Parrelationer
Att vara sambo/tillsammans; ett mål för de allra flesta, och en svårighet få har bemästrat.
Jag brukar kategorisera detta ämne i tre områden: förälskelse, kärlek och sambo/parrelation. Om det är en endaste tes jag kommer att komma fram till så är det just detta: dessa tre olika områden är åtskilda från varandra, bara för att man uppfyller en av parametrarna så garanteras de andra två inte.
Först ut, att vara förälskad. Att bli förälskade kan vi bli med "vem som helst". Det är en drift inom oss som mest styrs av det djuriska än av det rationella och sansade. Förälskelse kan vara ett evigt långt lyckorus, men även en ångestfylld tillvaro. Väl förälskade i varandra vill man spendera varenda minut ihop och man tycks förbise de flesta av ens respektives tillkortakommanden p.g.a. den egna förblindelsen. Först efter att förälskelsen dött ut så vet vi om det finns något kvar hos den respektive som vi tror kan utvecklas vidare. Att många väljer att fortsätta att vara tillsammans efter att förälskelsen dör ut beror Oftast på att man helt enkelt "kör på" snarare än att man ser egenskaper hos den respektive som man vill investera i. Även om bara ca 50% av alla giftermål leder till skilsmässa så är det desto fler förhållanden som leder till att man gör slut. Låt oss opponera (taget ur luften) att varje person har i snitt 4 förhållanden innan man gifter sig, d.v.s. att 80% av alla relationer tar slut innan man ens tagit sig till giftermål, och väl där skiljer sig ytterligare 50%. Det krävs inget geni för att konstatera att Förälskelse, Kärlek och Samliv är vitt skiljda saker.
Andra ut, kärlek. Kärleken förklaras inte lika lätt som förälskelse. Kärleken har ingen begränsning och dör inte ut i och med att vissa hormoner slutar att produceras. Kärleken är aldrig starkare än den svagaste länken, d.v.s. en själv. Så till skillnad från förälskelse så kräver kärlek att man älskar sig själv fullt ut om man ska kunna älska någon annan riktigt, riktigt djupt. Kärleken är svårare att känna, den ger inte samma impulsiva känslor som förälskelse, och i just denna övergångsperiod, tiden mellan förälskelse och kärlek så blir många skrämda. De flesta tror att bara för att känslan av förälskelse har tagit slut så har även kärleken dött ut. Vad de inte verkar inse är att de aldrig ens haft någon kärlek där från hela början, utan enbart en stark förälskelse. Man kan väl se det så här: Förälskelse = Full och lycklig, Bakfull = Ångest efter att förälskelsen har lagt sig, Nykter = Möjligheten att i ett sinnesnärvarande tillstånd känna efter om man är kär eller inte. Kärlek, till skillnad från förälskelse, riktar sig inte enbart till det kön man blir attraherad av. Kärlek riktar sig mot sina föräldrar, sina barn, sitt liv, universum, ett högre väsen, sina vänner, till alltet. Kärlekens omfattning går inte att jämföra med den patetiska, men underbara, förälskelsen.
Tredje och sist ut är Samliv. Att denna punkt benämns som den tredje är för att denna punkt oftast brukar komma i just den hierarkiordningen. Men att tro att tredje punkten är given bara för att de två första har gått bra är tyvärr långt ifrån sanningen.
Att vara förälskad är tämligen enkelt, förutsatt att det är en besvarad förälskelse. Att vara kär är även detta enkelt. Att vara partners, tillsammans, sambo, det är en utmaning som heter duga.
Det kanske första att poängtera är att man aldrig bör gå in i en djupare relation, eller i alla fall inte sambo-liv, under en rådande förälskelse. Efter att förälskelsens ridå dras undan finns där ofta många spöken i garderoben som helt plötsligt kan bli outhärdliga. Om man alltså ens övervägar att bli sambo bör man göra det tidigast några månader efter att det där "pirret" har lagt sig.
Knepen att vara tillsammans är många. Många och åter många experter uttalar sig om och om igen. Relationsexpert, samlevnadsråd och parterapi är en blomstrande marknad att ge sig in på. Dock trots alla dessa så kallade experter så byter vi partners som aldrig förr - märkligt?
Framgången till ett bra samliv börjar som allt annat: inifrån, från den svagaste länken. Om vi inte har byggt upp oss själva kan vi heller omöjligen bygga upp en fullt fungerande relation. Det spelar ingen roll hur snygg bilen är, om motorn under huven inte är bra så kommer bilen inte framåt. Att finna sig själv är en livslång process som kanske inte slutar förrän vi funnit nirvana. Om vi dock är lite realistiska och inser att i princip ingen av oss kommer att komma så långt så kan man väl i alla fall säga att man bör ha kommit "väldigt långt" i sin personliga utveckling innan man ger sig i kast med ett förhållande. Hur man vet när man "nått dit" skulle dock kräv ett allt för långt inlägg.. Jag tror att man helt enkelt får känna efter själv, den dagen man kan må riktigt bra i sin ensamhet så är man en god bit på vägen.
Att vara i en relation handlar INTE om att kompromissa. Att vara i en relation handlar om att Ge och Få. Att vara tillsammans handlar INTE om att sitta ihop dygnet runt. Att vara i en relation handlar om att fortsätta leva det liv man önskar leva och göra de saker man tycker är kul, men att dela resa med någon.
I rädsla för ensamhet så brukar parrelationer oftast utformas till någon encellig organism där vi ska dela alla intresse och häfta ihop oss med varandra. Vi förväntar oss att vår respektive ska följa med oss överallt och att vi ska behöva avstå saker för att vi tillsammans no matter what. Problemet är dock att så fort vi börjar avstå saker i livet som vi vill uppnå och göra så börjar vi fallera och innan man vet ordet av så blir relationen påmind om den svagaste länken.
En bra relation utgår ifrån två lyckliga individer som vill vara med varandra, men för att bibehålla den statusen, det utgångsläget, så måste båda individerna se till att fortsätta leva det liv som får dem lyckliga. Vill man kunna utveckla sin relation måste man släppa allt man blivit lärd om hur en relation ska se ut. För let's face it, är det verkligen ett samhälle som detta som ska lära oss hur relationer ska vara? Att vara tillsammans handlar inte om att äga varandra och omforma varandra. Det handlar om att man har starka känslor för varandra och tycker om varandras närhet. Jag tror att ett enkelt knep är att försök umgås lite mer som man gör med sina vänner, ta det lite casual och bara uppskatta det man har för stunden utan att kräva blind tro till varandra. Ett nyckelord är: slopa epiteterna. Om man ställer sig själv frågan varför man är så besatt med att få titulera sig som "tillsammans, ihop, gifta" så tror jag nog man finner ett svar som inte alltid är så vackert. Våga släppa taget och lita på kärleken. En relation bygger inte på att vi tvingar ihop varandra och sätter på lås och bommar runtom varandra och markerar var "reglarna och gränserna går". Var med den du älskar och nöj dig så, kräv inget mer. Livet du lever är inte ditt, och allra minst är personen du är med inte heller din. Kärleken är en gåva vi får, men likt ägget så går den sönder om vi kramar det för hårt och hindrar den att röra på sig fritt.
Det spelar ingen roll hur många tusentals tips vi matas med. "Gör si, gör så, tänk sig, gör så" bla bla bla. Finns där ingen kärlek till en själv så finns det heller ingen möjlighet för kärlek till sin nästa. Men framför allt: finns där ingen kärlek kvar: gör då slut. Varför plåga varandra till döds enbart för att man blivit bekväm med att vara sambo. Att enträget försöka reparera en gammal och sliten bil är bara slöseri med tid, och tid är den enda bristvaran vi har i våra patetiskt korta liv.
Jag tror att de flesta gärna vill ha konkreta tips, typ "gör si och gör så". Men om relationer hade varit just så lätt så hade vi inte sett så många avslutade relationer som vi gör. Jag presenterar en lösning som jag tror på flera hundra gånger starkare än något hittills presenterat förslag av "experter". Problemet är bara att min lösningen både är komplex och dunkel. Att säga "finn dig själv och älska dig själv" är väldigt enkelt, men vägen dit kan ta flera år, i de allra flesta fall hela livet till och med.
Jag tror på det jag skriver mer än något annat. Men huruvida detta är den mest optimala lösningen i praktiken är en annan sak. För när det kommer till kritan, hur många kommer egentligen att våga avstå från att flytta ihop när man är som lyckligast, hur många kommer egentligen att våga vänta med att bli tillsammans först efter att förälskelsen tagit slut, hur många kommer egentligen att våga säga nej till sex tills man känner varandra väl, hur många kommer egentligen att sitta ner och söka efter sig själv under timtals under olika typer av meditation. Jag tror jag presenterar en lösning för ett optimalt förhållande där det varken finns tjaffs eller bråk, bara kärlek. Jag tror dock även att lösningen endast är möjlig för ett fåtal. Jag hoppas jag får bli en av dem en vacker dag. Om den dagen aldrig kommer så kommer jag hellre att spendera resten av mitt liv med mig själv än att någonsin utsätta mig för den själsliga tortyr som allt för många benämner som ett "förhållande".
Jag brukar kategorisera detta ämne i tre områden: förälskelse, kärlek och sambo/parrelation. Om det är en endaste tes jag kommer att komma fram till så är det just detta: dessa tre olika områden är åtskilda från varandra, bara för att man uppfyller en av parametrarna så garanteras de andra två inte.
Först ut, att vara förälskad. Att bli förälskade kan vi bli med "vem som helst". Det är en drift inom oss som mest styrs av det djuriska än av det rationella och sansade. Förälskelse kan vara ett evigt långt lyckorus, men även en ångestfylld tillvaro. Väl förälskade i varandra vill man spendera varenda minut ihop och man tycks förbise de flesta av ens respektives tillkortakommanden p.g.a. den egna förblindelsen. Först efter att förälskelsen dött ut så vet vi om det finns något kvar hos den respektive som vi tror kan utvecklas vidare. Att många väljer att fortsätta att vara tillsammans efter att förälskelsen dör ut beror Oftast på att man helt enkelt "kör på" snarare än att man ser egenskaper hos den respektive som man vill investera i. Även om bara ca 50% av alla giftermål leder till skilsmässa så är det desto fler förhållanden som leder till att man gör slut. Låt oss opponera (taget ur luften) att varje person har i snitt 4 förhållanden innan man gifter sig, d.v.s. att 80% av alla relationer tar slut innan man ens tagit sig till giftermål, och väl där skiljer sig ytterligare 50%. Det krävs inget geni för att konstatera att Förälskelse, Kärlek och Samliv är vitt skiljda saker.
Andra ut, kärlek. Kärleken förklaras inte lika lätt som förälskelse. Kärleken har ingen begränsning och dör inte ut i och med att vissa hormoner slutar att produceras. Kärleken är aldrig starkare än den svagaste länken, d.v.s. en själv. Så till skillnad från förälskelse så kräver kärlek att man älskar sig själv fullt ut om man ska kunna älska någon annan riktigt, riktigt djupt. Kärleken är svårare att känna, den ger inte samma impulsiva känslor som förälskelse, och i just denna övergångsperiod, tiden mellan förälskelse och kärlek så blir många skrämda. De flesta tror att bara för att känslan av förälskelse har tagit slut så har även kärleken dött ut. Vad de inte verkar inse är att de aldrig ens haft någon kärlek där från hela början, utan enbart en stark förälskelse. Man kan väl se det så här: Förälskelse = Full och lycklig, Bakfull = Ångest efter att förälskelsen har lagt sig, Nykter = Möjligheten att i ett sinnesnärvarande tillstånd känna efter om man är kär eller inte. Kärlek, till skillnad från förälskelse, riktar sig inte enbart till det kön man blir attraherad av. Kärlek riktar sig mot sina föräldrar, sina barn, sitt liv, universum, ett högre väsen, sina vänner, till alltet. Kärlekens omfattning går inte att jämföra med den patetiska, men underbara, förälskelsen.
Tredje och sist ut är Samliv. Att denna punkt benämns som den tredje är för att denna punkt oftast brukar komma i just den hierarkiordningen. Men att tro att tredje punkten är given bara för att de två första har gått bra är tyvärr långt ifrån sanningen.
Att vara förälskad är tämligen enkelt, förutsatt att det är en besvarad förälskelse. Att vara kär är även detta enkelt. Att vara partners, tillsammans, sambo, det är en utmaning som heter duga.
Det kanske första att poängtera är att man aldrig bör gå in i en djupare relation, eller i alla fall inte sambo-liv, under en rådande förälskelse. Efter att förälskelsens ridå dras undan finns där ofta många spöken i garderoben som helt plötsligt kan bli outhärdliga. Om man alltså ens övervägar att bli sambo bör man göra det tidigast några månader efter att det där "pirret" har lagt sig.
Knepen att vara tillsammans är många. Många och åter många experter uttalar sig om och om igen. Relationsexpert, samlevnadsråd och parterapi är en blomstrande marknad att ge sig in på. Dock trots alla dessa så kallade experter så byter vi partners som aldrig förr - märkligt?
Framgången till ett bra samliv börjar som allt annat: inifrån, från den svagaste länken. Om vi inte har byggt upp oss själva kan vi heller omöjligen bygga upp en fullt fungerande relation. Det spelar ingen roll hur snygg bilen är, om motorn under huven inte är bra så kommer bilen inte framåt. Att finna sig själv är en livslång process som kanske inte slutar förrän vi funnit nirvana. Om vi dock är lite realistiska och inser att i princip ingen av oss kommer att komma så långt så kan man väl i alla fall säga att man bör ha kommit "väldigt långt" i sin personliga utveckling innan man ger sig i kast med ett förhållande. Hur man vet när man "nått dit" skulle dock kräv ett allt för långt inlägg.. Jag tror att man helt enkelt får känna efter själv, den dagen man kan må riktigt bra i sin ensamhet så är man en god bit på vägen.
Att vara i en relation handlar INTE om att kompromissa. Att vara i en relation handlar om att Ge och Få. Att vara tillsammans handlar INTE om att sitta ihop dygnet runt. Att vara i en relation handlar om att fortsätta leva det liv man önskar leva och göra de saker man tycker är kul, men att dela resa med någon.
I rädsla för ensamhet så brukar parrelationer oftast utformas till någon encellig organism där vi ska dela alla intresse och häfta ihop oss med varandra. Vi förväntar oss att vår respektive ska följa med oss överallt och att vi ska behöva avstå saker för att vi tillsammans no matter what. Problemet är dock att så fort vi börjar avstå saker i livet som vi vill uppnå och göra så börjar vi fallera och innan man vet ordet av så blir relationen påmind om den svagaste länken.
En bra relation utgår ifrån två lyckliga individer som vill vara med varandra, men för att bibehålla den statusen, det utgångsläget, så måste båda individerna se till att fortsätta leva det liv som får dem lyckliga. Vill man kunna utveckla sin relation måste man släppa allt man blivit lärd om hur en relation ska se ut. För let's face it, är det verkligen ett samhälle som detta som ska lära oss hur relationer ska vara? Att vara tillsammans handlar inte om att äga varandra och omforma varandra. Det handlar om att man har starka känslor för varandra och tycker om varandras närhet. Jag tror att ett enkelt knep är att försök umgås lite mer som man gör med sina vänner, ta det lite casual och bara uppskatta det man har för stunden utan att kräva blind tro till varandra. Ett nyckelord är: slopa epiteterna. Om man ställer sig själv frågan varför man är så besatt med att få titulera sig som "tillsammans, ihop, gifta" så tror jag nog man finner ett svar som inte alltid är så vackert. Våga släppa taget och lita på kärleken. En relation bygger inte på att vi tvingar ihop varandra och sätter på lås och bommar runtom varandra och markerar var "reglarna och gränserna går". Var med den du älskar och nöj dig så, kräv inget mer. Livet du lever är inte ditt, och allra minst är personen du är med inte heller din. Kärleken är en gåva vi får, men likt ägget så går den sönder om vi kramar det för hårt och hindrar den att röra på sig fritt.
Det spelar ingen roll hur många tusentals tips vi matas med. "Gör si, gör så, tänk sig, gör så" bla bla bla. Finns där ingen kärlek till en själv så finns det heller ingen möjlighet för kärlek till sin nästa. Men framför allt: finns där ingen kärlek kvar: gör då slut. Varför plåga varandra till döds enbart för att man blivit bekväm med att vara sambo. Att enträget försöka reparera en gammal och sliten bil är bara slöseri med tid, och tid är den enda bristvaran vi har i våra patetiskt korta liv.
Jag tror att de flesta gärna vill ha konkreta tips, typ "gör si och gör så". Men om relationer hade varit just så lätt så hade vi inte sett så många avslutade relationer som vi gör. Jag presenterar en lösning som jag tror på flera hundra gånger starkare än något hittills presenterat förslag av "experter". Problemet är bara att min lösningen både är komplex och dunkel. Att säga "finn dig själv och älska dig själv" är väldigt enkelt, men vägen dit kan ta flera år, i de allra flesta fall hela livet till och med.
Jag tror på det jag skriver mer än något annat. Men huruvida detta är den mest optimala lösningen i praktiken är en annan sak. För när det kommer till kritan, hur många kommer egentligen att våga avstå från att flytta ihop när man är som lyckligast, hur många kommer egentligen att våga vänta med att bli tillsammans först efter att förälskelsen tagit slut, hur många kommer egentligen att våga säga nej till sex tills man känner varandra väl, hur många kommer egentligen att sitta ner och söka efter sig själv under timtals under olika typer av meditation. Jag tror jag presenterar en lösning för ett optimalt förhållande där det varken finns tjaffs eller bråk, bara kärlek. Jag tror dock även att lösningen endast är möjlig för ett fåtal. Jag hoppas jag får bli en av dem en vacker dag. Om den dagen aldrig kommer så kommer jag hellre att spendera resten av mitt liv med mig själv än att någonsin utsätta mig för den själsliga tortyr som allt för många benämner som ett "förhållande".
Kommentarer