∞

Att utvecklas som människa, att närma sig Absolutiteten, är den största rädslan en människa kan konfronteras med. Det och döden - slutet på sin absolutitet.

"Ensam mamma söker" Den förälder som definierar sin tillvaro som ensam har nog haft barnvakt lite väl länge..

Det sägs att man bör leva som man lär, annat vore hyckleri. But I disagree. Personlig utveckling kommer inte på postförskott utan kräver stort engagemang. Ungefär det samma som med sport. Har man som målsättning att klara av att hoppa 2 meter högt så måste man ständigt höja ribban, ständigt jogga lite längre, ständigt lyfta lite tyngre vikter - för att tillslut kunna nå till sitt mål. Det samma med personlig utveckling. Enbart så länge vi har målsättning, ideal och drömmen om en utopi så fortsätter vi att utvecklas - mot det. Den som lever som den lär har antingen uppnått nirvana eller lever i total själslig misär. Kort, enkelt, men ändå viktigt.

För den som avlägsnat sig PK-filtret på hornhinnan finns massor av intressanta ämnen att tala om, högt. Ett samband som jag tror mig ha observerat inom fysionomi och socialt beteende är Mobbare - dess utseende, arv och attityd. Vad krävs för att vara en mobbare är första frågan vi bör ställa oss: Att mobba är att förtrycka någon, så såvida du inte är jet lee bör du ha en grov/grövre kroppsbyggnad än den du mobbar. Du bör även ha ett aggressivt beteende för att framstå hotfull så offret blir skrämt/inte gör motstånd. Utöver beteendet bör även ansiktsdragen vara aggressiva, något jag kommer återkomma till. Och slutligen bör du även ha en viss avsaknad av empati. Avsaknaden av empatin kan vara genetisk (t.ex. psykopat) eller så kan den kan vara -tillfälligt- dämpad av social misär (t.ex. hat hemifrån som omvanldas till ångest som omvandlas till hat utåt samhället). Nå, är det då slumpen att genetiskt attraktiva människor får genetiskt attraktiva barn? (okej, om SÄPO med vänner hamnade på

Människan har sedan begynnelsens tider alltid sökt efter en högre sanning, en högre makt. Gudar, Gud, heliga andar. Vi har vänt oss upp mot skyn, bett om att få se evigheten, få ta del av oändligheten, bli frälsta. Precis som ettåringen sträcker sina armar mot skyn för att bli upplockade till mammans trygga famn så söker vi instinktivt denna trygghet hela livet. Vi ber på våra bara knän, vi blottar oss och underkastar oss totalt för detta absoluta. Desto mer behov vi är av denna trygghet desto mindre ifrågasätter vi. Vi förlitar på oss på att detta högre väsen ska skydda oss "vaka över oss". Vi behöver aldrig fatta egna beslut eller vara rädda för döden, Gud, jesus, mohammed och c:o vakar över oss. Rädslan försvinner bara vi "känner" närheten av detta högre väsen. Men nu ställer jag mig frågandes: varför detta sökande om en högre sanning när vi inte ens funnit sanningen inom oss själva? Bör man inte kunna krypa före man kan gå? Människor spenderar hela livet, veland

Under vistelsen hos min far idag flög gamla fotografier och videofilmer upp (gamla? rent fysiskt sätt finns det väl bara gamla och äldre bilder?). Även fast innehållet var helt ointressant, för att inte säga uttråkade då en del av materialet bara var från i julas, så kunde jag inte låta bli att slita mig från det som flimrade på tvskärmen. Mitt rationella-jag ville påstå att detta var högst stämningsdödande och en otrolig klyschig tidsfördrivningsmetod, men mitt känslomässiga-jag kunde inte förmå nacken att vrida sig 90 grader öster ut. Och det var då det slog mig, detta nostalgi-behov. Mitt minneskort på mobilen har gått sönder. Det var verkligen ett slag i magen. Vilken ångest. Men varför? Om bilderna, minnena, verkligen var "värda" att minnas så finns de ju där i minnet när jag väl vill titta tillbaka. Människan räds förändringar. Hur mycket äventyrsmänniska man än må vara så innebär nya saker alltid en viss dos ångest. Dosen varierar. Där vi varit förr är alltid en tryggh

När vi talar om gud idag så accepterar vi vemodigt att vi inte kan förstå gud's storhet. Det är dimensioner våra hjärnor inte ens i sina vildaste fantasier skulle kunna föreställa sig. Ungefär som Universum. Vi kan inte greppa vad som menas med en Oändlighet, ingen början inget slut - vi accepterar det helt sonika. I takt med att man som individ utvecklas i livet kan man förstå saker och ting lättare. Först egoistiskt och subjektivt, sen objektivt sen hur andra ser på oss osv osv. På samma sätt har människan som ras och intellektuell varelse också utvecklats. Från primitiva indianer till otroligt intelligenta västmänniskor, med flera. I samma takt som människans intelligens och hennes förmåga att utnyttja den har växt så har även hennes syn på gud. Långt tillbaka i tiden tillbad man ofta flera gudar, polygami. Man offrade till gudarna, som om man föreställde sig att gudarna själva åt mat. Man gav dem namn, titlar, ansikten - man gjorde gud och gudarna väldigt personliga. Tillslut o