förns man nått ända fram, eller när man konstaterat att man aldrig kommer komma ända fram. Ingenting är med andra ord säkert eller osäkert. Den enda jag vet  med 99% säkerhet är att jag kan om jag vill. Såvida inte Gud också vill detsamma som jag vill, för då kommer jag klara det med 100% säkerhet. Men om Han inte vill, så kommer jag med 100% säkerhet att inte klara det, även fast jag har mina 99% på min sida. Med andra ord har jag 50/50 chans att klara det beroende på om Gud vill respektive inte vill. Om Gud däremot väljer att ignorera mig har jag alltså 99% chans istället. Givetvis är min 99% enbart ett teoretiskt tänkande. Mina odds kommer ju även att påverkas av vad andra människor vill, hur vindarna blåser och om jorden kommer att ödeläggas av en koemt eller inte. Så kvar av mina 99% finns egentligen inga odds alls som talar för att jag kommer att klara det, bara en önskan och förhoppning. "

Om mänskligheten ska minska risken att spränga sig själv i bitar i ett kärnvapenskrig så bör vi omgående införa ett matriarkat. Jag tror detta är ett av få ideologiska ställningstaganden som jag står för. Det är den enda ideologi jag kan se vara genomförbar. Ända sedan mänsklighetens uppkomst har mannen haft den bestämmande positionen. På tiden då vi knappt kunde tala så var det muskler och fysik som avgjorde ens position. Idag är det någon sjuk blandning av förmåga av ordsvammel, nepotism och falskhet. Människan kan liknas vid kackerlackor - vi anpassar oss efter vår miljö. Man kan dock även hävda att vi är snäppet vidrigare än kackerlackor då vi förtär och förstör planeten vi bor på. Vissa forskare går även så långt som att de påstår att mänskligheten är en bakterie - vi utökar oss hejdlöst på någon annans bekostnad. Planekonomi, kapitalism, socialism, kommunism, religion, rojalism, demokrati, diktatur, teokrati. Ja, vad har vi inte prövat på. System efter system fallerar och k

I väst talas det febrilt om rasism. Alla verkar vara rasister. Speciellt vita. Det är som om vita har större anlag för att vara rasister - fast om man nu uttalar sig så så är man ju en fördomsfull rasist. Nåväl, paradoxerna kring "Rasism" är inte få. När jag växte upp blev jag lärde att det enbart är vita som kan vara rasister mot svarta. Efter att ha bott i en av Sveriges invandrartätaste förorter blev jag dock varse om verkligheten, att rasism mellan raser och etniciteter förekommer överallt, hela tiden, jorden runt - knappast något betingat med ljushyade människor. Så låt oss sluta hälla vatten på vänsterns kvarn, länge nog har de ridit på "anti-rasist-vågen" och skrapat till sig röster på detta patetiska sätt. Rasism är en politisk term och inget mer, det är en icke-fråga. Ordet rasism har uppkommit för att skapa en "vi och dem"-känslan, vilket kan te sig ganska ironiskt då rasism betyder förtryck (förtryck uppstår när man skapar ett "vi" o

Vårat språk har utvecklats, logiskt sett, i samma takt som vår intelligens och intellekt. Innan våra hjärnor kunde tänka i banor om framtid och dåtid kunde vi inte heller tala i futurum och preteritum. Vi kunde inte tala om atomen förrän vi teoretiskt insåg/antog att den existerade. Utav samma anledning så är vårt språk tämligen fattigt vad de gäller spirituella begrep då vi idag har förlitat all vår kunskap till vetenskapen. Det som inte går att förklara rationellt är inte heller värt att överväga. Vi lever i en tid av hets (jag säger inte att det var bättre förr (tillskillnad från många andra) då jag inte varit med förr, jag kan enbart observera hur jag upplever livet Nu idag). De allra flesta av oss springer och trängs i ett och samma ekorrhjul. Vi biter gärna ihjäl varandra för att nå till toppen. Givetvis finns det ingen topp i ett hjul, men det märker vi inte förrän vi gått in i väggen eller ligger på vår dödsbädd. I sökandet av att identifiera oss själva så gör vi helt fel

Jag är ute och går, låter mina fötter leda mig på den stig som passar dem bäst medan jag vandrar runt i mina tankar. Plötsligt, som om jag blivit placerad där från ingenstans befinner jag mig i den djupaste skogen. Det är kolsvart, jag kan inte se stigen, jag vill hem. Jag har ingen aning var jag befinner mig, jag kan inte orientera mig, varifrån jag kom eller var jag ska. Skogen blir trängre och trängre, jag måste ut! Pupillerna vidgas men det är fortfarande omöjligt att se något, luften blir tung, allting snurrar, jag kommer att dö! Jag tänder min ficklampa, jag måste hitta stigen, jag måste ut, nu! Ljuset är min enda räddning, jag måste ha fokus på ljuset! Ljuset bländar mig, jag ser nu bara marken där jag sätter mina fötter. Allt som faller utanför lampans fält blir helt plötsligt 100 gånger mörkare och jag börjar springa utan att veta var jag ska. Jag måste ut, nu dör jag, jag är livrädd och skakar i hela kroppen. Jag klarar inte mer, jag dör, jag dör, hjälp, snälla hjälp mig, ja