∞

En återkommande slentrianfras som yttras av såväl tonåringar såväl som äldre gummor och gubbar är "det var bättre förr" eller "vi mår sämre nu än förr". Ligger det någon sanning i detta eller är det som vanligt bara svammel och gnäll? Om vi låtar bli att titta på undersökningar som gjorts över folks välmående och istället tittar på statistiken som gjorts över de parametrar som kan tänkas bidra till välmående så kan vi angripa frågan från en mer realistisk synvinkel. Här är lite parametrar som om något borde spela in för ett kvalitativare liv: 2014 är det: mindre våld, mindre fattigdom, mindre svält, mer frihet, mer valmöjligheter, längre liv, friskare liv, mindre press (fysisk som psykisk), ökade välfärdssamhällen. Någon kanske hänger upp sig på "mindre press", men faktum kvarstår att vi har mindre press på oss idag. Vi har arbetsregler till höger och vänster som reglerar att vi aldrig ska behöva utstå mobbing på jobbet eller behöva lyfta

Femininet och maskulinitet har varit en svår resa för mig, precis som för många, många andra. Den svåra resan har troligen berott på att samhället tvingar in oss i fack vi egentligen inte vill befinna oss i. Om vi försöker gå utanför facken så får vi många gånger utstå kritik varpå utforskandet blir tabubelagt och svårt och ibland även avstannar. Jag vågar dock inte påstå att detta är ett typiskt fenomen i "modern tid" och att förvirringen skulle vara större nu än förr. Jag blickar bakåt i tiden, långt innan feministrörelsen. Vad vi kunde se då var män som utnyttjade sin maktroll och lät deras maskulinitet (som förvisso hade ett mycket större och bättre svängutrymme än idag) gå till överdrift och istället övergå till makt- och kontrollbehov samt även att deras femininitet aldrig fick möjlighet att utvecklas då detta ansågs omanligt. Detta missgynnade givetvis även kvinnorna som dels aldrig fick möjligheten att utveckla sin maskulinitet och dels aldrig fick sin femininet behan

I takt med att Lena Andersson blivit hyllad för sin nya roman Egenmäktigt förfarande och att hashtaggen #prataomdet av Johanna Koljonen blivit enormt rosad så tyckte jag att det var dags med lite motbalansering, att få in lite verklighet i ämnet. Precis som jag skrev i ett tidigare blogginlägg, Den du är och den du kan utvecklas till , så tenderar mediaaktuellaämnen att bli populistiska och urvattnade. Ämnen som blir populistiska får även en väldigt låg kvalitetsnivå då gemene bonde helt plötsligt ska göra sitt expertutlåtande. I detta fallet är det Våldtäkt vi talar om, ett ämne som de senaste decennierna blivit totalt utvattnad, sönderexploaterat och förvridet. Våldtäkt har gått från att vara en juridisk term till att nu istället vara en fråga om moral och tyckande; ett tyckande av allmänheten. Suck, pust och stön... Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande påvisar tydligt det moraliska dilemma som florerat på #prataomdet, eller snarare den moraliska förvirringen. Var

Oavsett era så kommer det alltid finnas en grupp människor som anser sig veta bäst och även bestämmer mest. Av historien att döma så har ordförandeklubban vandrat allt från mellan de fysiskt överlägsna (militärjuntor eller den stora starka grottmannen), de religiösa, försäljarna (politiker), de rika, vetenskapsmännen, rojalisterna m.m. Definitionen "att bestämma", att ha "ordförandeklubban", är i detta inlägg tämligen övergripande. Jag avser alltså den grupp av människor som har stort inflytande över en stor skara människor. Sällan eller aldrig är det enbart ett klientel, en grupp av människor, som har det endaste inflytandet, utan oftast är det fördelat. Inte alltid heller är det så att inflytandet är en uttalad makt, snarare tvärtom är det så att dem med mest inflytande är allt ifrån tilldelade sin maktposition. Klientel med tilldelad/erkänd makt är t.ex. politiker, rojalister och grupper av människor som övertagit tronen med våld. Klientel som har minst lika s