Moralens utveckling; Uppfinner eller Upptäcker vi den?
För den som kan sin Nietzsche är ämnet säkerligen bekant. Värderingar / Moral.
Vi kan konstatera att Moral finns inom oss, som en grundinställning. Moral är en kompassnål.
Värderingarna, definitionen av ens moral, kan vidare diskuteras hur mycket som ligger nedärvt och hur mycket som kommer ifrån det yttre. Uppenbarligen kan det inte råda 'hönan eller ägget' i allt för stor utsträckning, utan en viss orientering på kompassnålen följer onekligen med i våra gener (alt. i vår själ, om man så önskar). Att argumentera För detta är irrelevant då argumenten Emot det blir allt för långsökt. Och när bevisbördan faller på 'ord emot ord' så bör man tillämpa Ockhams Rakhyvel.
Detta är mitt påstående och utgångsläge för kommande frågeställning/påstående, dvs ovan är inte att diskutera.
Moralen likt människans fysik, IQ, samhälle - ja allt som hör henne till - har sedan dag 1 utvecklats. Rent krasst - allt liv på jorden utvecklas. Och så även moralen.
Moralen vi en gång hade, som var en förutsättning för rasens fortsatta överlevnad, har idag utvecklats och blivit mycket, mycket mer sofistikerad.
Om vi för en generation skulle hoppa över informationsöverlämnandet - vad skulle då hända med moralen? Skulle man rimligen kunna förvänta sig att moralen i den nästkommande generationen, den som ej fått ta del av del av den yttre definitionen av moral, det till trots skulle ha en mer utvecklad moral än ur-människorna? Eller skulle vi då vara tillbaka på ruta 1?
Med andra ord: uppfinner vi moralen i takt med att vi består, eller upptäcker vi den i samma bemärkelse som vi upptäcker allt annat som redan existerar? Atom fanns där för 5000 år sedan. Men det var inte förrän i modern tid vi kunde 'se' den. Vi har således inte uppfunnit atomen, utan enbart upptäckt den. Detta gäller även för metafysisk kunskap. Matematiken har alltid funnits där. Men inte förrän våra hjärnor var tillräckligt utvecklad / IQ har vi kunnat bemästra diverse komplexa formler. (Visst, om nästkommande generation inte skulle få informationsöverlämnande inom matematik skulle de för den sakens skulle inte födas med kunskap om integraler, men de skulle ha Förutsättningar att kunna komma fram till kunskap, det till skillnad från våra förförfäder som knappt kunde, pga deras låga IQ, behärska grundläggande 1+1).
Det är alltså rimligt att anta att om nästkommande generation inte fick någon 'akademisk' informationsöverlämning ändock skulle bete sig mer sofistikerat / utvecklat än urmänniska, tack vare att vår hjärna och kropp utvecklats.
Vore det då lika rimligt att anta att även moralen hade varit mer utvecklad, i sitt 'grundutförande'? Spontant vill jag givetvis säga Ja, återigen, då det vore irrationellt att motivera för hur människa i övrigt utvecklats men att en av vår mest fundamentala del av psyket skulle ha förblivit kvar på grottmänniskostadie. Det som talar emot det skulle kunna argumenteras vara att andra delar av vårt 'grundutförande' har undgått utveckling. Jag tänker på Reflexer, Fäkta / Fly -system med mera.
Jag tänker att det som talar för att moralen finns inom oss och även utvecklas, inom oss, är att den utvecklat och anammats likvärdigt över hela världen (bortsett från länder som stannat i utvecklingen, inga nämnda, inga glömda). Om moralen inte funnits och upptäckts invärtes, utan istället varit resultatet av det extroverta, kulturella, och enbart fortlevt tack vare principen om 'Survival of the fittest', så skulle den mer troligen ha varit mer spretig. En idé, filosofi, ett levnadssätt, som inte accepteras av den stora skaran får sällan eller aldrig fäste. Absolut inte i längden. Vilket så inte är fallet. Moralen som vi ser den idag har en röd tråd, från 'start' till nu.
På en personlig nivå, kan tilläggas, dras jag mer åt hållet att moralen ligger inom oss, som en oslipad diamant. Varför? Jo, för så länge jag har socialiserat och förhållit mig till normer har jag känt mig tillbakahållen och 'irriterad'. Inte förrän jag dragit mig tillbaka i lugnets ro kan jag finna vari 'sanningen' om rätt och fel ligger. Jag upplever att min moral utvecklats i min ensamhet snarare än i diskussioner med andra. Och jag menar, vad är oddsen att En skulle kunna få aha-upplevelser, komma till insikt, om mer eller mindre exakt samma moral/sanning som någon annan, för en till synes helt okänd person? De oddsen existerar bara inte.
Man vad vet jag, kanske försöker jag bara styra argumenteringen för att styrka med uppfattning och därmed undvika att konfronteras med ångesten som kommer med insikt av att har man fel och ens livsåskådning ånyo ska raseras. Det får de lärda tvista om.
Vi kan konstatera att Moral finns inom oss, som en grundinställning. Moral är en kompassnål.
Värderingarna, definitionen av ens moral, kan vidare diskuteras hur mycket som ligger nedärvt och hur mycket som kommer ifrån det yttre. Uppenbarligen kan det inte råda 'hönan eller ägget' i allt för stor utsträckning, utan en viss orientering på kompassnålen följer onekligen med i våra gener (alt. i vår själ, om man så önskar). Att argumentera För detta är irrelevant då argumenten Emot det blir allt för långsökt. Och när bevisbördan faller på 'ord emot ord' så bör man tillämpa Ockhams Rakhyvel.
Detta är mitt påstående och utgångsläge för kommande frågeställning/påstående, dvs ovan är inte att diskutera.
Moralen likt människans fysik, IQ, samhälle - ja allt som hör henne till - har sedan dag 1 utvecklats. Rent krasst - allt liv på jorden utvecklas. Och så även moralen.
Moralen vi en gång hade, som var en förutsättning för rasens fortsatta överlevnad, har idag utvecklats och blivit mycket, mycket mer sofistikerad.
Om vi för en generation skulle hoppa över informationsöverlämnandet - vad skulle då hända med moralen? Skulle man rimligen kunna förvänta sig att moralen i den nästkommande generationen, den som ej fått ta del av del av den yttre definitionen av moral, det till trots skulle ha en mer utvecklad moral än ur-människorna? Eller skulle vi då vara tillbaka på ruta 1?
Med andra ord: uppfinner vi moralen i takt med att vi består, eller upptäcker vi den i samma bemärkelse som vi upptäcker allt annat som redan existerar? Atom fanns där för 5000 år sedan. Men det var inte förrän i modern tid vi kunde 'se' den. Vi har således inte uppfunnit atomen, utan enbart upptäckt den. Detta gäller även för metafysisk kunskap. Matematiken har alltid funnits där. Men inte förrän våra hjärnor var tillräckligt utvecklad / IQ har vi kunnat bemästra diverse komplexa formler. (Visst, om nästkommande generation inte skulle få informationsöverlämnande inom matematik skulle de för den sakens skulle inte födas med kunskap om integraler, men de skulle ha Förutsättningar att kunna komma fram till kunskap, det till skillnad från våra förförfäder som knappt kunde, pga deras låga IQ, behärska grundläggande 1+1).
Det är alltså rimligt att anta att om nästkommande generation inte fick någon 'akademisk' informationsöverlämning ändock skulle bete sig mer sofistikerat / utvecklat än urmänniska, tack vare att vår hjärna och kropp utvecklats.
Vore det då lika rimligt att anta att även moralen hade varit mer utvecklad, i sitt 'grundutförande'? Spontant vill jag givetvis säga Ja, återigen, då det vore irrationellt att motivera för hur människa i övrigt utvecklats men att en av vår mest fundamentala del av psyket skulle ha förblivit kvar på grottmänniskostadie. Det som talar emot det skulle kunna argumenteras vara att andra delar av vårt 'grundutförande' har undgått utveckling. Jag tänker på Reflexer, Fäkta / Fly -system med mera.
Jag tänker att det som talar för att moralen finns inom oss och även utvecklas, inom oss, är att den utvecklat och anammats likvärdigt över hela världen (bortsett från länder som stannat i utvecklingen, inga nämnda, inga glömda). Om moralen inte funnits och upptäckts invärtes, utan istället varit resultatet av det extroverta, kulturella, och enbart fortlevt tack vare principen om 'Survival of the fittest', så skulle den mer troligen ha varit mer spretig. En idé, filosofi, ett levnadssätt, som inte accepteras av den stora skaran får sällan eller aldrig fäste. Absolut inte i längden. Vilket så inte är fallet. Moralen som vi ser den idag har en röd tråd, från 'start' till nu.
På en personlig nivå, kan tilläggas, dras jag mer åt hållet att moralen ligger inom oss, som en oslipad diamant. Varför? Jo, för så länge jag har socialiserat och förhållit mig till normer har jag känt mig tillbakahållen och 'irriterad'. Inte förrän jag dragit mig tillbaka i lugnets ro kan jag finna vari 'sanningen' om rätt och fel ligger. Jag upplever att min moral utvecklats i min ensamhet snarare än i diskussioner med andra. Och jag menar, vad är oddsen att En skulle kunna få aha-upplevelser, komma till insikt, om mer eller mindre exakt samma moral/sanning som någon annan, för en till synes helt okänd person? De oddsen existerar bara inte.
Man vad vet jag, kanske försöker jag bara styra argumenteringen för att styrka med uppfattning och därmed undvika att konfronteras med ångesten som kommer med insikt av att har man fel och ens livsåskådning ånyo ska raseras. Det får de lärda tvista om.
Kommentarer