Svenskarna och naivitetsrasismen
Mina uppväxtår präglades av villor, Volvobilar och blonda förskolefröknar. Visst fanns det bus och spring, rackartyg och fuffens. Men sällan eller aldrig att det eskalerade bortom skolans vaktmästarens egna moral (och starka nyper) för att avvärja situationen.
På skolgården brukade man kasta kula, 'sparka burken' och spela nigger. Jo, för så hette det. Inte på Pippi Långstrumps tid, eller på 60, 70, eller 80-talet, utan på 90-talet. Ringa 20-30 år sedan. Man spelade nigger på skolgård med alla godas samvete, beställde negerbollar i kiosken, besökte kyrkan på skolutflykter och avslutade alltid terminen med flaggan i topp och den svenska nationalsången.
Mycket har hänt på en generation. Antarktisk smälter, Michael Jackson har dött och folk köar för att köpa resor ut i rymden. Samtidigt som jorden snurrade hundratals varv och världen gick tre steg fram och sju i sidled så gjorde även Sverige sitt yttersta för att hänga med i jämna kliv. Hen, Microaggresioner och Islamafobi blev resultatet av 30 år av utveckling i Sverige.
Främst har, förutom mobiltelefoni, begreppet 'rasism' tagit största kliven inom den svenska utvecklingen i modern tid. På extremt kort tid har det lilla landet gjort extremt stora omställningar. Många gånger för mycket för snabbt. Negerbollen blev snabbt ett minne blott. Givetvis fanns de dem som av ren princip vägrade släppa taget om sitt älsklingsord, men i vänsterns framfart skövlade man skogar i kampen om att få exponera och avrätta varenda kotte och rasist. Siktet och målet var så pass heligt att man till slut även blundande för brutala övergrepp bland 'de egna'; könsstympningar, bortgifte av minderåriga, hedersmord. I kampen att kväva rasisterna var man villig att offra vem och vad som helst; 'För Sverige i tiden' blev snart 'Ett Sverige, en gång i tiden'.
När fienden är enorm och osynlig så göra man säkrast i att offra sin nästa än att själv hamnar på radarn. Nu var det inte längre roligt att dra negerskämt på lunchrasten, nu var det allmänsplikt som gällde. Den som kunde peka ut flest rasister vann. Sällan eller aldrig var det invandrare själv som pekade ut vem som var rasist och inte, det gjorde svenskarna ett utmärkt jobb själva. Svenskarna, de intellektuella och och bildade, visste i regel bättre än de stackars Afrikanerna när någon hade blivit kränkt. När debatten handlade om Arbetslöshet, Brottsstatistik och Begränsningar övergick tonen från fakta till fiktion och vinnare var den som först påtalade sin motdebattör vara rasist. Alla kunde givetvis vara rasister, det fanns ingen kvot.
Uppåt i åldern flyttade jag bort från de leende blonda förskolefröknarna och hamnade i förorten. Jag värmde upp med milda Hässelby, fortsatte min resa några år i något stökigare Hallunda, vidare till ett främmande Tensta och slutligen bort till en annan sida av Sverige i Södertälje.
Desto länge bort från den svenska kultur jag levde desto bättre perspektiv fick man på vad som verkligen föregick i den svenska rasist-politiken (någon integrationspolitik har det inte varit tal om förrän 2017-2018, innan dess var man vara rasist kort och gott.) Jag såg ett Sverige svenskarna, dem som utdelade rasistkortet, aldrig sett eller levt i. Fina och flotta politiker stöpta i svenska värderingar ända in i benmärgen under sina uppväxtår i Danderyd. Politiker som nu stod och pratade om segregation, förtryck och rasism. För att inte nämna 98% av de boende på Södermalm. Väldigt många visste väldigt mycket utan någon egentlig kunskap. Det är oftast så okunskap brukar avslöja sig*
Jag hängde med Bangladeser, Persier, Kurder, Turkar, Afghaner, Syrier, Assyrier, Greker, Bosnier, Somalier, Thailändare, Finnare, Ugandier, Chilenare, Turkar, Irakier, Etiopier, Egyptier - för att nämna ett axplock. Nu talar vi förvisso om andra generationens invandrare. Dem som varken var det ena eller andra. En svårbibehållen arvskultur i hemmet och ett kallt avståndstagande i det offentliga rummet. Alla pekade ut alla andra för att vara rasister utan att för den sakens skull själva vara rasister, alla och ingen samtidigt, men absolut ingen var å andra sidan särskilt villig att släppa in några nya medlemmar i det svenska folkhemmet. Så där stod de, betongbarnen, med ett arv som knappt överlevde i det egna hemmet och levandes i ett samhälle där ingen på riktigt önskade dem välkomna. 'Öppna era hjärtan' var givetvis en slogan som de boende i Danderyd kommit på när de öppnade upp sin kommun och sina hem för alla de nyanlända.
Svenskar, folket som visste så lite om så lite. Under alla de åren Aftonbladet tävlat med Södermalmsborna med att peka ut flesta rasister har den verkliga rasism helt bekymmersfritt undkommit rubrikerna. Serber som slaktat Bosnier levde nu i samma kommuner. Irakier som kastat ut Kurder från bergsklippor hängde nu i samma stadsdelar. Palestinier som var villiga att offra sina liv i kampen mot Israel var nu ordagrant ett stenkast ifrån varandra. Och då har vi inte ens börjat närma oss föraktat som funnits och finns emellan Afrikanska grupperingar. Trots svenskarnas obildning om kontinenten känner de flesta till de ytliga detaljerna om folkmordet i Rwanda. 800 000 människor, avlivade, i många fall på de mest groteska sätt, för att de tillhörde ett annat folkslag.
Rasism får helt plötsligt en annan innebörd i kontrasten till detta. Där man tidigare i smyg har slängt gamla Pippi-böcker med innehåll om 'negerkungen' och sedan skyllt på böckernas fysiska skick i rädsla av att kränka någon så har man samtidigt acceptera det grövsta och sjukligaste formen av rasism, bara några tunnelstationer bort på blåa linjen. Där man tidigare diskuterade huruvida glassen 88:an var ett sublimt budskap stod man med händerna för öronen och ögonen när könsstympningar, hedersmord och etniska konflikter skedde dagligen i en annan, mörkare del av Sverige.
Svenskarnas hemska övergrepp på invandrarna är ett öppet sår i den svenska historien. Borträknat från Lasermannen så blir det svårt att räkna alla åtskilliga offer som den svenska rasismen skördat. Förvisso har Zlatan, mångmiljonären, beklagat sig om rasismen som råder här i Sverige och hur hårt det har belastats hans liv. Zlatan, vars pappa född i ett land där folkmordet fortfarande är ett högaktuellt ämne. Men rasism i Sverige, den ska man sent glömma.
Nu är det ju så här med ord att de är betingade med ett värde. Jag tänker så här. Att eftersom nu politikerna, Södermalmsborna och skribenterna på Aftonbladet nu varit så väldigt duktiga genom åren att peka ut vem som är rasist så har ordet redan fått sin värdeladdning. Rasist är den (vit, svensk (man)) som förtrycker och förenklar mörkhyade människor och drar negerbollsskämt än i dag. Fine, låt så vara.
Kvar har vi då etniska konflikter mellan folkslag som i sina tidigare hemländer mördat och lemlästat varandra. Eftersom vi nu tack vare den svenska eliten redan definierat termen Rasism så lämnas vi med få alternativ. Är det 'starkt förakt' eller kanske 'absolut ogillande' som vi ska använda för att beskriva dessa rasmotsättningar sinsemellan? Eller ska vi böja Rasism till Ultra-Rasism?
Att jag är rasist är inga new news, det är sedan gammalt allmänt vedertaget. Att jag umgås med klientelet som anmälarna själva bara läst om i Metro använder jag inte som ett triumfkort i debatten, jag låter dem förbli ovetandes. Det är okej att per denna definition är Rasist. För jag har sett rasismen, om än på en väldigt ytlig nivå. Jag har sett människor som föraktar en annan ras bara för just den sakens skull. När jag har sett och levt i toppen av detta isberg så vet jag att den ynkliga betingning som Sverige missbrukat på begreppet Rasism så är det fine by me att vara den sortens rasist. Svenskar ska vara glad att inte besväras av Verklig Rasism, så kallade Ultra-Rasism.
På skolgården brukade man kasta kula, 'sparka burken' och spela nigger. Jo, för så hette det. Inte på Pippi Långstrumps tid, eller på 60, 70, eller 80-talet, utan på 90-talet. Ringa 20-30 år sedan. Man spelade nigger på skolgård med alla godas samvete, beställde negerbollar i kiosken, besökte kyrkan på skolutflykter och avslutade alltid terminen med flaggan i topp och den svenska nationalsången.
Mycket har hänt på en generation. Antarktisk smälter, Michael Jackson har dött och folk köar för att köpa resor ut i rymden. Samtidigt som jorden snurrade hundratals varv och världen gick tre steg fram och sju i sidled så gjorde även Sverige sitt yttersta för att hänga med i jämna kliv. Hen, Microaggresioner och Islamafobi blev resultatet av 30 år av utveckling i Sverige.
Främst har, förutom mobiltelefoni, begreppet 'rasism' tagit största kliven inom den svenska utvecklingen i modern tid. På extremt kort tid har det lilla landet gjort extremt stora omställningar. Många gånger för mycket för snabbt. Negerbollen blev snabbt ett minne blott. Givetvis fanns de dem som av ren princip vägrade släppa taget om sitt älsklingsord, men i vänsterns framfart skövlade man skogar i kampen om att få exponera och avrätta varenda kotte och rasist. Siktet och målet var så pass heligt att man till slut även blundande för brutala övergrepp bland 'de egna'; könsstympningar, bortgifte av minderåriga, hedersmord. I kampen att kväva rasisterna var man villig att offra vem och vad som helst; 'För Sverige i tiden' blev snart 'Ett Sverige, en gång i tiden'.
När fienden är enorm och osynlig så göra man säkrast i att offra sin nästa än att själv hamnar på radarn. Nu var det inte längre roligt att dra negerskämt på lunchrasten, nu var det allmänsplikt som gällde. Den som kunde peka ut flest rasister vann. Sällan eller aldrig var det invandrare själv som pekade ut vem som var rasist och inte, det gjorde svenskarna ett utmärkt jobb själva. Svenskarna, de intellektuella och och bildade, visste i regel bättre än de stackars Afrikanerna när någon hade blivit kränkt. När debatten handlade om Arbetslöshet, Brottsstatistik och Begränsningar övergick tonen från fakta till fiktion och vinnare var den som först påtalade sin motdebattör vara rasist. Alla kunde givetvis vara rasister, det fanns ingen kvot.
Uppåt i åldern flyttade jag bort från de leende blonda förskolefröknarna och hamnade i förorten. Jag värmde upp med milda Hässelby, fortsatte min resa några år i något stökigare Hallunda, vidare till ett främmande Tensta och slutligen bort till en annan sida av Sverige i Södertälje.
Desto länge bort från den svenska kultur jag levde desto bättre perspektiv fick man på vad som verkligen föregick i den svenska rasist-politiken (någon integrationspolitik har det inte varit tal om förrän 2017-2018, innan dess var man vara rasist kort och gott.) Jag såg ett Sverige svenskarna, dem som utdelade rasistkortet, aldrig sett eller levt i. Fina och flotta politiker stöpta i svenska värderingar ända in i benmärgen under sina uppväxtår i Danderyd. Politiker som nu stod och pratade om segregation, förtryck och rasism. För att inte nämna 98% av de boende på Södermalm. Väldigt många visste väldigt mycket utan någon egentlig kunskap. Det är oftast så okunskap brukar avslöja sig*
Jag hängde med Bangladeser, Persier, Kurder, Turkar, Afghaner, Syrier, Assyrier, Greker, Bosnier, Somalier, Thailändare, Finnare, Ugandier, Chilenare, Turkar, Irakier, Etiopier, Egyptier - för att nämna ett axplock. Nu talar vi förvisso om andra generationens invandrare. Dem som varken var det ena eller andra. En svårbibehållen arvskultur i hemmet och ett kallt avståndstagande i det offentliga rummet. Alla pekade ut alla andra för att vara rasister utan att för den sakens skull själva vara rasister, alla och ingen samtidigt, men absolut ingen var å andra sidan särskilt villig att släppa in några nya medlemmar i det svenska folkhemmet. Så där stod de, betongbarnen, med ett arv som knappt överlevde i det egna hemmet och levandes i ett samhälle där ingen på riktigt önskade dem välkomna. 'Öppna era hjärtan' var givetvis en slogan som de boende i Danderyd kommit på när de öppnade upp sin kommun och sina hem för alla de nyanlända.
Svenskar, folket som visste så lite om så lite. Under alla de åren Aftonbladet tävlat med Södermalmsborna med att peka ut flesta rasister har den verkliga rasism helt bekymmersfritt undkommit rubrikerna. Serber som slaktat Bosnier levde nu i samma kommuner. Irakier som kastat ut Kurder från bergsklippor hängde nu i samma stadsdelar. Palestinier som var villiga att offra sina liv i kampen mot Israel var nu ordagrant ett stenkast ifrån varandra. Och då har vi inte ens börjat närma oss föraktat som funnits och finns emellan Afrikanska grupperingar. Trots svenskarnas obildning om kontinenten känner de flesta till de ytliga detaljerna om folkmordet i Rwanda. 800 000 människor, avlivade, i många fall på de mest groteska sätt, för att de tillhörde ett annat folkslag.
Rasism får helt plötsligt en annan innebörd i kontrasten till detta. Där man tidigare i smyg har slängt gamla Pippi-böcker med innehåll om 'negerkungen' och sedan skyllt på böckernas fysiska skick i rädsla av att kränka någon så har man samtidigt acceptera det grövsta och sjukligaste formen av rasism, bara några tunnelstationer bort på blåa linjen. Där man tidigare diskuterade huruvida glassen 88:an var ett sublimt budskap stod man med händerna för öronen och ögonen när könsstympningar, hedersmord och etniska konflikter skedde dagligen i en annan, mörkare del av Sverige.
Svenskarnas hemska övergrepp på invandrarna är ett öppet sår i den svenska historien. Borträknat från Lasermannen så blir det svårt att räkna alla åtskilliga offer som den svenska rasismen skördat. Förvisso har Zlatan, mångmiljonären, beklagat sig om rasismen som råder här i Sverige och hur hårt det har belastats hans liv. Zlatan, vars pappa född i ett land där folkmordet fortfarande är ett högaktuellt ämne. Men rasism i Sverige, den ska man sent glömma.
Nu är det ju så här med ord att de är betingade med ett värde. Jag tänker så här. Att eftersom nu politikerna, Södermalmsborna och skribenterna på Aftonbladet nu varit så väldigt duktiga genom åren att peka ut vem som är rasist så har ordet redan fått sin värdeladdning. Rasist är den (vit, svensk (man)) som förtrycker och förenklar mörkhyade människor och drar negerbollsskämt än i dag. Fine, låt så vara.
Kvar har vi då etniska konflikter mellan folkslag som i sina tidigare hemländer mördat och lemlästat varandra. Eftersom vi nu tack vare den svenska eliten redan definierat termen Rasism så lämnas vi med få alternativ. Är det 'starkt förakt' eller kanske 'absolut ogillande' som vi ska använda för att beskriva dessa rasmotsättningar sinsemellan? Eller ska vi böja Rasism till Ultra-Rasism?
Att jag är rasist är inga new news, det är sedan gammalt allmänt vedertaget. Att jag umgås med klientelet som anmälarna själva bara läst om i Metro använder jag inte som ett triumfkort i debatten, jag låter dem förbli ovetandes. Det är okej att per denna definition är Rasist. För jag har sett rasismen, om än på en väldigt ytlig nivå. Jag har sett människor som föraktar en annan ras bara för just den sakens skull. När jag har sett och levt i toppen av detta isberg så vet jag att den ynkliga betingning som Sverige missbrukat på begreppet Rasism så är det fine by me att vara den sortens rasist. Svenskar ska vara glad att inte besväras av Verklig Rasism, så kallade Ultra-Rasism.
Kommentarer