∞

Alla goda ting är tre; EL-sparkcyklar, sprit och hasardspel. Det kan inte ha undgått någon att livets största nöjesattraktioner tycks vara dem fria från ansvar och ansträngningar. Friheten av att slippa promenera såväl som att parkera anständigt har lett till en miljonindustri av EL-drivna sparkcyklar med att trafiksammelsurium till följd. Sprit, världens farligaste drog, släcker både liv och törst till höger och vänster. Fyra glas vin räcker gott för den som önskar sänka sina axlar och självmedicinera sig till en behagligare afton. Hasardspel, om än en statistik omöjlighet så finns där likväl hoppet om en ljusare framtiden med ett liv i ekonomiskt överflöd, allt utan att fodra något hårt arbete bakom det. Som att ta köksvägen in till arvet man aldrig fick på grund av att man föddes av fel moder.   Varför o varför är dessa tre guldklimpar fortfarande tillåtna? Hur kan lagens lång arm som i mångt och mycket har som ändamål att hålla oss borta från godisskålen på översta hyllan ännu inte

  Varför tillåts inte Lucia längre vara vacker? Varför ska en kvinnas skönhet likställas med något förkastligt som ska censureras? Varför fortsätter vissa kvinnor att montera upp glastak för kvinnor med andra ideal än de själva?   Lucia, en riktigt het lussekatt. Vad som har kommit att bli än viktigare än luciatåget i sig är att diskutera alla tänkbara politiska infallsvinklar kring det. Vilken hårfärg ska hon ha? Vilken hårfärg hade hon ursprungligen? Hur lång tid tar det innan en tradition får anses vara svensk fastän den egentligen härstammar utomlands? Ska lucia verkligen vara en kvinna? Och nu senast - ska lucia tillåtas vara vacker?   I Vimmerby gymnasium kan vi läsa om hur man återigen hittat nya anfallsvinklar på ett till synes oskyldigt ljus i vintermörkret. Vi får lära oss att framröstningen av lucia sker på oacceptabla grunder; utseendet. Vi får lära oss att hela samhället, ja världen, är utseendefixerad. Som om en hemsk konspiration avslöjats. Lika givet att det finns kvinn

Vad är det vi strävar efter i vårt samhälle? Att var och en lämnas till sitt eget öde att (på andras bekostnad) roffa åt sig så mycket som möjligt eller är det att vara millimeternoga i hur vi fördelar alla tillgångar (kommunism)? Det förstnämnda brukar leda till en överflöda av trasiga livsöden och det sistnämnda likaså. De samhällen som hittar en balans däremellan brukar även ha högre livskvalité för så många som möjligt. Jag tror de allra flesta (undantaget dem som har något att förlora på dem, dem med ofantliga kapital) är överens om att samhälle där så många som möjligt mår bra så bra som möjligt är det bästa att sträva efter. Annat är samhället byggt på egoism, cynism och destruktivitet.  Om detta sannerligen är vår inställning bör vi även stifta lagar och system därefter. En enkel sanning är att desto högre välfärd och disponibel inkomst (till en ungefärlig gräns) ger högre livskvalité. Välfärden bygger vi upp via skattesedeln och inkomsten via lönekuveret. Lafferkurvan ger oss

Att reglera lagar inom riket är en färskvara och måste precis som bibeln uppdateras för att hålla jämn takt med utvecklingen. Förutom de yttre faktorerna så som ny teknik så utvecklas även de mjuka, inre, parametrarna, det vill säga det kollektiva medvetandet. Det kollektiva medvetande är den genomsnittliga nivån av moral, kunskap, IQ med mera. I och med att vi har ett demokratiskt statsskikt är det i praktiken väldigt svårt att stifta / ändra lagar som faller långt bort från det som accepteras av den stora skaran; kollektivet. Omvänt gäller i diktaturer att risken för motsättningar är klart mindre.  Våra lagar utgörs i grunden av vår (samlade) moral. Även lagar som reglerar mycket komplicerade transaktioner inom finans har sitt ursprung i ett moraliskt handlande. Moralen är basen från vilken vi försöker urskönja vad som är rätt och fel. I takt med att moralen utvecklas / förändras behöver även gamla lagar tas bort, nya skrivas och befintliga revideras. De nya koranbränningarna aktuali

 Livet jag lämnar bakom mig kommer vara minnen och känslor om mig som med tiden tynar bort. Fysiken och kapitalet jag byggt upp är även dem meriter som på sin höjd kan minnas två generationer bort men därefter övergå till ett ointressant samtalsämne. Det ända jag på riktigt lämnar efter mig är mina barn som ska bära livets gåva vidare. Mina barn är emellertid snart inte längre mina, de övergå till att bli sina egna. De intryck jag gjort på dem och dem runtom mig kan förhoppningsvis komma att vara till det bättre - på det stora hela. Tiden på med livet ska förvaltas och uppskattas. Om man inte lägger tiden på att förbättra och utveckla sig själv så ska man göra det för andra. Tiden där emellan ska läggas till att försöka uppskatta livet. För den som kan hitta en balans emellan dessa tre pelare kommer livet bli kvalitativt. Det ända jag på riktigt lämnar efter mig som kommer att kunna bestå är denna 'blogg'. Där de visdomar och sanningar jag presenterat med säkerhet kommer att ku

 

 Det maskulina och feminina bär olika roller och syften. De balanserar och lyfter upp varandra till en helhet. I vissa behövs mer av det ena och i andra omständigheter behöver dess motsats få mer spelutrymme. Någon given formel för den optimala balansen råder inte. Det ända givna vi har är att för mycket obalans under för lång tid tenderar föra med sig negativa konsekvenser.  Alla karaktärsdrag som återfinns hos en människa får en värdeladdning. Social, osocial, ödmjuk, sträng, lat, engagerad och så vidare. Vad som påverkar värdeladdningen av våra olika karaktärsdrag är allt från kultur, tidsepok, geografiskt läge, rådande religon med mera. Karaktärsdrag som definieras som absolut negativt kan på andra ställen i världen tolkas som en styrka och vice varse. Maskulint och feminint är sanningar. Värdeladdningar är lögner. Ämnet på tapeten idag är ett typiskt maskulint karaktärsdrag som mynnar i olika former och ord; balans. Rättvisa, hämnd, öga för öga, heder. Vi har i tidigare inlägg red

När en lögn upprepats tillräckligt många gånger blir det ett faktum. Viskningsleken kommer inte försvinna bara för att var man har en uppslagsverk i fickan. Tvärtom, företeelsen att snacka skit och gå på magkänslan för källkritik kommer bestå tills dess mänskligheten dör ut. Ett floskel som övergått till en ”allmänt vedertagen sanning” är häcklingen av medelåldersmän och deras  sen uppkomna hobbies. Landsvägcykling, motorcykelåkande, cabrioletbilar, motorbåtar, läderjacka med flera kostnadsdrivande aktiviter och attribut, gärna med inslag av adrenalin och attityd. Eftersom vi lärt oss associera coolhet med ungdomen så blir det därför öppet mål när gamla gubbar köper en Ferrari.  Gamla gubbar ska inte köra sportbilar. De ska köra en v70 diesel, precis som de gjort de senaste 30 åren. Läderklädda stolar, stora högtalarpaketet och en turboladdad v8:a är inget som ska intressera någon över 50 bast. Och om det mot förmodan väcker en livsgnista hos en 55 åring så borde denne givetvis kväva s

Moraliseringen kring att äta kött har i modern tid alltid varit underhållande. Man vill ogärna släppa taget om vardagslyxen att äta kött varpå moraliseringen kring det inte vet några gränser på kreativiteten. Oftast brukar det koka ner till att man inte vill att djuren ska behöva ”lida i onödan” men att man inte har något problem med själv mordet i sig. Vissa försöker stilla sin själsliga obalans med att bara köpa kött från djur som varit ”frigående” - det skulle på något sätt minska lidandet för djuret. Men paradoxen blir likväl påtaglig. När vi försöker moralisera på djurens vägnar utgår vi ifrån oss själva. Vi projicerar det vi uppfattar som lidande till djuren, såväl fysiskt som psykiskt. Och det är väl en rimlig tanke. Men sen tar det stopp. När det kommer till själva mordet, som görs enkom för att djuren ska serveras på våra tallrikar, så är det som folk säger ”äh, skit i det”. Men hur går det ihop? Det värsta på vår straffskala är ju mord. Desto fler mord desto grövre. Massmord,

 Länge har jag våndats över paradoxen av frihet. Vi, uppväxta i växtsamhällen i modern tid, har fått lära oss att frihet är det enda rätta och det absolut bästa. Dess värdeladdning har upphöjts till axiom och lyfts aldrig fram för diskussion. Det enda som avhandlas är hur det effektivast uppnås så mycket frihet som möjligt. Men frihet är inte det bästa. Lång ifrån.  Vissa människor erfordrar mycket frihet för att må bra. Om deras frihet berövas så slår bakut och revolten hänger i luften. Andra människor lyder inte under samma principer. En stor skara människor har inte den drivkraften. And why should they. Sen när blev alla människor identiska? Väldigt många människor fungerar sämre i en värld med för mycket frihet tillika valmöjligheter. Människor som får sina liv förstörd under spel- och narkotikamissbruk är bara toppen av isberget som är symtomatiska för ett omvänt behov av frihet. Människor som högst troligen är väldigt genuina och trevliga människor men som på grund av avsaknad av

Känslan av tillhörighet har blivit rumsren ty bakom gardiner döljer sig en annan rubricerad form av tillhörighet som staten gör allt för att porta; rastillhörighet.  Rastillhörighet är ett lustigt ämne, vilket fall när det beskrivs av människor vänster om mitten. Även av intellektuella. Desto mer självutnämnda intellektuella de är, desto fler år i skolans skyddade värld, desto mer underhållande blir det när dessa ska beskriva fenomenet Rastillhörighet. Först i retoriken brukar man hänvisa till biologin och dess regler för vad som utgör en ras. Där talar man om att likheterna är så många gånger mer än olikheterna att någon egentligen rasskillnad inte finns. Att vår DNA är kring 98% motsvarande grisens brukar man inte ta upp. Men oavsett likheten med grisar och schimpanser så finns ingen universell regel för vad som skulle utgöra gränsdragning av olik art och raser. Ögonen ser vad de ser oavsett om man vill låtsas som att någon skillnad egentligen inte finns. Vidare ut i slagfältet av tu

 Att låsa in och bestraffa medborgare är ett förmynderi och ett övertramp av rättigheter. Även fast det är en flytande skala så befinner sig likväl fenomenet under rubricering Tyranni eller Diktatur. Hur man än vänder och vrider på det är ett fängelse inte ett demokratiskt verktyg. Oavsett ideologisk hållning finns anledning att använda sig av fängelsen, det är inte behovet som är problematiken; det är hyckleriet / dumheten kring synen på fängelsen som får en att höja på ögonbrynen. Uppenbarligen är man intellektuell nog för att påstå sig sträva efter demokrati men inte smart nog för att kunna förstå att vissa av de institutioner och lagar som råder (i Sverige) inte är demokratiska. Man sopar helt sonika problemet under mattan.   Om fängelse hade som (enda) ändamål att "rehabilitera" människor, så som det någonstans står skrivet att det ska vara, så skulle det inte hetat fängelse. Mer passande hade varit motsvarande lag så som t.ex. LOB, d.v.s. att man tvångsförvarar människo

 Likt påfågeln är det hanarna som har de granna fjädrarna. Nästan var vi än vänder oss i djurriket ser vi detsamma - hanarna visar upp sina styrkor, attribut, sina egendomar. De slåss mot varandra. Allt, en show för att locka till sig honorna.  Männen visar på ren instinkt upp de egenskaper som de vet kvinnor söker. Trygghet. Men trygghet är ett flyktigt ämne som anpassas efter den tid och plats vi lever i. För tusen år sedan har ingen kunnat förutspå att de största av nördarna kunde välja och vraka bland de snyggaste av kvinnor. Men idag har kartan ritats om och det stavas kapital. Kapital och status. Kapital och status är inget nytt, tvärtom. Det utgör själva grunden för att erbjuda ’trygghet’. Trygghet för kvinnan är inte bara emotionell, den är även rationell. Ett hus, ett jobb, en inkomst. I andra miljöer där våld får råda friare är fysisk styrka och t.ex. en vapenarsenal en trygghet. I grund och botten handlar det om att kvinnor vill ha trygghet för sig och sin avkomma och det är