Frihet är en ideologi - inte en absolut sanning

 Länge har jag våndats över paradoxen av frihet.

Vi, uppväxta i växtsamhällen i modern tid, har fått lära oss att frihet är det enda rätta och det absolut bästa. Dess värdeladdning har upphöjts till axiom och lyfts aldrig fram för diskussion. Det enda som avhandlas är hur det effektivast uppnås så mycket frihet som möjligt.

Men frihet är inte det bästa. Lång ifrån. 

Vissa människor erfordrar mycket frihet för att må bra. Om deras frihet berövas så slår bakut och revolten hänger i luften. Andra människor lyder inte under samma principer. En stor skara människor har inte den drivkraften. And why should they. Sen när blev alla människor identiska? Väldigt många människor fungerar sämre i en värld med för mycket frihet tillika valmöjligheter. Människor som får sina liv förstörd under spel- och narkotikamissbruk är bara toppen av isberget som är symtomatiska för ett omvänt behov av frihet. Människor som högst troligen är väldigt genuina och trevliga människor men som på grund av avsaknad av styrande direktiv som närmast kan liknas med strypt frihet har fått väldigt lite livskvalité. Det går inte att förneka hur mycket man än vill upprätta hålla sin världssyn om att frihet är det absolut bästa för alla i alla lägen.

Förutom det uppenbara med att det finns väldigt många människor som lever i kriminalitet, missbruk med mera till följd av egna dåliga beslut i liv (läs: avsaknad av en överförmyndare) så finns det även studier som visar sambandet mellan ökat antal valmöjligheter och minskad lycka. När valmöjligheterna ökar tycks tvärtom känslan av frihet och kontroll och glädjen som följer av det istället minska. Inte ens för dem som ansåg att de faktiskt mår bäst av frihet står emot detta fenomen. Man kan med detta konstatera att frihet inte är statiskt, av eller på, det är en flytande skala. Många människor mår bra med mycket frihet, många med lite frihet - men ingen mår bra av total frihet eller total avsaknad av frihet. 

Utmaningen ligger häri att erkänna det faktum att absolut frihet inte är det bästa, det är ingen sanning. Frihet, presenterad så som att den skall uppnås till varje pris för alla, är en ideologi, ett påhitt. 

Frihet kan diskuteras rationellt, där antalet och omfattningen av valmöjligheterna utgör graden av frihet, samt kan frihet diskuteras som en känsla. Någonstans längst vägen började vi likställa dessa två. Man (troligen självutnämnda överintellektuella människor) valde att hävda att desto mer valmöjligheter desto mer frihet - och eftersom frihet rätt bra så mår alla människor bäst av så mycket valmöjligheter som möjligt. Tyvärr hade man fel.

Frigör värdeladdningen kring frihet. Erkänn att vissa får mycket bättre liv med mycket mindre frihet än sin nästa. Erkänn att känslan av frihet är precis lika flyktig som andra känslor. Det du blivit lärd är inte sanningen och nu måste du på nytt riva ner grundpelarna på vilket du byggt upp din världssyn.