∞

Nyligen satt jag och diskuterade med en arbetskollega om det som bilbränderna och kravallerna som sker i västerort, eller i alla fall de påstådda kravallerna enligt media. Kollegan är en äldre herre som har ungefär samma åsikt som majoriteten av världens befolkning: enklaste lösning är att möta våld med ännu mer våld. Dock råkar denna herre till kollega vara så pass ödmjuk för att i alla fall lyssnade på vad motståndarsidan hade att säga, i detta fall mig. Jag förklarade för honom att personerna bakom dessa dåd, bilbränderna kan vi säga, kan inte ställas till svars inför media som andra. De kan inte förklara och rättfärdiga sina dåd på ett sätt som vi andra, åhörarna, kan göra att vi förstår oss på dem. Deras språk, attityd och kultur skulle helt enkelt begränsa deras chans att göra sig förstådda, istället skulle de troligen bara uppfattas som idioter om de försökte rättfärdiga deras ageranden. Jag är så otroligt less på att höra personer komma med de mest patetiska och enk

Att vara sambo/tillsammans; ett mål för de allra flesta, och en svårighet få har bemästrat. Jag brukar kategorisera detta ämne i tre områden: förälskelse, kärlek och sambo/parrelation. Om det är en endaste tes jag kommer att komma fram till så är det just detta: dessa tre olika områden är åtskilda från varandra, bara för att man uppfyller en av parametrarna så garanteras de andra två inte. Först ut, att vara förälskad. Att bli förälskade kan vi bli med "vem som helst". Det är en drift inom oss som mest styrs av det djuriska än av det rationella och sansade. Förälskelse kan vara ett evigt långt lyckorus, men även en ångestfylld tillvaro. Väl förälskade i varandra vill man spendera varenda minut ihop och man tycks förbise de flesta av ens respektives tillkortakommanden p.g.a. den egna förblindelsen. Först efter att förälskelsen dött ut så vet vi om det finns något kvar hos den respektive som vi tror kan utvecklas vidare. Att många väljer att fortsätta att vara tillsammans e

Vi stod i regnet och du bad mig hålla om dig på riktigt. Jag sa att du placerar mig i en plats jag inte vill hamna i. Varenda fiber i mig skrek efter din närhet och beröring. Du sänkte din blick - blev du förvirrad, blev du ledsen och besviken, eller förstod du mig kanske? Du svarade med lågmäld röst att det är okej. Jag ångrade mig snabbt och ville förklara mig, dels för att inte göra dig ledsen, dels för att jag inte ville låta detta ögonblick glida mig ur händerna. Jag står stum kvar i regnet. Du väntar med lyssnande ögon, inväntar ängsligt mitt svar. Jag fumlar i mörkret, orden letar sig inte fram till tungan, det är kosmisk oordning i mitt huvud och jag försöker sansa mig. Känslorna inom mig är som stjärnfall på himlavalvet. De rusar fram med blodtörstig fart, krossas mot atmosfären och brinner upp. Tusentals stjärnor som bombarderar jorden, en visuell orgasm. Om endast en enda stjärna faller för långt så förändras det njutningsfulla skådespelet till ett inferno. Du står ännu ot

Terrorism. Terrorism är ett påhittat ord för att legitimera våld mot sina kombattanter. Ordet "terrorism/ terrorister" har vi ordagrant blivit terroriserade med efter 9/11 (nine-eleven). Världen har blivit matade med ordet terrorism i sådana doser att begreppet och innebörden nu är så etablerad att man framstår korkade om man ifrågasätter innebörden. Definitionen av terrorismen, i Sverige, är inte helt oväntat "en galen muslim". Det är tomtar med turbaner som spränger sig själva i luften och kapar flygplan. De är vettvillingar som varken vet ut eller in vad de krigar för och gör "slag under bältet". Och även om definitionen av Terrorist kan skilja sig markant från land till land så är den röda tråden att Terrorister är personer som är galna och krigar på ett fegt sätt. Så här säger nationalencyklopedin: "terrorism, våldshandlingar som är politiskt betingade och syftar till att påverka samhället eller ett lands politik utan häns

Det är inte slumpen att en stor skara av överklassen är vackra människor, d.v.s. rent fysiskt "vackra", attraktiva så att säga. Inte heller är det slumpen att det är vi mindre attraktiva stackare som sitter och trycker i förorterna. Att döma folk efter deras utseende är en nedärvd funktion, det ligger i våra gener att döma folk på förhand. Det krävs kanske därför ingen kärnfysiker för att inse att det inte är slumpen att attraktiva människor har lättare att ta för sig i det samhälle vi lever i idag. Hela vårt samhälle är ett skämt. Det är inte uppbyggt på kompetens. Det enda som betyder något är falskhet och nepotism. Desto falskare och desto mer psykopatiska drag man har som chef desto snabbare och lättare har man för att nå toppen. Det gäller bara att förbise människors värde och knulla deras värdighet. Att alla världens tjänstemän och chefer skulle ha nått sina positioner tack vare deras intelligenskvot förhållande till medarbetarnas dito finner jag mindre troligt. Lå

I media målas mördare, våldtäktsmän, misshandlare, tjuvar m.m. ut som monster (desto mer populistisk tidning desto mer demonisering). Man försöker avhumanisera förövarna, bestjäla dem deras epitet som människa. Hemskt är väl detta, hemskare är det att det är just dessa lösnummer som säljer som smör. Hemskt och hemskt är det väl förvisso inte, snarare naturligt. Att Aftonhora och dylika slasktabloider säljer väldigt bra är tyvärr ingen nyhet, och inte kommer det väl heller till någon nyhet att innehållet i dessa tidningar är helt utan värde. Man skriver om sådant som gemenman vill läsa om, sorgligt men sant. Men vad är det då som lockar i dessa tidningar, vad är det som väcker sådant intresse som gör att dessa till synes helt värdelösa tidningar kan överleva år ut och in? Tidningarnas rubriker speglar deras innehåll. Det ska vara chockartat, dekadens, dramatik, kärlek och död, mord och våldtäkt, avslöjanden och karteller, men framförallt: kändisar - allt som får oss att höja