Om rädslan att låta sig förstå sig på sin antagonist - Apropå Husbykravallerna
Nyligen satt jag och diskuterade med en arbetskollega om det som
bilbränderna och kravallerna som sker i västerort, eller i alla fall de
påstådda kravallerna enligt media. Kollegan är en äldre herre som har ungefär
samma åsikt som majoriteten av världens befolkning: enklaste lösning är att
möta våld med ännu mer våld. Dock råkar denna herre till kollega vara så pass
ödmjuk för att i alla fall lyssnade på vad motståndarsidan hade att säga, i
detta fall mig.
Jag förklarade för honom att personerna bakom dessa dåd, bilbränderna kan vi säga, kan inte ställas till svars inför media som andra. De kan inte förklara och rättfärdiga sina dåd på ett sätt som vi andra, åhörarna, kan göra att vi förstår oss på dem. Deras språk, attityd och kultur skulle helt enkelt begränsa deras chans att göra sig förstådda, istället skulle de troligen bara uppfattas som idioter om de försökte rättfärdiga deras ageranden.
Jag är så otroligt less på att höra personer komma med de mest patetiska och enkla svaren så som: "de gör det på grund av sin religion/kultur/härkomst". Människor är människor och människor assimilerar i den miljö de lever i, och för ungdomar som växt upp i Sverige så blir det rätt långsökt att hänvisa till deras härkomst eller kultur i "hemlandet". Om situationen vore tvärtom, att vi svenskar hade varit tvungna att fly vårt land pga krig och bosätta oss utomlands så hade även vi bettet oss som svin om vi behandlats som sådana. Den flykting- och intigrationspolitik vi har i Sverige är ett skämt. Min åsikt om mängden invandring låter vi förbli osagd, däremot kan vem som helst se att sättet vi hanterar de människor som kommer hit är helt felaktig. Om folk bor i skiten tillräckligt länge så blir de tillslut samma skit i huvudet på dem.
Argumentet "de borde vara tacksamma för att bo här" är även detta ett otroligt utvattnat argument som även det är helt ogenomtänkt. Låt oss se till fakta: hur många av er har vid er löneförhandling någonsin sagt "nej tack, jag behöver ingen löneförhöjning, jag är nöjd med det jag har”?
Det har gjorts studier på de olika klasstillhörigheterna om vilka som är lyckligast. Man kom till fram till följande:
Dem som hade under medelinkomst, d.v.s. arbetarklassen, var missnöjda då de kände sig utanför resterande delen av samhället (de kände t.ex. att de inte hade råd med vad majoriteten av samhället hade råd med och upplevde därför en utanförskap) - väldigt logiskt.
Dem som hade över medelinkomsten, d.v.s. överklassen, var missnöjda för de nådde aldrig nivån av euforin som vi indoktrineras till att tro på i ett kapitalistiskt samhälle. Tvärtom så började lyckan av deras ekonomiska tillstånd att avta efter att de passerat medelklassen. Istället började känslan av ångest att öka då man kände en oro över att riskera att förlora allt sitt kapital. Desto mer kapital desto mer att förlora.
Lyckligast var dem i medelklassen, eller dem som var strax ekonomiskt sätt ovanför dem. De kände att de kunde göra precis allt som deras vänner kunde göra, om dessutom hade en liten extra slant utöver detta så kände de lycka över att vara lite bättre än sina grannar.
Summan av denna studie är uppenbar: Den känsla av lycka och välmående som vi får i form av kapital, prylar, boende m.m. mäts nästan enbart i förhållande till vår omgivning - d.v.s. att lyckan av yttre ting är relativt till omgivningen.
Låt säga så här: om du någonsin känt att du haft tuff ekonomi, har du då tänkt på att vissa människor på andra sidan Östersjön lever på mindre än ett mål mat om dagen? Och när/om du har tänkt så, känner du då att alla dina bekymmer försvinner? Nej troligen inte (såvida du inte har den förmågan att sätta dig in i andra människors misär, även fast de är på en avlägsen plats). Om du däremot hade bott på andra sidan Östersjön, med bara ett mål mat om dagen, tror du då att du hade haft överseende med en svensk som gnällt över sin "ekonomiskt tuffa situation, med bara 500 kronor kvar efter mat och hyra är betald"? Troligen inte. Troligen hade du skrattat över denne svenskens bortskämdhet. Men OBS! oavsett vilken person som bor under de förhållandena, med ett mål om dagen, som sedan hade fått byta upp sig till ett liv i Sverige med tre mål om dagen och tak över huvud, hade med största sannolikhet med tiden börjat bli exakt lika bortskämd som den personen den just beklagade sig över var bortskämd. Alltså, vi må gnälla över dem som är rikare än oss, säga att de är bortskämda. Men den dagen vi väl befinner oss i samma ekonomiska situation så kommer vi inte att vara nöjda för det, utan då kommer vi gnälla ytterligare över dem som är ännu rikare, precis som de fattiga i Baltikum gnäller över att vi i Sverige är bortskämda.
Vi är rädda för att folk ska tycka vi är konstiga och inte en i mängden, men sanningen är att majoriteten av jordens alla människor fungerar på precis samma sätt. Ur viss aspekt är det otroligt enkelt att tyda människor.
Så nej, argumentet "de borde vara tacksamma för att de får komma hit" stämmer inte längre än tiden det tar att vänja sig vid en ny miljö.
(Ps. Vem är Du att avgöra vilka som ska vara tacksamma för det vi får i Sverige? Har Du byggt upp Sverige?)
Så hur ser då livssituationen ut för dessa bråkstakar i Husby, dem som "borde vara tacksamma för att de får komma hit men ändå bråkar och slåss"? Först och främst är det absolut ingen höjdare att bo i betongkomplex. Och att sedan veta att varje granne har det lika tufft som en själv, om inte värre, gör knappast psyket starkare. En känsla av "misslyckande" lägger sig som en tät dimma i dessa förorter. Låt säga att de dessutom är andra generationens invandrare. De har då ingen kultur från deras "hemland" då de aldrig bott där, de kan inte tala sina föräldrars språk och deras föräldrar kan knappt tala svenska. De är inte heller riktigt "försvenskade" för de har aldrig lärt sig om svensk kultur i och med att de lever isolerade i förorten. Tvärtom får de fördomar om svenskar, på samma sätt som svenskarna får fördomar om dessa bråkstakar i förorterna - fördomar uppstår i rädsla och okunskap (OBS! Att ha fördomar är inte att vara rasist, det är bara vänstern som tror det. Att ha fördomar är mänskligt)
Man kan väl helt enkelt säga att livssituationen för dem i dessa förorter inte är en dans på rosor. För er som tror annat utmanar jag att bo i deras sits i 5 år. Ha! Ni hade inte ens klarat 2...
Nåväl, exemplet jag angivet ovan, om bråkstakarna i Husby, är bara ett av många, många exempel om hur det är att mentalt sätta sig in i en annans människas livsöde. När vi försöker att förstå oss på varför människor beter sig som de gör så kommer vi också oftast fram till att det fanns en logisk orsak. Problemet är bara just detta, att människor vill inte förstå sig på, de vill inte förstå sig på sina "antagonister". Hellre låtsas man de är "dumma i huvudet, galna cp idioter" som agerar på rent djuriska bedrifter.
Och det är här tesen är i inlägget. Vi kan antingen välja att försöka oss förstå oss på varför människor gör som de gör, försöka att "rättfärdiga" och "förklara" deras beteenden genom att försöka sätta oss in i dem. Om vi gör det så kan vi även sträcka ut en hand och säga "okej vi förstår varför ni gör som ni gör, och vi förstår att även vi är en del av problemet". Eller så kan vi skita i det och vägra att försöka förstå sig på sina motståndare och istället bara vifta bort dem som idioter. Så länge vi väljer att låta bli att försöka förstå oss på "de andra" så slipper vi även få ångest i form av rädsla för det okända.
Världen är liten men mänskligheten är ännu mindre. Om vi bara försöker så inser vi även hur lika vi alla är varandra. Människor fungerar på samma operativsystem världen över så det krävs aldrig några experter för att förstå oss på "de andra", det räcker med att vi vänder oss inåt för att söka svaren. Tro på er egen förmåga och var inte rädda för att förstå er på andra, även deras mörka sidor, samma mörka sidor som även ni besitter.
Jag förklarade för honom att personerna bakom dessa dåd, bilbränderna kan vi säga, kan inte ställas till svars inför media som andra. De kan inte förklara och rättfärdiga sina dåd på ett sätt som vi andra, åhörarna, kan göra att vi förstår oss på dem. Deras språk, attityd och kultur skulle helt enkelt begränsa deras chans att göra sig förstådda, istället skulle de troligen bara uppfattas som idioter om de försökte rättfärdiga deras ageranden.
Jag är så otroligt less på att höra personer komma med de mest patetiska och enkla svaren så som: "de gör det på grund av sin religion/kultur/härkomst". Människor är människor och människor assimilerar i den miljö de lever i, och för ungdomar som växt upp i Sverige så blir det rätt långsökt att hänvisa till deras härkomst eller kultur i "hemlandet". Om situationen vore tvärtom, att vi svenskar hade varit tvungna att fly vårt land pga krig och bosätta oss utomlands så hade även vi bettet oss som svin om vi behandlats som sådana. Den flykting- och intigrationspolitik vi har i Sverige är ett skämt. Min åsikt om mängden invandring låter vi förbli osagd, däremot kan vem som helst se att sättet vi hanterar de människor som kommer hit är helt felaktig. Om folk bor i skiten tillräckligt länge så blir de tillslut samma skit i huvudet på dem.
Argumentet "de borde vara tacksamma för att bo här" är även detta ett otroligt utvattnat argument som även det är helt ogenomtänkt. Låt oss se till fakta: hur många av er har vid er löneförhandling någonsin sagt "nej tack, jag behöver ingen löneförhöjning, jag är nöjd med det jag har”?
Det har gjorts studier på de olika klasstillhörigheterna om vilka som är lyckligast. Man kom till fram till följande:
Dem som hade under medelinkomst, d.v.s. arbetarklassen, var missnöjda då de kände sig utanför resterande delen av samhället (de kände t.ex. att de inte hade råd med vad majoriteten av samhället hade råd med och upplevde därför en utanförskap) - väldigt logiskt.
Dem som hade över medelinkomsten, d.v.s. överklassen, var missnöjda för de nådde aldrig nivån av euforin som vi indoktrineras till att tro på i ett kapitalistiskt samhälle. Tvärtom så började lyckan av deras ekonomiska tillstånd att avta efter att de passerat medelklassen. Istället började känslan av ångest att öka då man kände en oro över att riskera att förlora allt sitt kapital. Desto mer kapital desto mer att förlora.
Lyckligast var dem i medelklassen, eller dem som var strax ekonomiskt sätt ovanför dem. De kände att de kunde göra precis allt som deras vänner kunde göra, om dessutom hade en liten extra slant utöver detta så kände de lycka över att vara lite bättre än sina grannar.
Summan av denna studie är uppenbar: Den känsla av lycka och välmående som vi får i form av kapital, prylar, boende m.m. mäts nästan enbart i förhållande till vår omgivning - d.v.s. att lyckan av yttre ting är relativt till omgivningen.
Låt säga så här: om du någonsin känt att du haft tuff ekonomi, har du då tänkt på att vissa människor på andra sidan Östersjön lever på mindre än ett mål mat om dagen? Och när/om du har tänkt så, känner du då att alla dina bekymmer försvinner? Nej troligen inte (såvida du inte har den förmågan att sätta dig in i andra människors misär, även fast de är på en avlägsen plats). Om du däremot hade bott på andra sidan Östersjön, med bara ett mål mat om dagen, tror du då att du hade haft överseende med en svensk som gnällt över sin "ekonomiskt tuffa situation, med bara 500 kronor kvar efter mat och hyra är betald"? Troligen inte. Troligen hade du skrattat över denne svenskens bortskämdhet. Men OBS! oavsett vilken person som bor under de förhållandena, med ett mål om dagen, som sedan hade fått byta upp sig till ett liv i Sverige med tre mål om dagen och tak över huvud, hade med största sannolikhet med tiden börjat bli exakt lika bortskämd som den personen den just beklagade sig över var bortskämd. Alltså, vi må gnälla över dem som är rikare än oss, säga att de är bortskämda. Men den dagen vi väl befinner oss i samma ekonomiska situation så kommer vi inte att vara nöjda för det, utan då kommer vi gnälla ytterligare över dem som är ännu rikare, precis som de fattiga i Baltikum gnäller över att vi i Sverige är bortskämda.
Vi är rädda för att folk ska tycka vi är konstiga och inte en i mängden, men sanningen är att majoriteten av jordens alla människor fungerar på precis samma sätt. Ur viss aspekt är det otroligt enkelt att tyda människor.
Så nej, argumentet "de borde vara tacksamma för att de får komma hit" stämmer inte längre än tiden det tar att vänja sig vid en ny miljö.
(Ps. Vem är Du att avgöra vilka som ska vara tacksamma för det vi får i Sverige? Har Du byggt upp Sverige?)
Så hur ser då livssituationen ut för dessa bråkstakar i Husby, dem som "borde vara tacksamma för att de får komma hit men ändå bråkar och slåss"? Först och främst är det absolut ingen höjdare att bo i betongkomplex. Och att sedan veta att varje granne har det lika tufft som en själv, om inte värre, gör knappast psyket starkare. En känsla av "misslyckande" lägger sig som en tät dimma i dessa förorter. Låt säga att de dessutom är andra generationens invandrare. De har då ingen kultur från deras "hemland" då de aldrig bott där, de kan inte tala sina föräldrars språk och deras föräldrar kan knappt tala svenska. De är inte heller riktigt "försvenskade" för de har aldrig lärt sig om svensk kultur i och med att de lever isolerade i förorten. Tvärtom får de fördomar om svenskar, på samma sätt som svenskarna får fördomar om dessa bråkstakar i förorterna - fördomar uppstår i rädsla och okunskap (OBS! Att ha fördomar är inte att vara rasist, det är bara vänstern som tror det. Att ha fördomar är mänskligt)
Man kan väl helt enkelt säga att livssituationen för dem i dessa förorter inte är en dans på rosor. För er som tror annat utmanar jag att bo i deras sits i 5 år. Ha! Ni hade inte ens klarat 2...
Nåväl, exemplet jag angivet ovan, om bråkstakarna i Husby, är bara ett av många, många exempel om hur det är att mentalt sätta sig in i en annans människas livsöde. När vi försöker att förstå oss på varför människor beter sig som de gör så kommer vi också oftast fram till att det fanns en logisk orsak. Problemet är bara just detta, att människor vill inte förstå sig på, de vill inte förstå sig på sina "antagonister". Hellre låtsas man de är "dumma i huvudet, galna cp idioter" som agerar på rent djuriska bedrifter.
Och det är här tesen är i inlägget. Vi kan antingen välja att försöka oss förstå oss på varför människor gör som de gör, försöka att "rättfärdiga" och "förklara" deras beteenden genom att försöka sätta oss in i dem. Om vi gör det så kan vi även sträcka ut en hand och säga "okej vi förstår varför ni gör som ni gör, och vi förstår att även vi är en del av problemet". Eller så kan vi skita i det och vägra att försöka förstå sig på sina motståndare och istället bara vifta bort dem som idioter. Så länge vi väljer att låta bli att försöka förstå oss på "de andra" så slipper vi även få ångest i form av rädsla för det okända.
Världen är liten men mänskligheten är ännu mindre. Om vi bara försöker så inser vi även hur lika vi alla är varandra. Människor fungerar på samma operativsystem världen över så det krävs aldrig några experter för att förstå oss på "de andra", det räcker med att vi vänder oss inåt för att söka svaren. Tro på er egen förmåga och var inte rädda för att förstå er på andra, även deras mörka sidor, samma mörka sidor som även ni besitter.
Kommentarer