Den mobbades hämnd
Att befinna sig i underläge ger upphov till olika känslor hos olika
personer. Visa, mogna och väldigt självsäkra människor kan rycka på axlarna och
gå därifrån utan att ens känna av något underläge. Känslan av att vara i
underläge är ju just bara det, en känsla. Andra tar underläget väldigt hårt,
blir paralyserade, ledsna, förtvivlade, fogar sig en minst vink med andra blir
mer rebelliska, hatiska och börjar planera sin hämnd.
Känslan av att befinna sig i underläge är att få sitt ego kränkt, att få sin självkänsla och integritet förminskad. Känslor som kommer upp till följd av att få egot kränkt är att se som en form av reflex, en försvarsmekanism. Det vill säga att även fast vi inte levt tillräckligt länge för att veta hur vi ska reagera om kurserna på banken faller så finns reflexen att reagera på sitt kränkta ego medfött - med andra ord ett Nedärvt beteende och inte socialt betingat. Precis som det mesta annat som vi fått nedärvt i vår personlighet så är även detta beteende svårt att helt ta bort. Fokus ligger alltså mer på att inte gå in i känslan av underläge från hela början snarare än att gå oskiljaktigt många sessioner hos en psykolog för att träna bort ett reflexmässig reaktion.. Visst, du och din KBT-terapeut kanske kan träna bort beteende i vissa förtränade situationer, men då livet består av miljoner olika situationer så tenderar denna typ av träning att inte hålla i längd. Att som alkoholist försöka lära sig dricka med måtta istället för att bara göra det logiska och avstå alkohol i miljöerna den frodas i är troligen det enklaste och bästa. Men visst finns det idiotiska KBT:are och dylikt som insisterar på att man ska konfrontera sina utmaningar. Och visst, man skulle säkert kunna få en alkoholist att avstå alkohol i scenario 1, 2 och 3. Problemet är att en vacker dag träder scenario 4 in i bild och vips vad det är står man med flaskan långt ner i halsen. Högmod är en dygd, bara för att man läst psykologi på ett universitet är det ingen garanti att man besitter vishet eller insikt.
Men för att hålla oss till ämnet. Dem som reagerar offensivt på att få sitt ego kränkt brukar många gånger gå och planera sin hämnd. Kanske blev de mobbad i skolan, kanske blev de förtryckta i sin hemort, kanske blev de förlöjligade av några arbetskollegor. Kanske blev de med åren äldre, större, starkare, vassare, bättre, smartare - och klättrade i takt med detta upp från ett underläge till ett jämnbra läge och kanske även vidare till ett överläge.
Kanske ska vi inte döma så hårt, eller kanske ska vi inte döma alls, för hur en person känner i ett underläge. Rimligast ska vi kanske bara acceptera att en person som reagerar i ett underläge enbart reagerar reflexmässigt. Vad vi däremot är berättigade att döma är hur personen sedan beter sig det ifrån att personen tagit sig ur sitt underläge och upp till ett överläge. När personen i fråga inte längre beter sig reflexmässigt utan snarare genomtänkt, lugnt och sansat. Först då har vi rätt att döma "rätt" från "fel".
Och hur definierar vi då dem som mobbar och förtrycker? Jo, de utför sitt agerande från en maktposition och inte ur desperation och reflex. Oavsett om de själva mår dåligt eller har blivit mobbad i tidigare ålder eller hemifrån (vilket förklarar men inte ursäktar beteendet) så utför de likväl sina handlingar aktivt snarare än i reflex.
För den som då jobbat sig upp från sitt underläge till ett numera överläge blir ju situationen väldigt enkel. Om denne väljer att hämnas sina förtryckare, trots sitt fysiska och eller psykiska övertag så har denne bevisat sig vara av samma karaktär som sina förtryckare. Den som däremot kommer till insikten att behoven att hämnas inte längre finns kvar vittnar om att denne skiljer sig från sina förövare.
Hämnd - visst, om underläget kvarstår så kan detta ses som en reflex och ett skydd mot egot. Att däremot utföra det ur en maktposition vittnar snarare om maktmissbruk och att man är precis lika dålig som sina förövare.
Känslan av att befinna sig i underläge är att få sitt ego kränkt, att få sin självkänsla och integritet förminskad. Känslor som kommer upp till följd av att få egot kränkt är att se som en form av reflex, en försvarsmekanism. Det vill säga att även fast vi inte levt tillräckligt länge för att veta hur vi ska reagera om kurserna på banken faller så finns reflexen att reagera på sitt kränkta ego medfött - med andra ord ett Nedärvt beteende och inte socialt betingat. Precis som det mesta annat som vi fått nedärvt i vår personlighet så är även detta beteende svårt att helt ta bort. Fokus ligger alltså mer på att inte gå in i känslan av underläge från hela början snarare än att gå oskiljaktigt många sessioner hos en psykolog för att träna bort ett reflexmässig reaktion.. Visst, du och din KBT-terapeut kanske kan träna bort beteende i vissa förtränade situationer, men då livet består av miljoner olika situationer så tenderar denna typ av träning att inte hålla i längd. Att som alkoholist försöka lära sig dricka med måtta istället för att bara göra det logiska och avstå alkohol i miljöerna den frodas i är troligen det enklaste och bästa. Men visst finns det idiotiska KBT:are och dylikt som insisterar på att man ska konfrontera sina utmaningar. Och visst, man skulle säkert kunna få en alkoholist att avstå alkohol i scenario 1, 2 och 3. Problemet är att en vacker dag träder scenario 4 in i bild och vips vad det är står man med flaskan långt ner i halsen. Högmod är en dygd, bara för att man läst psykologi på ett universitet är det ingen garanti att man besitter vishet eller insikt.
Men för att hålla oss till ämnet. Dem som reagerar offensivt på att få sitt ego kränkt brukar många gånger gå och planera sin hämnd. Kanske blev de mobbad i skolan, kanske blev de förtryckta i sin hemort, kanske blev de förlöjligade av några arbetskollegor. Kanske blev de med åren äldre, större, starkare, vassare, bättre, smartare - och klättrade i takt med detta upp från ett underläge till ett jämnbra läge och kanske även vidare till ett överläge.
Kanske ska vi inte döma så hårt, eller kanske ska vi inte döma alls, för hur en person känner i ett underläge. Rimligast ska vi kanske bara acceptera att en person som reagerar i ett underläge enbart reagerar reflexmässigt. Vad vi däremot är berättigade att döma är hur personen sedan beter sig det ifrån att personen tagit sig ur sitt underläge och upp till ett överläge. När personen i fråga inte längre beter sig reflexmässigt utan snarare genomtänkt, lugnt och sansat. Först då har vi rätt att döma "rätt" från "fel".
Och hur definierar vi då dem som mobbar och förtrycker? Jo, de utför sitt agerande från en maktposition och inte ur desperation och reflex. Oavsett om de själva mår dåligt eller har blivit mobbad i tidigare ålder eller hemifrån (vilket förklarar men inte ursäktar beteendet) så utför de likväl sina handlingar aktivt snarare än i reflex.
För den som då jobbat sig upp från sitt underläge till ett numera överläge blir ju situationen väldigt enkel. Om denne väljer att hämnas sina förtryckare, trots sitt fysiska och eller psykiska övertag så har denne bevisat sig vara av samma karaktär som sina förtryckare. Den som däremot kommer till insikten att behoven att hämnas inte längre finns kvar vittnar om att denne skiljer sig från sina förövare.
Hämnd - visst, om underläget kvarstår så kan detta ses som en reflex och ett skydd mot egot. Att däremot utföra det ur en maktposition vittnar snarare om maktmissbruk och att man är precis lika dålig som sina förövare.
Kommentarer