Att våga satsa och riskera att förlora sig totalt
Vi stod i regnet och du bad mig hålla om dig på riktigt. Jag sa att du placerar mig i en plats jag inte vill hamna i. Varenda fiber i mig skrek efter din närhet och beröring. Du sänkte din blick - blev du förvirrad, blev du ledsen och besviken, eller förstod du mig kanske? Du svarade med lågmäld röst att det är okej. Jag ångrade mig snabbt och ville förklara mig, dels för att inte göra dig ledsen, dels för att jag inte ville låta detta ögonblick glida mig ur händerna.
Jag står stum kvar i regnet. Du väntar med lyssnande ögon, inväntar ängsligt mitt svar. Jag fumlar i mörkret, orden letar sig inte fram till tungan, det är kosmisk oordning i mitt huvud och jag försöker sansa mig. Känslorna inom mig är som stjärnfall på himlavalvet. De rusar fram med blodtörstig fart, krossas mot atmosfären och brinner upp. Tusentals stjärnor som bombarderar jorden, en visuell orgasm. Om endast en enda stjärna faller för långt så förändras det njutningsfulla skådespelet till ett inferno. Du står ännu otåligt och väntar på mitt svar. Vad tänker du?
Slutligen pressar jag ur mig orden likt det klumpiga spädbarnet tar sina första steg. Varje ord är perfekt och samtidigt helt fel. Känslorna inom mig är i kaos och mitt språk blir helt obegripbart. "Ja, nej, eller alltså... Det var inte så jag menade". Jag vet såväl vad jag menar, men analysen om vad som kan ske om jag säger vad jag Egentligen menar står i strid med mina känslor. Jag är en kusk som försöker styra en skenande häst genom stans trånga gränder. Jag vill, jag vill, jag vill så sjukt mycket. Som ett naivt barn som inväntar tomtens ankomst. Det finns inget jag vill mer än att just nu få hålla dig, att få komma dig förbjudet nära. Jag vill värmas av din själ och höra dina levande andetag i mina öron.
Jag fortsätter att haspla ur mig ord som ingen av oss förstår och lyckas tillslut bilda en mening "om man gör vissa val, om man tar några steg framåt så står man där, då finns det ingen väg tillbaka". Du svarar att du håller med, men att man borde göra det man känner för. Men förstår du mig? Värker det inom dig just nu också eller har jag helt misstolkat dig? Vill du, precis som jag, bara stanna tiden och få hålla om varandra tills atomerna runtomkring oss briserar?
Om jag tar detta kliv så är det i sanningen ingen väg tillbaka för mig, för då blir jag förälskad i dig, här och nu i det smekande regnet. Det finns inget utrymme för förhandling, inga gråzoner - bara Ja eller Nej. Jag står vänd mot min bil och försöker köpa tid för att ge dig ett bra svar, för att ta mig ur den sits jag hamnat i. Drifterna inom mig håller på att vinna slaget och jag känner hur min förmåga att rationalisera och analysera förblindas. Jag måste ha dig i min famn så jag vänder mig mot dig, tar ett kliv, ett kliv ut ur trygghet, ut ur vardagen, ut ur rutinerna och rakt in i din famn.
Du bestämmer hur hårt jag får trycka mig mot dig, jag vågar inte visa mig svag. Du pressar dig hårt mot mig och mina känslor pumpas våldsamt ut genom blodet, ut i varenda ven. Jag är rädd för att du snart ska släppa taget men du håller kvar och jag vågar släppa efter och känna mig svag och blottad. Att gå tillbaka nu vore som att simma upp för ett vattenfall. Jag är totalt förlorad i dig, fan i helvete.
Jag står stum kvar i regnet. Du väntar med lyssnande ögon, inväntar ängsligt mitt svar. Jag fumlar i mörkret, orden letar sig inte fram till tungan, det är kosmisk oordning i mitt huvud och jag försöker sansa mig. Känslorna inom mig är som stjärnfall på himlavalvet. De rusar fram med blodtörstig fart, krossas mot atmosfären och brinner upp. Tusentals stjärnor som bombarderar jorden, en visuell orgasm. Om endast en enda stjärna faller för långt så förändras det njutningsfulla skådespelet till ett inferno. Du står ännu otåligt och väntar på mitt svar. Vad tänker du?
Slutligen pressar jag ur mig orden likt det klumpiga spädbarnet tar sina första steg. Varje ord är perfekt och samtidigt helt fel. Känslorna inom mig är i kaos och mitt språk blir helt obegripbart. "Ja, nej, eller alltså... Det var inte så jag menade". Jag vet såväl vad jag menar, men analysen om vad som kan ske om jag säger vad jag Egentligen menar står i strid med mina känslor. Jag är en kusk som försöker styra en skenande häst genom stans trånga gränder. Jag vill, jag vill, jag vill så sjukt mycket. Som ett naivt barn som inväntar tomtens ankomst. Det finns inget jag vill mer än att just nu få hålla dig, att få komma dig förbjudet nära. Jag vill värmas av din själ och höra dina levande andetag i mina öron.
Jag fortsätter att haspla ur mig ord som ingen av oss förstår och lyckas tillslut bilda en mening "om man gör vissa val, om man tar några steg framåt så står man där, då finns det ingen väg tillbaka". Du svarar att du håller med, men att man borde göra det man känner för. Men förstår du mig? Värker det inom dig just nu också eller har jag helt misstolkat dig? Vill du, precis som jag, bara stanna tiden och få hålla om varandra tills atomerna runtomkring oss briserar?
Om jag tar detta kliv så är det i sanningen ingen väg tillbaka för mig, för då blir jag förälskad i dig, här och nu i det smekande regnet. Det finns inget utrymme för förhandling, inga gråzoner - bara Ja eller Nej. Jag står vänd mot min bil och försöker köpa tid för att ge dig ett bra svar, för att ta mig ur den sits jag hamnat i. Drifterna inom mig håller på att vinna slaget och jag känner hur min förmåga att rationalisera och analysera förblindas. Jag måste ha dig i min famn så jag vänder mig mot dig, tar ett kliv, ett kliv ut ur trygghet, ut ur vardagen, ut ur rutinerna och rakt in i din famn.
Du bestämmer hur hårt jag får trycka mig mot dig, jag vågar inte visa mig svag. Du pressar dig hårt mot mig och mina känslor pumpas våldsamt ut genom blodet, ut i varenda ven. Jag är rädd för att du snart ska släppa taget men du håller kvar och jag vågar släppa efter och känna mig svag och blottad. Att gå tillbaka nu vore som att simma upp för ett vattenfall. Jag är totalt förlorad i dig, fan i helvete.
Kommentarer