Varför får intuitionen av rastillhörighet inte inrymmas

Känslan av tillhörighet har blivit rumsren ty bakom gardiner döljer sig en annan rubricerad form av tillhörighet som staten gör allt för att porta; rastillhörighet. 

Rastillhörighet är ett lustigt ämne, vilket fall när det beskrivs av människor vänster om mitten. Även av intellektuella. Desto mer självutnämnda intellektuella de är, desto fler år i skolans skyddade värld, desto mer underhållande blir det när dessa ska beskriva fenomenet Rastillhörighet.

Först i retoriken brukar man hänvisa till biologin och dess regler för vad som utgör en ras. Där talar man om att likheterna är så många gånger mer än olikheterna att någon egentligen rasskillnad inte finns. Att vår DNA är kring 98% motsvarande grisens brukar man inte ta upp. Men oavsett likheten med grisar och schimpanser så finns ingen universell regel för vad som skulle utgöra gränsdragning av olik art och raser. Ögonen ser vad de ser oavsett om man vill låtsas som att någon skillnad egentligen inte finns.

Vidare ut i slagfältet av tung av argument brukar vara demagogin. När det inte längre fungerar att tala rumsrent med människor är det alltid effektivt att gå på personangrepp. I regel tillåts inte detta men när motparten har fel värdegrund så är skys the limit för vilka okvädningsord man får häva ur sig, tacka Sossarna för detta. Man vill återkommande gånger påpeka, och då även gärna hänvisa till SCB undersökningar, som visar på att människor som är av ’åsikten’ att människor kan delas in i olika raser även är människor som är lite dummare, lite trögare, lite lägre utbildade.

Och det är fine. För så kanske det är. Kanske är det så att merparten av dem som är av denna uppfattning har lägre utbildning och lägre IQ. Uppenbarligen finns det människor som är av motsatt tanke trots att de har högt IQ och gedigna utbildningar. De ena är för dumma för att ha lärt sig veta vilken åsikt som är rätt medan de andra är tillräckligt smarta för veta vad som är acceptabelt att säga för att undvika bli person non grata. Ingen banbrytande forskning direkt, bara dåliga tolkningar av studierna.

Därefter brukar diskussionen vara slut. Det finns inget intresse från någon av parterna att förstå den andre. Trots all ackumulerad IQ och alla fina betyg är man det till trots ändå för dum för att nå fram till en annan människa med alla sanningar man besitter. 

Att man inte når fram till varandra handlar om att man diskuterar ämnet fast ur två olika synvinklar. Dem som tittar strikt på terminologin, regler skapad av någon annan på grunder man själv kanske inte ens förstår men likväl accepterar, samt dem som ser på frågan genom sin intuition. Genom en känsla, en drivkraft. In intuition om tillhörighet.

Rastillhörighet är inte mer komplicerad än så. Där det finns människor finns det grupperingar, inget nytt under solen. Och så länge det funnits grupperingar har det funnits rasgrupperingar. Vita människor i väst har blivit lurade av rasism, en konsekvensen av rastillhörighet, är något unikt och utövas av vita mot svarta. Faktum är emellertid att rasismen är som grövst bland annat svarta sinsemellan. Denna form av rasism, i sin råaste form, har funnits långt längre innan de vita ens träffade på de svarta.

Vi talar om rasism så grov att man låtit utföra folkmord enbart baserat på rastillhörighet. Vi och dem. Rasism så grov att ordet ’ni ni ni ni no… we call them weinerbrauts ’ blir en fis i rymden i jämförelse. All form av gruppering och tillhörighet riskerar dock alltid i att mynna i ett kollektivt hat mot ’de andra’. Vare sig det är AIK mot DIF, Ryssland mot Ukraina eller Hutuer mot Tutsier.

Att känna tillhörighet och därmed pin pointa vilka som inte tillhör gruppen är en drivkraft nedärvd genom årtusenden. Den har som syfte att stärka och skydda flocken mot extra hot. En drivkraft som varit med och bidragit till att du och jag står och lever här idag. Att diskutera sanningen i detta är som att ifrågasätta att solen går upp. Bara för det politiska landskapet skiftar behöver man inte fördumma sig själv, speciellt inte om man läst väldigt många år i skolan och titulerar sig själv som välfungerande. 

Att kunna känna tillhörighet med andra är inget elakt, fel eller omänskligt. Tvärtom. Exakt tvärtom. Det är klokt att lyssna på sina drivkrafter. För dem som inte känner några intuitioner kanske ett retreat är på sin plats. Att därifrån agera på sin intuitioner är en annan femma. Ibland kan det vara rätt att vara på sin vakt och inte naiv, andra gånger behöver man stå i givakt och redo för anfall. Olika tider och platser på jorden bäddar för olika omständigheter. Att avsiktligt kränka en annan individ eller trycka hela grupperingar bör givetvis undvikas. Det är emellertid högmodigt av mig att läxa upp andra för hur de vill uttrycka sin reservation mot av dem upplevda yttre hot. Om jag skulle uppleva att min familj, min flock eller min nation var under anfall så skulle även jag agera i försvar. Om detta försvar görs bäst genom anfall så är det kanske det som krävs. Vad vet jag. För dem som glömt bort att alla dagens nationer är resultatet av århundraden av krigsföring där Tillhörighet varit en stark drivkraft - kan enbart sammanfattas som naivt. Hellre utmålas jag som bondtölp med lågt IQ än att sålla mig till framåtböjande människor som premierar naivitet och korrekthet framför en dialog med sina sinnen.