Lambi ska inte skadas - men det går bra att slakta henne

Moraliseringen kring att äta kött har i modern tid alltid varit underhållande. Man vill ogärna släppa taget om vardagslyxen att äta kött varpå moraliseringen kring det inte vet några gränser på kreativiteten.

Oftast brukar det koka ner till att man inte vill att djuren ska behöva ”lida i onödan” men att man inte har något problem med själv mordet i sig. Vissa försöker stilla sin själsliga obalans med att bara köpa kött från djur som varit ”frigående” - det skulle på något sätt minska lidandet för djuret.

Men paradoxen blir likväl påtaglig. När vi försöker moralisera på djurens vägnar utgår vi ifrån oss själva. Vi projicerar det vi uppfattar som lidande till djuren, såväl fysiskt som psykiskt. Och det är väl en rimlig tanke. Men sen tar det stopp. När det kommer till själva mordet, som görs enkom för att djuren ska serveras på våra tallrikar, så är det som folk säger ”äh, skit i det”. Men hur går det ihop? Det värsta på vår straffskala är ju mord. Desto fler mord desto grövre. Massmord, etnisk rensning. Ingen synd kommer ens i närheten av det.

Å ena sidan vill man framstå som moralisk och godhjärtad för att man vill bespara djuren lidande. Å andra sidan är man villig att låtsas som att det regnar när den värsta av omoraliska handlingar utövas till förmån för en smaskig fredagsmiddag. Kanske är mord inte så farligt iaf? Kanske borde straffskalan ses över. Någon månad i häktet står i proportion?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Religion för mig

Orimligt att meritokratin ska leda till högre lön

Koranbränningar belyser svårigheten med att stifta lagar