Dåtid
Under vistelsen hos min far idag flög gamla fotografier och videofilmer upp (gamla? rent fysiskt sätt finns det väl bara gamla och äldre bilder?). Även fast innehållet var helt ointressant, för att inte säga uttråkade då en del av materialet bara var från i julas, så kunde jag inte låta bli att slita mig från det som flimrade på tvskärmen. Mitt rationella-jag ville påstå att detta var högst stämningsdödande och en otrolig klyschig tidsfördrivningsmetod, men mitt känslomässiga-jag kunde inte förmå nacken att vrida sig 90 grader öster ut.
Och det var då det slog mig, detta nostalgi-behov.
Mitt minneskort på mobilen har gått sönder. Det var verkligen ett slag i magen. Vilken ångest. Men varför? Om bilderna, minnena, verkligen var "värda" att minnas så finns de ju där i minnet när jag väl vill titta tillbaka.
Människan räds förändringar. Hur mycket äventyrsmänniska man än må vara så innebär nya saker alltid en viss dos ångest. Dosen varierar. Där vi varit förr är alltid en trygghet. Kvinnor i förhållande där de blir misshandlade har en tendens att hitta samma typ av killar om och om igen. Slumpen finns inte i detta sammanhang. I regel handlar det om att dessa kvinnor har en (bisarr)trygghet från barndomen där de blivit slagna. Om och om söker de sig till samma typ av killar då det finns något hos dem som påminner om deras dåtida. Hur hemskt och irrationellt det än kan ses för en annan så finns där en form av trygghet från det dåtida.
Och vad om inte annat är väl inte fotografier, videoinspelningar?
Jag väljer att inspirerar mig själv medans jag skriver: Kid rock - all summer long
Hur ofta hör man uttrycket "jag önskar att denna tid aldrig tar slut" kontra "jag önskar att den tiden aldrig tog slut".
Varje bild vi tar med mobilen är i ett naivt hopp om att få leva för evigt. Ett hopp om att vi för alltid ska kunna plocka upp mobilen, kolla igenom albumet, få känna tryggheten, få känna Då. En, enligt mig, tämligen osund trygghet. Vi kommer aldrig mer leva Då. Bättre känna tryggheten i nuet och inför det som komma skall.
Att sträva efter att få känna trygghet från dåtiden är på grund av att vi inte kan känna den tryggheten i nuet.
Uppskatta det som varit, men både på gott och ont. Det tisslas jämt om det dåliga men hurras högt för de roliga minnena som fastnat på kameran. Det är både det bra och dåliga som fört oss till där vi är idag. Så uppskatta men sök inte tryggheten.
De minnen som är värda att minnas kommer vi aldrig att glömma. Ibland kan jag vara rädd för att glömma. Och vissa bilder som trycks upp i ansikten har jag faktiskt glömt - men inte sved det särskilt mycket. Ibland kan jag ha fått se ett foto så äckligt många gånger att jag nu idag inte ens vet om det är fotot jag minns eller minnet. How sick aint that?
Facebook - lever på människors hopp om bättre tider. Föredetta bättre tider.
Och det var då det slog mig, detta nostalgi-behov.
Mitt minneskort på mobilen har gått sönder. Det var verkligen ett slag i magen. Vilken ångest. Men varför? Om bilderna, minnena, verkligen var "värda" att minnas så finns de ju där i minnet när jag väl vill titta tillbaka.
Människan räds förändringar. Hur mycket äventyrsmänniska man än må vara så innebär nya saker alltid en viss dos ångest. Dosen varierar. Där vi varit förr är alltid en trygghet. Kvinnor i förhållande där de blir misshandlade har en tendens att hitta samma typ av killar om och om igen. Slumpen finns inte i detta sammanhang. I regel handlar det om att dessa kvinnor har en (bisarr)trygghet från barndomen där de blivit slagna. Om och om söker de sig till samma typ av killar då det finns något hos dem som påminner om deras dåtida. Hur hemskt och irrationellt det än kan ses för en annan så finns där en form av trygghet från det dåtida.
Och vad om inte annat är väl inte fotografier, videoinspelningar?
Jag väljer att inspirerar mig själv medans jag skriver: Kid rock - all summer long
Hur ofta hör man uttrycket "jag önskar att denna tid aldrig tar slut" kontra "jag önskar att den tiden aldrig tog slut".
Varje bild vi tar med mobilen är i ett naivt hopp om att få leva för evigt. Ett hopp om att vi för alltid ska kunna plocka upp mobilen, kolla igenom albumet, få känna tryggheten, få känna Då. En, enligt mig, tämligen osund trygghet. Vi kommer aldrig mer leva Då. Bättre känna tryggheten i nuet och inför det som komma skall.
Att sträva efter att få känna trygghet från dåtiden är på grund av att vi inte kan känna den tryggheten i nuet.
Uppskatta det som varit, men både på gott och ont. Det tisslas jämt om det dåliga men hurras högt för de roliga minnena som fastnat på kameran. Det är både det bra och dåliga som fört oss till där vi är idag. Så uppskatta men sök inte tryggheten.
De minnen som är värda att minnas kommer vi aldrig att glömma. Ibland kan jag vara rädd för att glömma. Och vissa bilder som trycks upp i ansikten har jag faktiskt glömt - men inte sved det särskilt mycket. Ibland kan jag ha fått se ett foto så äckligt många gånger att jag nu idag inte ens vet om det är fotot jag minns eller minnet. How sick aint that?
Facebook - lever på människors hopp om bättre tider. Föredetta bättre tider.
Kommentarer