Vi blundar, drömmer och hoppas att sanningen om döden egentligen är en lögn
Jag sitter och tittar på Dallas Buyers Club och en insikt kommer krypandes.
I filmen får vi följa en man som just fått dödsdomen HIV / Aids. De sedvanliga cykeln av tankar inför döden inträffar för honom - förnekelse, hat, sorg, depseration, acceptans m.m. Och det slår mig - av alla lögner, misstankar och konspirationer finns det bara en botten - den om döden.
Vi i väst, vi så intellektuella och sekulariserade, vi så välutbildade och intelligenta, vi som vänt det spirituella ryggen och istället uppnått jämställdhet och kapitalismen - vi får idag inte bekanta oss med döden annat än vid dödsfall bland de närmaste vän- och familjekretsarna. Döden hålls från oss isolerade. Vi pratar sällan om den. Vi får aldrig se ett ynka lik ens. Och för oss som bor i länder utan krig förekommer inte ens skottskador i vardagen. Döden är i väst ungefär lika närvarande som räntefria lån i Israel.
Men döden kommer. Faktum är att det enda som är sant i våra liv, det absolut enda, är döden. Den är den enda saken vi aldrig kommer undkomma hur än vi lever våra liv. Döden är den enda vi kan lita på. Och hur förbereder man sig för den - döden? Kan man ens förbereda sig för den, kan man acceptera den?
När dagen D kommer så kommer du att acceptera den. Acceptansen kommer sitta långt inne. Kanske är det inte förrän sekunden innan allt blir svart som du accepterar den. Accepterar att din existens är slut, att du aldrig mer kommer att vakna upp, att du kommer att sluta leva. Ju mer du kämpar desto starkare blir ångesten - men acceptansen den kommer. Och acceptansen som uppnås just då, den om att man strax ska dö, är den absolut högsta acceptansen du kan uppnå i ditt liv. Lugnt acceptansen inger kan inte liknas vid något annat.
Men tills dess - till dess är det upp till dig hur du vill förbereda dig. Man kan göra som de flesta och bara skita i det. Låtsas om som ingenting och bara fokusera på nuet. Försöka få så mycket distraktioner och impulser som bara möjligen går för att undvika ämnet. Jobba, äta, facebook, festa kröka, jobba, äta, socialisera, spela datorspel, hoppa hopprep - allt utom att fundera kring döden. Det är lättare än man tror. Och det är just det som är problemet. Det är lättare att flippa upp mobilen när man har en timmes dötid istället för att fundera om livet, om jaget och döden. Så vad gör man inte? Man är ju bara människa. Facebook. Najs.
Och så funkar människan. Ett ämne som vållar henne ångest undviker hon in i det sista. Oavsett om det handlar om att ta itu med läxorna, ta en konflikt med en vän, fixa i ordning deklarationen eller konfrontera döden så gör människan alt vad hon kan för att skjuta upp konfrontationen av ångesten. Men tillskillnad från läxorna och deklarationen så kan man vänta hela livet med att konfrontera döden. Ångesten inför döden är så stark att den omöjligen kan jämföras med någon annan ångest. Och om rädslan av ångest folk kan försätta sig i skuld för att undvika ångesten inför att öppna brevet från kronofogden så kan man förstå hur paralyserande dödsångesten kan vara.
Det är alltså inte ångest som får oss att undvika saker och ting - det är rädsla inför ångesten. Väl i ångest har vi redan tagit första steget till att kofrontera och hantera den.
Jag vill påstå att väst-människor är så frånvända döden att om döden skulle visa sig vara en myt så skulle det knappt göra märkbar skillnad på dessa människors psyken. D.v.s. att de skulle redan ha förnekat och förtryckt vetskapen om döden så att deras förnekelse nästan är absolut. Förnekelsen om döden är alltså så omfattande att vetskapen om att döden inte finns skulle göra någon skillnad.
Jämför det med någon som ligger inför döden eller någon som filosoferar och tänker mycket kring döden. Då skulle det avslöjandet medför världens kanske största känsla av lycka. Tänk att vara inställd på att dö för att sedan få veta att man ska få leva.
Jag påstår att de människor som sett döden i vitögat eller filosoferat kring den väldigt mycket även mognar väldigt mycket. Ju mer man inser hur kort livet är, hur meningslöst vi i väst är, hur meningslöst allt detta med karriär, pengar, status och prylar är, desto friar och mer utvecklande liv får man. Ju mer vi inser att döden är sluthållplatsen och att vägen dit bara är ett ögonblick bort desto mer börjar vi inse vad vi egentligen vill göra med det enda livet vi har. Ju närmare insikten om döden vi kommer ju mer börjar vi söka harmoni och balans och släppa taget om sånt vi tidigare höll oss sysselsatta för att slippa tänka.
Är det inte fascinerande att se hur en hel civilisation, väst och kapitalismen, byggts upp och ständigt överlever tack vare människors omätbara rädsla inför ångesten inför döden. Rädsla inför denna ångest är så stor att drivkraften den skapar får hela civilisationer att gå runt.
För så är det. Du ser inte munkarna i klostret och i templet springa runt och bygga saker, köpa sälja, konstruera, hetsa. Inte är det för att de är dementa. Det är för att de ser inget värde i det. På samma sätt ser du oss som springer runt och gör just detta - köper, status, prylar - aldrig heller sitta ner i filosofera i vår ensamhet. Jag ser framför mig hur ångesten inför döden är som en stark flod som åker igenom ett skovelhjul som skapar el till ett helt samhälle. Om du tar bort floden så stannar skovelhjulet och elen slutar att levereras. Om du i detta samhälle skulle omvandla allt till ett jättekloster där alla satt och mediterade skulle skovelhjulet stanna. Inget drivkraft stor nog för att få detta enorma skovelhjul att snurra runt längre. Vi skulle underhålla, skapa och ordna med det absolut nödvändigaste. Inga 40 timmars veckor för att ha råd med prylar, saker, kläder, bilar, fester. Om insikten om döden slog ner i en form av en blixt så skulle hela samhället reagera som om någon bara drog ut kontakten. För dig som inte kan föreställa dig uppmanar jag att åka till ett kloster eller tempel. Observera tempot. Syftet med varje görande. Hur många aktiviteter per dag som faktiskt utförs. Men framförallt: lugnet, harmonin, stämningen. Egenskaper du aldrig kan få av din iPhone.
Inte förrän vi bejakat döden kan vi börja leva. Tills dess skjuter vi antingen upp livet eller lever det bara halvt ut. Att inte leva med döden i hjärtat är att stänga ute livet. Omfamna döden, var inte orolig för att du kan lura den om dui skjuter upp den, den kommer, var så säker. Ju mer du släpper in döden i ditt liv ju mer öppnar du upp för möjligheten att faktiskt börja leva.
För den människa som ännu lever i fullt ut förnekelse blir livet en hård kamp.
På en undermedveten nivå kommer rädsla inför dödsångesten skapa ett naivt och rastlöst hopp. Ett hopp om att sanningen om döden egentligen är en lögn. En desperat sista önskan om att få höra någon berätta sanningen: döden finns inte.
I filmen får vi följa en man som just fått dödsdomen HIV / Aids. De sedvanliga cykeln av tankar inför döden inträffar för honom - förnekelse, hat, sorg, depseration, acceptans m.m. Och det slår mig - av alla lögner, misstankar och konspirationer finns det bara en botten - den om döden.
Vi i väst, vi så intellektuella och sekulariserade, vi så välutbildade och intelligenta, vi som vänt det spirituella ryggen och istället uppnått jämställdhet och kapitalismen - vi får idag inte bekanta oss med döden annat än vid dödsfall bland de närmaste vän- och familjekretsarna. Döden hålls från oss isolerade. Vi pratar sällan om den. Vi får aldrig se ett ynka lik ens. Och för oss som bor i länder utan krig förekommer inte ens skottskador i vardagen. Döden är i väst ungefär lika närvarande som räntefria lån i Israel.
Men döden kommer. Faktum är att det enda som är sant i våra liv, det absolut enda, är döden. Den är den enda saken vi aldrig kommer undkomma hur än vi lever våra liv. Döden är den enda vi kan lita på. Och hur förbereder man sig för den - döden? Kan man ens förbereda sig för den, kan man acceptera den?
När dagen D kommer så kommer du att acceptera den. Acceptansen kommer sitta långt inne. Kanske är det inte förrän sekunden innan allt blir svart som du accepterar den. Accepterar att din existens är slut, att du aldrig mer kommer att vakna upp, att du kommer att sluta leva. Ju mer du kämpar desto starkare blir ångesten - men acceptansen den kommer. Och acceptansen som uppnås just då, den om att man strax ska dö, är den absolut högsta acceptansen du kan uppnå i ditt liv. Lugnt acceptansen inger kan inte liknas vid något annat.
Men tills dess - till dess är det upp till dig hur du vill förbereda dig. Man kan göra som de flesta och bara skita i det. Låtsas om som ingenting och bara fokusera på nuet. Försöka få så mycket distraktioner och impulser som bara möjligen går för att undvika ämnet. Jobba, äta, facebook, festa kröka, jobba, äta, socialisera, spela datorspel, hoppa hopprep - allt utom att fundera kring döden. Det är lättare än man tror. Och det är just det som är problemet. Det är lättare att flippa upp mobilen när man har en timmes dötid istället för att fundera om livet, om jaget och döden. Så vad gör man inte? Man är ju bara människa. Facebook. Najs.
Och så funkar människan. Ett ämne som vållar henne ångest undviker hon in i det sista. Oavsett om det handlar om att ta itu med läxorna, ta en konflikt med en vän, fixa i ordning deklarationen eller konfrontera döden så gör människan alt vad hon kan för att skjuta upp konfrontationen av ångesten. Men tillskillnad från läxorna och deklarationen så kan man vänta hela livet med att konfrontera döden. Ångesten inför döden är så stark att den omöjligen kan jämföras med någon annan ångest. Och om rädslan av ångest folk kan försätta sig i skuld för att undvika ångesten inför att öppna brevet från kronofogden så kan man förstå hur paralyserande dödsångesten kan vara.
Det är alltså inte ångest som får oss att undvika saker och ting - det är rädsla inför ångesten. Väl i ångest har vi redan tagit första steget till att kofrontera och hantera den.
Jag vill påstå att väst-människor är så frånvända döden att om döden skulle visa sig vara en myt så skulle det knappt göra märkbar skillnad på dessa människors psyken. D.v.s. att de skulle redan ha förnekat och förtryckt vetskapen om döden så att deras förnekelse nästan är absolut. Förnekelsen om döden är alltså så omfattande att vetskapen om att döden inte finns skulle göra någon skillnad.
Jämför det med någon som ligger inför döden eller någon som filosoferar och tänker mycket kring döden. Då skulle det avslöjandet medför världens kanske största känsla av lycka. Tänk att vara inställd på att dö för att sedan få veta att man ska få leva.
Jag påstår att de människor som sett döden i vitögat eller filosoferat kring den väldigt mycket även mognar väldigt mycket. Ju mer man inser hur kort livet är, hur meningslöst vi i väst är, hur meningslöst allt detta med karriär, pengar, status och prylar är, desto friar och mer utvecklande liv får man. Ju mer vi inser att döden är sluthållplatsen och att vägen dit bara är ett ögonblick bort desto mer börjar vi inse vad vi egentligen vill göra med det enda livet vi har. Ju närmare insikten om döden vi kommer ju mer börjar vi söka harmoni och balans och släppa taget om sånt vi tidigare höll oss sysselsatta för att slippa tänka.
Är det inte fascinerande att se hur en hel civilisation, väst och kapitalismen, byggts upp och ständigt överlever tack vare människors omätbara rädsla inför ångesten inför döden. Rädsla inför denna ångest är så stor att drivkraften den skapar får hela civilisationer att gå runt.
För så är det. Du ser inte munkarna i klostret och i templet springa runt och bygga saker, köpa sälja, konstruera, hetsa. Inte är det för att de är dementa. Det är för att de ser inget värde i det. På samma sätt ser du oss som springer runt och gör just detta - köper, status, prylar - aldrig heller sitta ner i filosofera i vår ensamhet. Jag ser framför mig hur ångesten inför döden är som en stark flod som åker igenom ett skovelhjul som skapar el till ett helt samhälle. Om du tar bort floden så stannar skovelhjulet och elen slutar att levereras. Om du i detta samhälle skulle omvandla allt till ett jättekloster där alla satt och mediterade skulle skovelhjulet stanna. Inget drivkraft stor nog för att få detta enorma skovelhjul att snurra runt längre. Vi skulle underhålla, skapa och ordna med det absolut nödvändigaste. Inga 40 timmars veckor för att ha råd med prylar, saker, kläder, bilar, fester. Om insikten om döden slog ner i en form av en blixt så skulle hela samhället reagera som om någon bara drog ut kontakten. För dig som inte kan föreställa dig uppmanar jag att åka till ett kloster eller tempel. Observera tempot. Syftet med varje görande. Hur många aktiviteter per dag som faktiskt utförs. Men framförallt: lugnet, harmonin, stämningen. Egenskaper du aldrig kan få av din iPhone.
Inte förrän vi bejakat döden kan vi börja leva. Tills dess skjuter vi antingen upp livet eller lever det bara halvt ut. Att inte leva med döden i hjärtat är att stänga ute livet. Omfamna döden, var inte orolig för att du kan lura den om dui skjuter upp den, den kommer, var så säker. Ju mer du släpper in döden i ditt liv ju mer öppnar du upp för möjligheten att faktiskt börja leva.
För den människa som ännu lever i fullt ut förnekelse blir livet en hård kamp.
På en undermedveten nivå kommer rädsla inför dödsångesten skapa ett naivt och rastlöst hopp. Ett hopp om att sanningen om döden egentligen är en lögn. En desperat sista önskan om att få höra någon berätta sanningen: döden finns inte.
Kommentarer