F Nietzsche - gränsen mellan Übermenschen och Imuplsivitet
Denna tråd har givetvis ingenting att göra i samlingstråden om Fredrich Nietzsche ty där diskuteras fram o tillbaka huruvida han var en stöttepelare till nazismen eller ej, så dont even go there.
Nietzsche myntade begreppet übermenschen, ett begrepp som dissekerats fler gånger än paddorna i biologisalarna. Detta dels för att hobbyfilosofer- och psykologer älskar att få berätta om världen om sin nyvunna version av 'sanningen' samt dels för alla dem där ute som tror sig vara så ultraunika att helt enkelt bara måste vara definitionen av übermschen. Givetvis har 99,9% av dem helt fel.
Übermenschen kan enkelt sammanfattas som en person som låter sitt 'sanna' väsen leva ut. D.v.s. en person som inte låter sig hållas tillbaka för dygder, normer och regler.
Detta är förvisso en korrekt version av übermenschen, men så fort vi börjar bryta ner den i beståndsdelar så blir dess innebörd mer komplex. Möjligen inte mer avancerad, men att uppnå übermenschen avstår mer och mer avlägset för 99.9% av dem som tidigare ansåg att deras rebelliska beteende vara över-übermenschen.
Varför allt för många göra det ödesdigra misstaget att tro sig vara UM är för att de helt sonika inte har den minsta suck om sitt 'sanna' väsen. Inte den minsta suck.
Att uppnå UB måste sägas vara i viss mån en omöjlighet, eller i alla fall en paradox. Ty vägen att finna sig själv kräver vissa per västerländska definitioner 'extrema' åtgärder. Att finna sig själv i ett toppmodernt västerländskt samhälle är lite som att försöka höra sig själv sjunga när man mitt på Essingeleden E4:an i rusningstrafik. Du har inte suck, så enkelt är det.
Att finna sig själv kräver total avskärmning från distraktioner. Och det är här ironin börjar. Inte förrän du avstått alla de saker UM säger att du ska ta för dig av kan du möjligen lära känna ditt 'sanna' väsen. Inte förrän du avstått samhället; sex, droger, facebook, karriär, pengar, pussy, hets o fest, status, makt, hat - inte förrän du avstått alla distraktioner och bott i skogen med dig själv och inget mer kan du möjligen ha en chans att börja lära dig själv, ditt 'sanna' väsen.
Så, låt säga att du gjort resan, du har avstått distraktionerna, du har funnit dig själv, blivit upplyst, nu kan resan till UM börja. Nu vet du vem du verkligen är och vad du verkligen vill ha. Och vad exakt är det du då vill ha? Högst troligen vill du bara ha mer utav av det du redan fått: lugn och ro, sinnesro, upplysningar. Paradoxen uppnådd. Ju närmare du kommer ditt 'sanna' väsen desto större chans har du att veta vad du 'verkligen' vill ha av livet, men i samma veva kommer du att skala av alla de behov du har blivit pålad i livet. Kvar står en människa upplyst om livet och sig själv utan behov av någonting alls.
Nu kan det förvisso vara så att jag misstolkat geniet Nietzsche, kanske insåg även ha denna paradox, kanske syftade han just på att UM = total upplysthet. Men jag tvivlar. Jag tror inte Nietzsche nådde hela vägen fram. Jag tror att Nietzsche var förblindad av sitt förakt gentemot kyrkans alla dygder. Jag tror att han snarare såg behovet av att få frigöra sig normerna som tyngde ner folket snarare än inse att motsatsen till kyrkans normer inte är så mycket bättre dem.
För om sanningen ska fram - vilket är bäst för människan? Kyrkan säger: förlåt din fiende. Nietzsche säger: förtryck inte dig själv, tillåt dina känslor för hämnd att få komma fram. Kyrkan säger: Avundas inte din nästa. Nietzsche säger: förtryck inte dig själv, tillåt dina känslor för avundsjuka komma fram, det kommer att driva dig framåt. Och så vidare och så vidare. Jag säger inte att någon har rätt eller den andre har fel, för båda är lika rätt som fel. Och det är det som är problemet.
De människor som förlåter sin fiende är lyckliga som slipper leva med hat. Men de människor som förlåter sina fiender är patetiska varelser som förtryckt sin stolthet och manlighet och sina riktiga känslor. De människor som inte knullar runt som horor kan se sig själva som återhållsamma och intellektuella varelser. Men de människor som knullar runt kan se sig själva som lyckligt lottade fanskap som får smaka på ny fitta varje helg och bada bland härliga kvinnokroppar.
Den ena förtrycker sina känslor, behov, begär, sina instinkter, hälften av vad som definierar dem som människor och skiljer dem från stenar och robotar, men som samtidigt låter sitt intellekt och visdom komma före köttsliga begär.
Nietzsche levde i en tid då begär var skambelagt in i döden varpå behov av att frigöra sig detta givetvis var stort. Troligen så pass stort att insikten om att motsatsen, d.v.s. att ge efter för alla sina impulsiva känslor och drifter, helt saknades. Ty ett samhälle där alla ger efter för sina impulsiva takter skulle raseras på en kvart. Man kan väl enkelt jämföra Sverige med Irak, jag säger inte vilket av länderna som skulle kunna anses vara uppbyggt på dygder och vilket som är uppbyggt på impulsivitet.
Men okej, låt oss enas om en mellanväg. Ingen kommer att bli 100% UM ty ingen kommer att bli 100% upplyst om sitt 'sanna' jag. Likväl kan jag ändå inte förkasta Nietzsches idéer helt och hållet.
Utmaningen är: 1. Inse att allting du har lärt dig är fel. 2. Finn dig själv så gott du bara kan. Det är helt orimligt att varenda människa i Sverige ska bo själv i skogen. Men testa att börja med att stänga av telefonen och tälta i skogen över en helg i alla fall. 3. Finn en medelväg mellan vad du 'verkligen vill/behöver' och vad som harmoniserar i ett samhälle. Att bara skrika ut sina åsikter och gå över lik är verkligen inget beundransvärt än mindre särskilt svårt per definition. Men den som med takt kan ställa sig över dygder och normer utan att för den sakens skull göra det på andras bekostnad har i sanningens namn hittat en gyllene medelväg.
För att i ärlighetens namn, hur Übermenschen är det egentligen att dricka sig redlöst berusad och somna i en rännsten varje kväll, för det är väl just exakt vad en alkoholist vill göra, eller? Men att å andra sidan hålla käften när man har chansen att ge tillbaka verkar bara LITE mer krävande. Eller, eller
Nietzsche myntade begreppet übermenschen, ett begrepp som dissekerats fler gånger än paddorna i biologisalarna. Detta dels för att hobbyfilosofer- och psykologer älskar att få berätta om världen om sin nyvunna version av 'sanningen' samt dels för alla dem där ute som tror sig vara så ultraunika att helt enkelt bara måste vara definitionen av übermschen. Givetvis har 99,9% av dem helt fel.
Übermenschen kan enkelt sammanfattas som en person som låter sitt 'sanna' väsen leva ut. D.v.s. en person som inte låter sig hållas tillbaka för dygder, normer och regler.
Detta är förvisso en korrekt version av übermenschen, men så fort vi börjar bryta ner den i beståndsdelar så blir dess innebörd mer komplex. Möjligen inte mer avancerad, men att uppnå übermenschen avstår mer och mer avlägset för 99.9% av dem som tidigare ansåg att deras rebelliska beteende vara över-übermenschen.
Varför allt för många göra det ödesdigra misstaget att tro sig vara UM är för att de helt sonika inte har den minsta suck om sitt 'sanna' väsen. Inte den minsta suck.
Att uppnå UB måste sägas vara i viss mån en omöjlighet, eller i alla fall en paradox. Ty vägen att finna sig själv kräver vissa per västerländska definitioner 'extrema' åtgärder. Att finna sig själv i ett toppmodernt västerländskt samhälle är lite som att försöka höra sig själv sjunga när man mitt på Essingeleden E4:an i rusningstrafik. Du har inte suck, så enkelt är det.
Att finna sig själv kräver total avskärmning från distraktioner. Och det är här ironin börjar. Inte förrän du avstått alla de saker UM säger att du ska ta för dig av kan du möjligen lära känna ditt 'sanna' väsen. Inte förrän du avstått samhället; sex, droger, facebook, karriär, pengar, pussy, hets o fest, status, makt, hat - inte förrän du avstått alla distraktioner och bott i skogen med dig själv och inget mer kan du möjligen ha en chans att börja lära dig själv, ditt 'sanna' väsen.
Så, låt säga att du gjort resan, du har avstått distraktionerna, du har funnit dig själv, blivit upplyst, nu kan resan till UM börja. Nu vet du vem du verkligen är och vad du verkligen vill ha. Och vad exakt är det du då vill ha? Högst troligen vill du bara ha mer utav av det du redan fått: lugn och ro, sinnesro, upplysningar. Paradoxen uppnådd. Ju närmare du kommer ditt 'sanna' väsen desto större chans har du att veta vad du 'verkligen' vill ha av livet, men i samma veva kommer du att skala av alla de behov du har blivit pålad i livet. Kvar står en människa upplyst om livet och sig själv utan behov av någonting alls.
Nu kan det förvisso vara så att jag misstolkat geniet Nietzsche, kanske insåg även ha denna paradox, kanske syftade han just på att UM = total upplysthet. Men jag tvivlar. Jag tror inte Nietzsche nådde hela vägen fram. Jag tror att Nietzsche var förblindad av sitt förakt gentemot kyrkans alla dygder. Jag tror att han snarare såg behovet av att få frigöra sig normerna som tyngde ner folket snarare än inse att motsatsen till kyrkans normer inte är så mycket bättre dem.
För om sanningen ska fram - vilket är bäst för människan? Kyrkan säger: förlåt din fiende. Nietzsche säger: förtryck inte dig själv, tillåt dina känslor för hämnd att få komma fram. Kyrkan säger: Avundas inte din nästa. Nietzsche säger: förtryck inte dig själv, tillåt dina känslor för avundsjuka komma fram, det kommer att driva dig framåt. Och så vidare och så vidare. Jag säger inte att någon har rätt eller den andre har fel, för båda är lika rätt som fel. Och det är det som är problemet.
De människor som förlåter sin fiende är lyckliga som slipper leva med hat. Men de människor som förlåter sina fiender är patetiska varelser som förtryckt sin stolthet och manlighet och sina riktiga känslor. De människor som inte knullar runt som horor kan se sig själva som återhållsamma och intellektuella varelser. Men de människor som knullar runt kan se sig själva som lyckligt lottade fanskap som får smaka på ny fitta varje helg och bada bland härliga kvinnokroppar.
Den ena förtrycker sina känslor, behov, begär, sina instinkter, hälften av vad som definierar dem som människor och skiljer dem från stenar och robotar, men som samtidigt låter sitt intellekt och visdom komma före köttsliga begär.
Nietzsche levde i en tid då begär var skambelagt in i döden varpå behov av att frigöra sig detta givetvis var stort. Troligen så pass stort att insikten om att motsatsen, d.v.s. att ge efter för alla sina impulsiva känslor och drifter, helt saknades. Ty ett samhälle där alla ger efter för sina impulsiva takter skulle raseras på en kvart. Man kan väl enkelt jämföra Sverige med Irak, jag säger inte vilket av länderna som skulle kunna anses vara uppbyggt på dygder och vilket som är uppbyggt på impulsivitet.
Men okej, låt oss enas om en mellanväg. Ingen kommer att bli 100% UM ty ingen kommer att bli 100% upplyst om sitt 'sanna' jag. Likväl kan jag ändå inte förkasta Nietzsches idéer helt och hållet.
Utmaningen är: 1. Inse att allting du har lärt dig är fel. 2. Finn dig själv så gott du bara kan. Det är helt orimligt att varenda människa i Sverige ska bo själv i skogen. Men testa att börja med att stänga av telefonen och tälta i skogen över en helg i alla fall. 3. Finn en medelväg mellan vad du 'verkligen vill/behöver' och vad som harmoniserar i ett samhälle. Att bara skrika ut sina åsikter och gå över lik är verkligen inget beundransvärt än mindre särskilt svårt per definition. Men den som med takt kan ställa sig över dygder och normer utan att för den sakens skull göra det på andras bekostnad har i sanningens namn hittat en gyllene medelväg.
För att i ärlighetens namn, hur Übermenschen är det egentligen att dricka sig redlöst berusad och somna i en rännsten varje kväll, för det är väl just exakt vad en alkoholist vill göra, eller? Men att å andra sidan hålla käften när man har chansen att ge tillbaka verkar bara LITE mer krävande. Eller, eller
Kommentarer