Den förlägna bilden på gud, och kristendomens undergång

När vi talar om gud idag så accepterar vi vemodigt att vi inte kan förstå gud's storhet. Det är dimensioner våra hjärnor inte ens i sina vildaste fantasier skulle kunna föreställa sig. Ungefär som Universum. Vi kan inte greppa vad som menas med en Oändlighet, ingen början inget slut - vi accepterar det helt sonika.

I takt med att man som individ utvecklas i livet kan man förstå saker och ting lättare. Först egoistiskt och subjektivt, sen objektivt sen hur andra ser på oss osv osv. På samma sätt har människan som ras och intellektuell varelse också utvecklats. Från primitiva indianer till otroligt intelligenta västmänniskor, med flera.

I samma takt som människans intelligens och hennes förmåga att utnyttja den har växt så har även hennes syn på gud.
Långt tillbaka i tiden tillbad man ofta flera gudar, polygami. Man offrade till gudarna, som om man föreställde sig att gudarna själva åt mat. Man gav dem namn, titlar, ansikten - man gjorde gud och gudarna väldigt personliga. Tillslut omvandlade människan's utveckling en polygami till en monogami. Namnen försvann, gudabilderna, offerceremonierna med mera. Vi ser idag gud som ett högre väsen, en oändlighet. Vi har accepterat att det inte är någon gubbe i molnen.

Inom islam talar man mycket om just detta högre väsen, gud. Man använder titlar så som "oändligheten", "alltet", "ett högre väsen". Det står även att människan aldrig kan förstå guds storhet, ty hennes sinne inte är skapt för det.
Kristendomen, populismens lära, har på flera punkter dock en allt för förlägen bild på gud.

Inom kristendomen talas det för det första om Treenigheten - Chesus, anden och gud. Vissa menar redan här att detta är på gränsen till en polygami. Vidare görs det gudabilder på chesus (något som är strängt förbjudet inom islam (se Muhammed karikatyrerna)). Att ha gudabilder innebär att man personifierar. Personifiering av gud sker i regel på grund av ett "trygghetsbehov". Det helt enkelt tryggt att ha en vakande människoliknande gestalt. Ungefär som en pappa som vakar över oss hela livet. En farlig illusion.
Kristendomen - Katolicismen - styrs av påven. Påven är den enda som sägs kunna tala med gud, tolka hans texter (bibeln). Återigen personifiering.

I Sverige är gemene man kristen, eller snarare "kristen". Må hända att vi döps, döper våra barn, konfirmerar oss och gifter oss i kyrkan. Vi firar kristna högtider.
Dock, frågar man just gemene man, gemene "kristen", så skäms de oftast. De "tror på något" men "inte på gud" eller "en gubbe i himlen". De är sällan "troende" eller "typ tillber". Men, "något finns iaf". Sällan vill de benämna sig själva som "religiösa", att vara "troende" är även det lite för laddat för dem.
Men varför skäms ni så? Om ni nu är så anti er egen religion, varför inte bara gå ur kyrkan, sluta gifta er där, sluta upp med dop, sluta fira julafton, sluta utgå ifrån Kristi födelse.

Faktum är att dagens intelligenta människor i Sverige inte alls vill associeras med kristendomen. De är inte kristna, men många tror. De känner på sig, de har sätt saker i livet. De är utbildade, smarta, de vet att de inte finns någon chesus som sitter och vakar över oss. Det finns något större, något.. något man inte kan sätta fingret på.

Jag vill inte kalla mig Viking, även om min atletiska kropp må vara byggd som en, så är Thor, Frej med flera inte annat än troll och sagor för mig. Vikingarna å andra sidan, de kände en närhet av något större, gud. Deras intelligens på den tiden dock räckte inte för att kunna beskriva gud som vi gör idag, utan det fick bli Thor och Frej och resten av gänget.

Kristendomen - Protestantismen - kämpar för sin existens. Vissa kallar henne för populistisk, jag å andra sidan kan förstå henne och respektera hennes hedniska fasoner. Hon vet att om hon inte uppdaterar sig och tillåter sig representera dagens intelligenta människor's syn på gud så kommer hon att dö ut.

Kyrkan's gud kommer snart att förflyttas från religionsböckerna till historieböckerna.