Diskrepansen mellan det optimala och det verkligt genomförbara

Det ligger i människans natur att resonera svart på vitt, rätt eller fel. Det är lättare ett uttala en dogmatisk åsikt än en mer rörlig och anpassningsbar sådan. Orsaken till detta grundar sig först och främst i att vi som individer identifierar oss själva genom våra ståndpunkter, och för att då lättare kunna "lära känna oss själva" så blir det enklare om vi helt enkelt har tydliga ståndpunkter, medan svajiga och varierande åsikter skulle medföra att det blir svårare att hävda sig själv; inför andra men främst inför sig själv. Den andra anledning till varför människan hellre är dogmatisk i sina åsikter istället för flexibel är av den uppenbara och enkla anledningen är att det är mycket lättare att vara dogmatisk, rätt eller fel, svart på vitt. Om man alltid "vet" var man står i en viss fråga behöver man aldrig fundera eller reformera sitt tänkande. Man slipper även framstå som ovetande och dum om man alltid kan säga "så här ska man göra!" istället för "hmm, jag vet inte riktigt exakt vilket som är rätt, jag måste fundera". Mycket av detta denna "kunskapshets", att man alltid förväntas ha ett konkret svar, är en konsekvens av det samhälle vi lever i i väst, bl.a.

Som aktivt filosofiskt tänkande människa så söker jag, likt de flesta andra, efter det perfekta svaret på en konkret fråga. Men när ens visdom blir tillräckligt stor och man med åren har ältat samma fråga om och om igen så inser man att det sällan aldrig finns något konkret, perfekt svar. Tvärtom inser man att man vet ytterst lite om någonting alls, och att inlärda svar om rätt och fel nästan alltid är naiva föreställningar man blivit påtvingad.

Vad är bäst: demokrati eller diktatur? Givetvis "vet" de allra flesta att svaret är demokrati. För mig skulle det inte vara något problem att radda upp X-antal argument varför demokrati är bäst. Men jag skulle beställning kunna radda upp lika många argument för vad som är fel med demokrati och varför en diktatur är bättre. Arrangerat giftermål eller inte? Religion eller sekulärt? Övervakat samhälle eller inte?

Desto mer man studerar livet, människans psyke, samhället micro som makro, desto mer börjar man inse hur otroligt lite man vet, för att inte säga någonting alls. Människor, blott 30 år gamla, uttalar sig om hur saker och ting ska förhålla sig både på nationell och internationell nivå. De talar om hur samhället ska vara och vad som är bäst och rätt. 30 år. Hur kan en människa som levt 30 år på 1 promille av världens geografiska yta kunna veta någonting alls? Kom igen när du levt 5000 år och du sett civilisationer skapas och förintas, då kanske du kan påstå att du har något att tillföra.

Ska vi då vara tysta i brist på erfarenhet, visdom och kunskap? Nej givetvis inte, då skulle allt stagnera. Att enbart sitta i tystnad vore extremt, men att å andra sidan uttala sig om vad som är "rätt och fel" är lika extremt det åt andra hållet.

Faktum kvarstår att i takt med min visdom vuxit har min insikt om mitt egen vetande om någonting alls sjunkit. Det är inte längre intressant med att komma fram till "det klockrena svaret" i någonting alls, för det finns sällan eller aldrig. Och inte förrän domedagen är kommen kan vi avgöra vilket som verkligen var "bäst", och inte heller kommer vi någonsin kunna definiera vad som är "bäst".

Man bör nog inse att det finns ingen sanning, inga rätt och inga fel, det finns bara människor. Människor som har olika avsikter, avsikter som grundar sig i den mänskliga naturen. Människor har likheter, men vi har även mycket olikheter. Kanske är det mer intressant att förstå varför en viss människa handlade på ett visst sätt istället för att moralisera kring huruvida det var rätt eller fel. Låt den utan synd kasta första stenen.

Finn dig själv så finner du svaren.