Ockhams rakkniv - när informationssamhället övergått till sagosamhället
Ockhams rakkniv.
I en tid där informationsflödet är nästintill fritt och globalt har det aldrig varit lättare och samtidigt svårare att klura sig fram till vari sanningen ligger. Å ena sina kan man enkelhet söka efter information i ett enormt register, å andra sidan finns det lika många aktörer som manipulerat sanningen som framfört den.
Visst, källkritik i all ära. Men när forskningen styrs av kapitalismen så blir även källan ett politiskt verktyg. Och hur vass man en tror sig vara på källkritik lämnas man i slutändan i 99 fall av 100 med en partisk källa.
I kampen att filtrera åsikter från sanning, fakta från fiktion, bör man ta ett steg tillbaka från informationstillförseln, ta ett djupt andetag och därefter tillämpa ockhams rakkniv innan man går steget vidare i debatten.
Ockhams rakkniv säger att de som är mest logiskt oftast också är sant. Förvisso väldigt enkelt, och som sagt, logiskt. Men likväl har vi ett debattklimat med åsikter, teorier, "forskning" och politik som är så långt ifrån logisk att det enbart kan betäckas som folie-hatt-varning. Men som alltid förr: foliehatten har ingenting med logik att göra, det har med värderingar och vad som är politiskt korrekt och inte.
Och det är väl till slut var en med självbevarelsedrift och ett sunt intellekt hamnar, hos sig själv. När politiken nästlat sina tentakler ut i varenda informationsbas; skolan, jobben, politiken, samhället, media, forskning. När någon slutgiltig sanning blir nästintill omöjliga att uppnå för det finns alltid någon annan källa som är precis lika "sann". Istället för att stånga sig blodig med vad som enbart kan liknas med sofistikerad fascism, hjärntvättning och indoktrinering så kan man välja att lämna slagfältet och söka sanningen själv, med sig själv.
Risken är som alltid när man göra resan själv att man tappar perspektiv och fakta. I balansen att uppnå sanningen kan man alltså inte helt utesluta sig från informationsflödet, men istället hålla sig i utkanten av det. Att ständigt ta del av alla sanningar och "sanningar", all forskningar och "forskningar", men utan att för den sakens skull närma sig i debatt och dras med i svamlet och åsiktsmaskinen.
Men precis som risken med att vara på avstånd kan medföra förlust av fakta kan även ett för nära band till debatten göra en låst vid sin fråga såväl som att man enbart sållar sig till likasinnade och enbart ryggdunkar varandra snarare än att ifrågasätta och utmana varandra. Jag skulle påstå att denna risk är större och för med sig större skador på ens personliga utveckling än de konsekvenser som kommer med att vara på distans från debattens centrum.
Det skulle även kunna debatteras för att dem som har behovet av att alltid närma sig debattens centrum har ett större ego att tillfredsställda, därav gravitationen in emot debatten. Och en person med behovet av att få sitt ego bekräftat genom sina åsikter är en person som med största sannolikhet aldrig kommer ifrågasätta sanningshalten i sitt eget påstående såväl som vara helt immun mot korrekt fakta, framför allt den fakta som går emot ens egen trosuppfattning. Det vill säga, det mesta talar för att personer i debattens centrum dels är där för att hävda sig och sitt ego samt att de med största sannolikhet har försatt sig in en situation som enbart kan jämföras med en enfilig motorväg utan möjlighet till vändzon.
Men hur vet vi vad som är mest logiskt då alla verkar ha tagit patent på betydelsen? Ja, det får vi debattera med oss själva när vi kan erkänna för oss själva huruvida vi har en agenda att tala för eller mot det ena. Så länge vi har vårt ego, stolthet eller ideal satta på spel så kommer vi göra allt i vår makt för att beskydda vår ståndpunkt. Släpper vi taget om detta så välkomnar vi även möjlighet att få redan på den verkliga sanningen. Men som alltid, lättare sagt än gjort.
I en tid där informationsflödet är nästintill fritt och globalt har det aldrig varit lättare och samtidigt svårare att klura sig fram till vari sanningen ligger. Å ena sina kan man enkelhet söka efter information i ett enormt register, å andra sidan finns det lika många aktörer som manipulerat sanningen som framfört den.
Visst, källkritik i all ära. Men när forskningen styrs av kapitalismen så blir även källan ett politiskt verktyg. Och hur vass man en tror sig vara på källkritik lämnas man i slutändan i 99 fall av 100 med en partisk källa.
I kampen att filtrera åsikter från sanning, fakta från fiktion, bör man ta ett steg tillbaka från informationstillförseln, ta ett djupt andetag och därefter tillämpa ockhams rakkniv innan man går steget vidare i debatten.
Ockhams rakkniv säger att de som är mest logiskt oftast också är sant. Förvisso väldigt enkelt, och som sagt, logiskt. Men likväl har vi ett debattklimat med åsikter, teorier, "forskning" och politik som är så långt ifrån logisk att det enbart kan betäckas som folie-hatt-varning. Men som alltid förr: foliehatten har ingenting med logik att göra, det har med värderingar och vad som är politiskt korrekt och inte.
Och det är väl till slut var en med självbevarelsedrift och ett sunt intellekt hamnar, hos sig själv. När politiken nästlat sina tentakler ut i varenda informationsbas; skolan, jobben, politiken, samhället, media, forskning. När någon slutgiltig sanning blir nästintill omöjliga att uppnå för det finns alltid någon annan källa som är precis lika "sann". Istället för att stånga sig blodig med vad som enbart kan liknas med sofistikerad fascism, hjärntvättning och indoktrinering så kan man välja att lämna slagfältet och söka sanningen själv, med sig själv.
Risken är som alltid när man göra resan själv att man tappar perspektiv och fakta. I balansen att uppnå sanningen kan man alltså inte helt utesluta sig från informationsflödet, men istället hålla sig i utkanten av det. Att ständigt ta del av alla sanningar och "sanningar", all forskningar och "forskningar", men utan att för den sakens skull närma sig i debatt och dras med i svamlet och åsiktsmaskinen.
Men precis som risken med att vara på avstånd kan medföra förlust av fakta kan även ett för nära band till debatten göra en låst vid sin fråga såväl som att man enbart sållar sig till likasinnade och enbart ryggdunkar varandra snarare än att ifrågasätta och utmana varandra. Jag skulle påstå att denna risk är större och för med sig större skador på ens personliga utveckling än de konsekvenser som kommer med att vara på distans från debattens centrum.
Det skulle även kunna debatteras för att dem som har behovet av att alltid närma sig debattens centrum har ett större ego att tillfredsställda, därav gravitationen in emot debatten. Och en person med behovet av att få sitt ego bekräftat genom sina åsikter är en person som med största sannolikhet aldrig kommer ifrågasätta sanningshalten i sitt eget påstående såväl som vara helt immun mot korrekt fakta, framför allt den fakta som går emot ens egen trosuppfattning. Det vill säga, det mesta talar för att personer i debattens centrum dels är där för att hävda sig och sitt ego samt att de med största sannolikhet har försatt sig in en situation som enbart kan jämföras med en enfilig motorväg utan möjlighet till vändzon.
Men hur vet vi vad som är mest logiskt då alla verkar ha tagit patent på betydelsen? Ja, det får vi debattera med oss själva när vi kan erkänna för oss själva huruvida vi har en agenda att tala för eller mot det ena. Så länge vi har vårt ego, stolthet eller ideal satta på spel så kommer vi göra allt i vår makt för att beskydda vår ståndpunkt. Släpper vi taget om detta så välkomnar vi även möjlighet att få redan på den verkliga sanningen. Men som alltid, lättare sagt än gjort.
Kommentarer