∞

Vad är det vi strävar efter i vårt samhälle? Att var och en lämnas till sitt eget öde att (på andras bekostnad) roffa åt sig så mycket som möjligt eller är det att vara millimeternoga i hur vi fördelar alla tillgångar (kommunism)? Det förstnämnda brukar leda till en överflöda av trasiga livsöden och det sistnämnda likaså. De samhällen som hittar en balans däremellan brukar även ha högre livskvalité för så många som möjligt. Jag tror de allra flesta (undantaget dem som har något att förlora på dem, dem med ofantliga kapital) är överens om att samhälle där så många som möjligt mår bra så bra som möjligt är det bästa att sträva efter. Annat är samhället byggt på egoism, cynism och destruktivitet.  Om detta sannerligen är vår inställning bör vi även stifta lagar och system därefter. En enkel sanning är att desto högre välfärd och disponibel inkomst (till en ungefärlig gräns) ger högre livskvalité. Välfärden bygger vi upp via skattesedeln och inkomsten via lönekuveret. Lafferkurvan ger oss

Att reglera lagar inom riket är en färskvara och måste precis som bibeln uppdateras för att hålla jämn takt med utvecklingen. Förutom de yttre faktorerna så som ny teknik så utvecklas även de mjuka, inre, parametrarna, det vill säga det kollektiva medvetandet. Det kollektiva medvetande är den genomsnittliga nivån av moral, kunskap, IQ med mera. I och med att vi har ett demokratiskt statsskikt är det i praktiken väldigt svårt att stifta / ändra lagar som faller långt bort från det som accepteras av den stora skaran; kollektivet. Omvänt gäller i diktaturer att risken för motsättningar är klart mindre.  Våra lagar utgörs i grunden av vår (samlade) moral. Även lagar som reglerar mycket komplicerade transaktioner inom finans har sitt ursprung i ett moraliskt handlande. Moralen är basen från vilken vi försöker urskönja vad som är rätt och fel. I takt med att moralen utvecklas / förändras behöver även gamla lagar tas bort, nya skrivas och befintliga revideras. De nya koranbränningarna aktuali

 Livet jag lämnar bakom mig kommer vara minnen och känslor om mig som med tiden tynar bort. Fysiken och kapitalet jag byggt upp är även dem meriter som på sin höjd kan minnas två generationer bort men därefter övergå till ett ointressant samtalsämne. Det ända jag på riktigt lämnar efter mig är mina barn som ska bära livets gåva vidare. Mina barn är emellertid snart inte längre mina, de övergå till att bli sina egna. De intryck jag gjort på dem och dem runtom mig kan förhoppningsvis komma att vara till det bättre - på det stora hela. Tiden på med livet ska förvaltas och uppskattas. Om man inte lägger tiden på att förbättra och utveckla sig själv så ska man göra det för andra. Tiden där emellan ska läggas till att försöka uppskatta livet. För den som kan hitta en balans emellan dessa tre pelare kommer livet bli kvalitativt. Det ända jag på riktigt lämnar efter mig som kommer att kunna bestå är denna 'blogg'. Där de visdomar och sanningar jag presenterat med säkerhet kommer att ku