Slut på kapitel ett
Inom närmaste dagarna stänger jag nu av bloggen.
Att bloggen var inaktiv beror inte på passiv hjärnaktivitet eller brist på tid, tvärtom. Tankarna blomstrar som aldrig förr och visdomen har växt något enormt. Jag känner dock att jag inte längre kan tillföra visdom via detta medium längre. Så mycket som jag vill ha sagt, så mycket jag vill visa, men framför allt: så mycket jag upplevt som jag vill dela med mig av. Dessvärre finns här enbart utrymme för ord och bilder, ord och bilder som räcker till för att beskriva känslan av det abstrakta.
Min avsikt med bloggen har varit att dela med mig av den gåva jag besitter, något jag alltså nu känner att jag inte kan leva upp till. Utöver bloggens bristfälliga funktion att dela vidare högre nivåer av känslor så har jag även kommit till den insikten att vid en viss nivå av visdom så krävs det att mottagaren även söker och vill veta. Till en början upplevde jag en enorm lycka över de insikter jag gjorde, för att sen uppleva en sorg. På marken kan du se så långt ditt öga når. Du kan se tio svältande barn framför dig, det svider. Från ett flygplan kan du se 100.000 svältande barn. Det svider än mer. Den som söker finner, men tills dess att människor söker vidare så har jag inte längre något att tillföra häröver. Tack och adjö.
Detta är inte slutet, detta är bara slutet på kapitel ett. Nu börjar boken på allvar! Desto mer vi söker inåt desto smärtsammare blir det, men belöningen blir större än vad någon bil, pengasedel, mobil eller hus kan erbjuda.
Att bloggen var inaktiv beror inte på passiv hjärnaktivitet eller brist på tid, tvärtom. Tankarna blomstrar som aldrig förr och visdomen har växt något enormt. Jag känner dock att jag inte längre kan tillföra visdom via detta medium längre. Så mycket som jag vill ha sagt, så mycket jag vill visa, men framför allt: så mycket jag upplevt som jag vill dela med mig av. Dessvärre finns här enbart utrymme för ord och bilder, ord och bilder som räcker till för att beskriva känslan av det abstrakta.
Min avsikt med bloggen har varit att dela med mig av den gåva jag besitter, något jag alltså nu känner att jag inte kan leva upp till. Utöver bloggens bristfälliga funktion att dela vidare högre nivåer av känslor så har jag även kommit till den insikten att vid en viss nivå av visdom så krävs det att mottagaren även söker och vill veta. Till en början upplevde jag en enorm lycka över de insikter jag gjorde, för att sen uppleva en sorg. På marken kan du se så långt ditt öga når. Du kan se tio svältande barn framför dig, det svider. Från ett flygplan kan du se 100.000 svältande barn. Det svider än mer. Den som söker finner, men tills dess att människor söker vidare så har jag inte längre något att tillföra häröver. Tack och adjö.
Detta är inte slutet, detta är bara slutet på kapitel ett. Nu börjar boken på allvar! Desto mer vi söker inåt desto smärtsammare blir det, men belöningen blir större än vad någon bil, pengasedel, mobil eller hus kan erbjuda.
Kommentarer