EL-sparkcykel, sprit och hasardspel

Alla goda ting är tre; EL-sparkcyklar, sprit och hasardspel.

Det kan inte ha undgått någon att livets största nöjesattraktioner tycks vara dem fria från ansvar och ansträngningar.
Friheten av att slippa promenera såväl som att parkera anständigt har lett till en miljonindustri av EL-drivna sparkcyklar med att trafiksammelsurium till följd.
Sprit, världens farligaste drog, släcker både liv och törst till höger och vänster. Fyra glas vin räcker gott för den som önskar sänka sina axlar och självmedicinera sig till en behagligare afton.
Hasardspel, om än en statistik omöjlighet så finns där likväl hoppet om en ljusare framtiden med ett liv i ekonomiskt överflöd, allt utan att fodra något hårt arbete bakom det. Som att ta köksvägen in till arvet man aldrig fick på grund av att man föddes av fel moder.

 

Varför o varför är dessa tre guldklimpar fortfarande tillåtna? Hur kan lagens lång arm som i mångt och mycket har som ändamål att hålla oss borta från godisskålen på översta hyllan ännu inte lyckats förbjuda dessa attribut? Attribut som förstör på alla plan i samhället, hela vägen från sorgliga livsöden och förstörda familjer upp till miljardkostnader på makronivå. Attribut vars uppsidor är oproportionerligt små i förhållande till dess negativa konsekvenser. 

Spriten, den heligaste av drycker. När man nyligen gjorde nya rekommendationer blev det ramaskri. Inte ramaskri kring varför det ens heter Rekommendationer och inte Avrådan, som om man talade om Rekommenderade nivåer av heroin i ådrorna eller kvartsdamm i lungorna. Nej, ramaskrin bestod av att man ånyo sänkt nivåerna på den oreglerade medicinen alkohol. Allt från självutnämnda konnässörer som upplyfte sitt eget snapsdrickande till tunga argument varför alla borde kunna avnjuta sprit lika måttligt som dem, vidare till upprörda bag in box pimplande semesterfirare som ännu inte lärt sig hur man aktiverar sig och sin familj på ledigheten.
Frågan är alltså inte varför staten begränsar vår frihet att till köpa sprit på söndagar utan varför sprit ens adresseras som en folkdryck. Inte kring någon annan likvärdigt tung drog och eller medicin finner vi samma absurda retorik för att försöka motivera dess legalisering. Rätten att få tillfälligt lobotomera sig en fredagskväll tycks triumfa all form av rationellt tänkande inom medicin, psykologi och samhällsekonomi. 

EL-sparkcyklar, delningsekonomins underbarn. För den som någon gång behövt gå mer än 400 meter glömmer aldrig bort sitt första lyckorus av en EL-sparkcykeltur. I gränslandet mellan liv och död blott en minimal krock bort, flygandes över körfälten som en lag-hybrid av gående, cyklist och motorist, parkerar de ogenerat exakt var som helst. Ibland mitt i gångbanan, andra gånger i körbanan, vissa gånger i Mälaren. Trots att det är digitalt loggat vem som körde fordonet senast gången, innan det parkerades, tycks inga personliga böter utdelas. Hade jag vetat om denna parkeringsklausul hade jag omgående låtit registrera om min bil till ett Delningsfordon och snabbt hävdat min oskuld när parkeringsböterna börjat dimpa ner i brevlådan. 

Inte ens finns minsta möjliga krav på utbildning, skyddsutrustning eller drägligt beteende. Och för vilken nytta? Minskad bilism? Nej fastslog forskningen. Ökad rörlighet? Uppenbarligen inte. Komma fram minutrar snabbare inne i stan? Ja möjlighet. Men det på bekostnaden av alla oss andra som förväntas ta centralstimulerande energidrycker för att klara av att upprätthålla den nivå av uppmärksamhet som krävs för att samexistera med EL-sparkcyklarna inne i stan.

Sist ut av de tre gudagåvorna kommer hasardspel. Ordets innebörd anspelar på att noll skicklighet erfordras, enbart tur, statistiskt ouppnåelig tur. Där man förr fick lägga tid och energi på att ta sig till ett pokerbord för att under en hel afton parera mellan bluffar och färgstege kan man idag ladda ner en app i telefonen och göra slut på hela sin månadslön timmen efter att den kom in på kontot. Om jag genom åren bevittnat åtskilliga personliga tragedier och raserade familjer i alkoholens spår så har jag de senaste åren börjat skönja samma mönster i kölvattnet av så kallade mobilkasinon. Oftast unga män i början av deras karriär och liv, ibland med familjer, ibland ensamma, tillåts av lagen och med uppbackning av blancolån från minst lika omoraliska aktörer som spelbolagen, spela bort allt de äger och har och dra på sig ibland livslånga skulder. Steget därifrån, när allt bara är becksvart mörker, till att ta till flaskan eller till exempel mer spelande, är mer regel än undantag. Och samhällsnyttan av detta? Ja säkerligen måste det ju finns i alla fall en person som vunnit mer än den spelat för. Annars hade ju systemet kunna anses vara riggat? 

Även om dessa tre goda ting saknar en gemensam aktör och eller agenda så är den röda tråden inte tunn och långsökt utan stark och fylld av indicier. Lagen som är till för att skydda dem som är svaga och utsatta, skydda dem runtomkring oss, så tycks man här inte klara av att göra vad som är rätt i rädsla av represalier i form av minskat antal röster på valdagen. Givet att hasardspel och EL-sparkcyklar inte håller samma höga status som en flaska vodka så är det likväl uppenbart att populism fortfarande regerar över sunt förnuft, statistik och moral inom politiken.