Alla kan sympatisera med monstret

I media målas mördare, våldtäktsmän, misshandlare, tjuvar m.m. ut som monster (desto mer populistisk tidning desto mer demonisering). Man försöker avhumanisera förövarna, bestjäla dem deras epitet som människa. Hemskt är väl detta, hemskare är det att det är just dessa lösnummer som säljer som smör. Hemskt och hemskt är det väl förvisso inte, snarare naturligt.

Att Aftonhora och dylika slasktabloider säljer väldigt bra är tyvärr ingen nyhet, och inte kommer det väl heller till någon nyhet att innehållet i dessa tidningar är helt utan värde. Man skriver om sådant som gemenman vill läsa om, sorgligt men sant. Men vad är det då som lockar i dessa tidningar, vad är det som väcker sådant intresse som gör att dessa till synes helt värdelösa tidningar kan överleva år ut och in?

Tidningarnas rubriker speglar deras innehåll. Det ska vara chockartat, dekadens, dramatik, kärlek och död, mord och våldtäkt, avslöjanden och karteller, men framförallt: kändisar - allt som får oss att höja på ögonbrynen och dyka ner med våra näsor i nyfikenhet. Detta inlägg kommer dock enbart att handla om Monstrerna vi får läsa om i dagspressen. De människor som lever i den undre världen, en annan del av samhället, dem utan empati, de mystiska och skrämmande. De människors vars böcker säljer som aldrig förr, böcker om gängkultur och motorcykelgäng.

I ämnet Monster finns det två intressanta synvinklar, dels är det intressant att studera Vilka som är och Hur de blir ett Monster och det andra är Varför som och Vilka det är som intresserar sig så väldigt mycket för Monstrerna.

Typiska karaktärer som vi benämner som monster är dem som utför vad vi anser vara de grövsta brotten, d.v.s. mördare, våldtäktsmän. Mindre brott så som misshandel, sexförbrytare, eko-brott, stöld kan i vissa fall även dessa räknas som Monster, men oftast inte. Monster blir dem vars brott är så grovt att vi inte vågar sympatisera med det, det så otroligt hemskt och ont att vi blir rädda. Vi blir rädda för det okända. En snattare på ICA kan vi sympatisera med, denne är ju bara en pojkspoling som vi alla en gång varit, och i och med att vi kan sympatisera med denna ringa brottsling så kan vi även förstå hans motiv och han behöver därför inte utmålas som ett "omänskligt monster".

Mord, massmord, stympning, slakt, tortyr/Våldtäkt, gruppvåldtäkt, barnvåldtäkt, inlåsta i en källare - Dessa är brott vars omfattning är så total, så absolut att vi tappar tungan. Vi kan inte finna förklaring, se syftet, vi kan inte sätta oss in i förövarens tankar. Och precis som alla "mindre utvecklade" människor gör när de möter något som för dem är okänt så gör vi även så när vi får läsa om dessa grova brottsförbrytare: vi garderar oss mot det okända. Det vi saknar kunskap om och inte kan kontrollera måste omintetgöras.

Människan är varken God eller Ond. Människan är människan, en hybrid mellan ett djur och ett spirituellt väsen. Vi föds inte onda eller goda, vi dör inte onda eller goda. Vilka är vi att utdöma vad som är ont och gott när vi inte ens levt i 100 år? Högmod är en synd. Människan göra Positiva och Negativa val. De gånger vi följer våra drifter så brukar våra liv oftast bli mer negativa, medan om vi följer vår moral och försöker handla i enlighet vad som känns rätt så brukar även våra liv bli positiva. Det finns inga Hjältar eller Monster, det finnas bara människor som göra "goda" eller "onda" gärningar. Den inre kampen vi för, det inre djuret mot det inre spirituella, är en evigt pågående kamp som alltid står och faller på varje beslut man fattar. Vi ställs inför nya situationer hela tiden och bara för att vi lyckats fatta ett bra beslut igår betyder vi inte att vi kommer att klara det imorgon. Den Hjälte som en gång höjts till skyarna för sitt hjälteaktiga dåd kanske imorgon kommer att bedömas som ett monster. Ta krigsveteraner som exempel. Väl ute på fältet har denne krigshjälte med ditt eget liv som insats skyddat dina vänner och därmed blivit en hjälte för hela nationen. Åter hemma igen efter kriget bär vår hjälte på krigstrauman som för alltid ärrat honom. Han blir alkoholiserad, drogmissbrukare, kvinnomisshandlare och slutligen tar sitt eget liv. På exakt samma sätt kan gårdagens mördare sadla om. Han kan tänka igenom varför han blivit den han blivit och kämpa för att förändras till det bättre.

Människor är inte onda eller goda, inte i den bemärkelsen att det sitter i vår benmärg, vi kan enbart fatta goda eller onda beslut för dagen, detta säger dock ingenting om alla de tusen beslut vi fattade dagarna innan det, eller alla de tusen beslut som återstår i sitt liv. För varje hjälte så finns däri en ond man, och för varje monster finns däri en god man, det är aldrig för sent.

Men stämmer det verkligen då, att vi inte kan sympatisera med dessa mördare och våldtäktsmän? Jag har ju just förtydligat att "ondskan" finns inom oss alla, såväl som "godheten". Varför väljer vi då ändå att demonisera dessa grova brottsförbrytare, varför väljer vi då att avskärma oss från dem helt och hållet?

Svaret är precis som alltid oftast väldigt enkelt, det är inom räckhåll för alla. Det krävs inte någon matematisk formell eller någon professor, det räcker med att blicka inåt och känna efter.

Människor världen över är uppbyggda på samma plattform. Våra sätt att tänka, känna, se, höra, tala, känna är utformade på samma sätt hos oss alla. Det som utmärker oss till säregna individer är vår variation. En del har extremt hög IQ, en del är grymt snabba på 100 m, en del kan måla tavlor, en del kan sitta still och läsa böcker hela dagarna, en del kan socialisera med alla typer av människor. D.v.s. att även fast vi alla är uppbyggda på samma regler så finns det ändå många, många parametrar som särskiljer oss sinsemellan. 

Om vi ska ha en möjlighet att kunna sympatisera och förstå varandra, förstå Monstrerna, De hemska, De okända, så måste vi förstå först grundprinciperna. Inte förrän vi förstår hur vi alla hänger samman, hur det operativsystem som vi alla människor delar, inte förrän dess kan vi förstå hur vi själva är funtade för att därefter kunna utvecklas. Man kan inte springa innan man kan gå.

För sanningen är den att oavsett hur högt många människor vill tro om oss själva, hur goda och moraliska vi är, så har vi alla samma Djur inom oss, samma "Monster". Att vi här och nu idag, med tak över huvudet, i ett fredligt samhälle med lagar och demokrati, med vänner och mat på bordet, inte behöver mörda och våldta kan ses förståeligt. Att vi däremot imorgon, utan tak och värme, i ett land i krig och kaos, där dina vänner har blivit dina fiender och du måste kriga för att överleva för dagen, inte behöver mörda och våldta är en annan fråga. I scenarion och situationer så otänkbara, som om helvetet uppstigit till jorden, finns bara lidande och djuret inom oss växer. Vår moral blir helt plötsligt en andra hands prioritering och vi tvingas leva ut det djuriska inom oss fullt ut om vi ska garantera vår, våra vänners och vår familjs överlevnad. Att mörda, stympa, tortera, våldta, stycka och slakta andra människor i stunder som dessa är lika naturligt som vi idag anser det vara moraliskt fel att stjäla. Ni kan hymla, hyckla och rycka på näsan hur mycket ni vill, men djuret inom er en nedärvd sen tusentals år tillbaka och det finns ingen åsikt ni kan ha som kan ändra det som byggts upp under så lång tid.

Det finns dem hos oss som bejakat denna sida, som velat utforska detta "operativsystem" vi är uppbyggda på. De allra flesta väljer dock att lämna våra mer obekväma sidor obejakade, t.ex. de mer våldsbenägna sidorna, men även de sexuella sidorna hos oss såväl som balansen av femininitet och maskulinitet. Och det är just här problematiken uppstår. I och med att vi inte bejakat alla sidor hos oss så får vi även svårt att förstå oss på varför vissa människor gör som dom gör varpå vi uppfattar deras beteenden som "omänskliga". Men att säga att ett beteende är ologiskt, omänskligt, onormalt, irrationellt är Ologiskt. Alla beteende vi har är perfekt logiska, mänskliga och normala. Hur ska en människa kunna utföra omänskliga gärningar? :S "Logik" är enbart en definitionsfråga när det kommer till beteenden.

Summera Sommaro så finns det inga monster, det finns bara människor som gör negativa gärningar, som låter djuret inom sig styra. Inte för att resterande människor är särskilt mycket godare. Jag skulle nog satsa hela min förmögenhet på att majoriteten av dem som läser Aftonhoran o dylika tidningar även dem begår onda gärningarna, livet ut. Men det är klart, det är lätt att döma. Låt den utan synd kasta första stenen, det blir nog ett fåtal.

Att döma andra människor är enbart att blotta sin egen okunskap om sig själv, om livet, om allt mänskligt.