Högavlöande chefer blir mer likgiltiga och därmed mer effektiva

Om det är något folk älskar mer än skvaller och dekadens så är det avundsjuka. Folk älskar att bli upprörda av avundsjuka och kunna sitta och spy ut sin galla på fikarasterna.

Ett av dessa ämnen som säljer som smör i dagspressen är listor över chefernas höga löner. Folk kan säga vad de vill, men de älskar att rasas över dessa skyhöga löner. Avundsjuka bara bubblar inom folk och de förmår inte hålla tillbaka sina åsikter. Inte för att åsikterna är av värde eller insikt, men hey, det har väl aldrig hindrat folk från att hålla käften förut :)

Det finns fler orsaker till varför dessa löner är så enormt höga i förhållande till vanliga medarbetare, huruvida dessa orsaker är bra eller dåliga är en fråga i sig. Vad som däremot går att konstatera är att högre löner påverkar människor, deras psyken, deras sätt att vara och bete sig, både inom det privat såväl som inom jobbet.

Studier visar att det inte är pengar per se som gör oss lyckliga, det är statusen som de kan bringa. Dem med lägst inkomst mådde dåligt då de kände sig utanför och aldrig kunde få vad alla andra fick. Dem med högst inkomst hade ångest inför rädsla av att bli av med allt. Dem som hade precis lite mer än medel mådde bäst. De kunde göra allt vara majoriteten kunde göra, men hade precis lite extra.

D.v.s. att vår inkomst och mängd prylar aldrig är ett statiskt mått utan kan endast mätas i relation till vår omgivning. Pengar och ekonomiskt värde är en illusion. Känslan av att ha mer än andra eller att vara bättre än andra är dock nedärvt i våra gener.

Om du har en den fetaste porschen, en sexig flickvän, modernaste TVn och största villan så skulle du vara exalterad över detta de första månaderna. Efter att du vant dig så skulle alla dessa ting dock ha samma värde som en sten. MEN om du hela tiden får visa upp dina prylar inför dina vänner och grannar, speciellt om dina vänner i fråga inte har alla dom grejerna du har och de låter sig förundras av din framgång, så kommer lyckoruset stanna kvar lång tid.

D.v.s. 1 miljon kronor på banken eller en porsche i garaget har enbart ett emotionellt värde så länge du kan visa upp det för någon annan. Annat gäller givetvis sådant av kulturellt värde eller affektionsvärde m.m.

Nåväl, med detta konstaterat så kan man nu gå vidare för att se hur en chef påverkas av att ha en hög, högre och högst lön i förhållande till sina medarbetare och underchefer. Då vi i väst mäter värdet av människor efter deras status, karriär och ekonomiska tillgångar så blir det även så att en hög lön påverkar både personen med lönen men ÄVEN personerna runt omkring denne. Folk tenderar att visa mer respekt inför människor som de vet om att eller som ser ut att vara "viktig", d.v.s. som uppfyller nämnda parametrar, medan folk tenderar att visa mindre respekt inför vanliga dödliga svenssons. Och på samma sätt som vi visar vår underlägsenhet, vår distans, inför rika och framgångsrika människor så bemöter även människor med högre lön vanliga dödliga på ett annat sätt än ekonomiskt jämlika.

På arbetsplatsen skapar denna ekonomiska klyfta även en social klyfta. Chefen vet om (läs: är indoktrinerad med kunskapen att människors värde sätts efter deras lön och status) att denne är bättre än andra på samma sätt som de anställda med lägre lön också rättar sig efter detta antagande (även om de givetvis inte vill uttrycka detta högt så medverkar de till denna tes, precis som de själva applicerar samma princip nedåt). Och så fort vi börjar att distansera oss till våra medmänniskor så försvinner / ersätts våra empatiska värderingar med mer rationella (läs: likgiltiga) beteenden.

I takt med att empatin försvinner och ersätts av likgiltighet blir det lättare att utöva den stereotypiska rollen som chef.

Konversationen från chefen ner till medarbetaren var tidigare "kan du snälla gå och göra detta" blir snabbt "kan du ordna detta" för att sedan övergå till "ordna detta". När det tidigare var svårt att be medarbetare att jobba över har nu blivit ett enkelt sätt att hantera bristfällig planering, d.v.s. genom att beordra övertid till höger och vänster. Tidigare lunchraster med medarbetarna övergår till att enbart fika med likasinnade personer på samma positioner. Tidigare öppna dialog med konstruktiv kritik och önskan om att göra sig förstådd övergår till korta repliker där man inte nödvändigtvis håller tillbaka med gnälliga kommentarer och skiter fullständigt i och medarbetaren kan sympatisera med beslutet eller ej.

Denna typ av chefshierarki är tämligen ovanlig i Sverige om man jämför med utlandet. Men en stor faktor som alltså bidrar till detta är ekonomiska avgrundsklyftor emellan chefer och medarbetare. Om (OBS! Om) man vill arbeta bort dessa typer av hierarkier så tror jag att av de effektivare sätten är att balansera ut alla folks löner. Då skulle statusen och känslan av att vara bättre och större och mer värd än någon annan försvinna momentant.

Men återigen är detta ett Om. För i slutändan lever vi trots allt i ett kapitalistiskt samhälle där vi alla strävar efter samma sak i ekorrhjulet: cash å status. Om det nu visar sig att ett företag går bra tack vare att chefer kan distansera sig från sina medarbetare och inte är allt för blödiga så genererar detta vinst, vilket ju är kapitalismens mål.