Mitt ödmjuka inre
Få gånger i mitt liv talar jag om mitt inre, om mina känslor. Dock när jag ändå är i farten så kan jag väl utmana mig själv och skriva ytterligare ett inlägg i samma ämne. Inom mig skäms jag för den jag är. Jag skäms för alla mina privilgier då jag inte gjort mig förtjänt av en endaste en av dem. Det finns människor världen över som lever under förhållanden som får mig att gråta. Jag skäms för att jag är en man i en mans värld, jag skäms för att jag är vit i en vit mans värld, jag skäms för att jag bor i trygga Sverige, jag skäms för att jag fått jobb så fort jag behövt det, jag skäms för att jag klarat alla tentor jag studerat till, jag skäms för att jag har en bra fysik och är frisk, jag skäms för att jag har en god ekonomi, bil och boende, jag skäms för att jag mår bra och lever ett otroligt bra liv. Inget av dessa priviliger har jag lyft ett finger att få, i alla fall inte i jämförelse med vad andra måste göra bara för att få ett mål mat på tallriken var dagen. Människor värl