Koranbränningar belyser svårigheten med att stifta lagar

Att reglera lagar inom riket är en färskvara och måste precis som bibeln uppdateras för att hålla jämn takt med utvecklingen. Förutom de yttre faktorerna så som ny teknik så utvecklas även de mjuka, inre, parametrarna, det vill säga det kollektiva medvetandet. Det kollektiva medvetande är den genomsnittliga nivån av moral, kunskap, IQ med mera. I och med att vi har ett demokratiskt statsskikt är det i praktiken väldigt svårt att stifta / ändra lagar som faller långt bort från det som accepteras av den stora skaran; kollektivet. Omvänt gäller i diktaturer att risken för motsättningar är klart mindre. 

Våra lagar utgörs i grunden av vår (samlade) moral. Även lagar som reglerar mycket komplicerade transaktioner inom finans har sitt ursprung i ett moraliskt handlande. Moralen är basen från vilken vi försöker urskönja vad som är rätt och fel. I takt med att moralen utvecklas / förändras behöver även gamla lagar tas bort, nya skrivas och befintliga revideras.

De nya koranbränningarna aktualiserar frågan vad det är som bör vara avgörande, eller vilket fall väga som tyngst, när vi fattar beslut kring lagars utformning. Att många är rädda för repressalier eller att inte komma med i NATO är inte korrekta orsaker till varför en lag ska förändras, att göra det olagligt att bränna böcker i detta fallet, utan enbart reaktioner från lättskrämda människor. 

Men oavsett dessa harigas människors reflektioner behöver man alltid vara beredd att ompröva sin egen moral eller inställning till en lag. I annat fall blir jag precis lika dogmatisk som dessa hariga människor, om jag prompt står fast vid en lag för att den faller mig i smaken. 

Det finns en diskrepans mellan moral/ideologi och verkligheten. För vi är människor. Vi är inte statiska. Vi agerar minst lika ofta på känslan som på det rationella. Vi lär oss genom att fela samtidigt som vi stigmatiserat ordet ”fela”. Även om det vore mer rationellt att en människa som riskerar livet i en grova i Afrika borde tjäna mer pengar än någon som handlar och köper digitala värdepapper så är det inte så och kommer heller aldrig att bli. Och om man försökte påtvinga detta utopiska samhälle på människor, där alla ska dela lika och ingen ska tjäna orimligt stora summor pengar, så kommer systemet att falla. Varför? För människor är inte kompatibla med det. Inte ens för en vecka.

Att upprätta lagar baserat på moral riskerar därför alltid att falla på den svagaste länken; människorna. Om vi prompt ska uppnå det moraliskt korrekta riskerar lagen att motarbeta människor istället för att underlätta och skydda. 

Är det viktigt med rätten att få bränna en bok? Att få yttra sig? Ja, onekligen. Alla länder har gått ifrån slutna samhällen där ett fåtal personer ägt all makt och den stora skaran aldrig haft rätten att yttra sig. Av just den anledningen har yttrandefriheten varit otroligt viktig. Vi vet inte heller vad framtiden bär med sig. Kanske kommer det en ny despot imorgon? Men hur viktigt är det för mig och samhället att få bränna böcker, här och nu, just idag? Kanske inte så viktigt. Kanske mest symboliskt Att jag får. Eller möjligen att man ska kunna få i framtiden i en annan omständighet - ja. Men här och nu idag? Nja…

Missförstå mig rätt. Jag ifrågasätter inte det moraliskt förkastliga i att förbjuda någon att bränna böcker. Tvärtom. Även om jag är konservativ har jag långtgående liberalistiska synsätt på lagar. Att t.ex. förbjuda viss typ av knark men legalisera alkohol är så dumt så det finns inte. Antingen släpps allt knark fritt eller så förbjuds alkohol. Men inget av detta funkar. Det är pest eller kolera. Vi kan inte ha fritt knark i vårt samhälle (dagens samhälle), inte heller funkar det att förbjuda alkohol. Osv. Bara för att det finns ett perfekt moraliskt sätt att formulera sig på, eller ett fullständigt rationellt sätt, så betyder det inte att det funkar att implementera. 

När man inser detta, att lagar är mer komplexa är det moraliska och rationella, att det alltid måste vägas in fler och mer nyanserade aspekter, så förstår man även varför lagstiftning blir så komplext. 

Vad är det som bör vägas in när man överväger lagstiftningen kring yttrandefrihet och i detta fallet en förgrening gällande bokbål, hädelse, blasfemilagar. Om handlat i sig leder till lidande, ytterligare stigmatisering och motaktioner - bör man då inte överväga ett förbud? Vissa motiverar att förbud (mot vissa) droger är på grund av vad som kan hända när människor tagit droger. Att de då kan agera farligt mot andar och sig själv. Att lagen är förebyggande något som kan ske. Det inskränker vår rättighet att förtära det vi vill, med våra kroppar, samtidigt som man har lagar som säger ”kvinnans kropp” och därmed tillåter kvinnor att döda ofödda barn. Om tesen kring droger är Att en lag kan upprättas emot något om det är för att förebygga risker så faller det inom rimligheten att förbjuda uppeldning av heliga skrifter och dylikt. Och för den som levt ett liv i förtryck under rådande regim den nu vill utrycka sitt missnöje emot helt enkelt får gilla läget och hålla käften. 

Ord leder till handling. Det är givetvis inte långsökt att förstå sambandet med att häckla en målgrupp till att andra människor ser det som mer socialt acceptera att förtrycka nämnd målgrupp. Steget vidare därifrån till nästa handling och nästa handling tills man befinner sig i en fysiskt farlig handling är inte en långsam process - det är precis så det börjar i nästan alla lägen. Att då passivt avvakta tills situationen är oundviklig kan förfalla något korkat. 

Problemet är inte heller nödvändigtvis att man skulle förbjuda eldning av heliga skrifter. Även om man skulle göra ett sådant undantag skulle det bli svårt att se var slutet på denna lagen skulle hamna. Vad blir därefter? Inte slänga en helig skrift i soptunnan? Inte tala illa om den? Inte ifrågasätta den? Var går vi vidare från skrifter? Till nationen vi bor i, eller hockeylaget vi håller på?

Vad är viktigast med våra lagar? Att följa moralen, upprätta en moraliskt kompass, ett skydda människor? Om antalet människors rättighet att få bränna böcker är få till antalet medan antalet som blir kränkt av bränningen är hundratusentals gånger större - ska detta beaktas? Eller kan vara så enkelt som att steget från ett spirituellt samhället till det rationella och själsdödande ateistiska dito har gått för fort. Att behov av spirituell vägledning är för viktigt att kunna sopas under mattan? Samma diskussion hade säkerligen inte förts om det har varit en AIK-bibel som hade bränts. 

Allemansrätten är jävigt bra. Unik och bra. Sen en vacker dag börjar folk plocka bär på min mark och promenera framför mitt hus. Då blir det hela helt plötsligt lite mer knepigt.

Jag kommer likväl att landa i att friheten är oändligt mycket värd, för mig, idag. För landet Sverige? För landet Sverige imorgon? Att bli kränkt men att kunna gå vidare i livet är en del av livet. Att bli förföljd och förtryckt genom indirekt handlingar? Nja… Då hade nog även jag tagit till vapen för att försvara mig och mitt folk. Riktigt knepig balansgång.