Därför har vi färre krig nu än då

 Det ligger gärna nära till hands att tro att människan har utvecklats, mognat, evolutionerat. Tyvärr talar ingenting för det. Det enda som förändrats är vår ackumulerade kunskapsbank. Tack vare tusentals år av studier, forskning och journalföring (journalföringen inte att förringa, utan den vore resten inget värt) besitter vi idag en hög nivå av kunskap. Kunskap som gett oss en värld av digitalisering, resor i rymden och vapen som kan utplåna hela jorden på några knapptryck.

Vad som är värt att notera och reflektera över är just denna ackumulerade kunskapsbank. Den är inte  statiskt, den är flytande. Ett krig, ett bokbål - det krävs så lite för att allt vi lärt oss och journalfört ska försvinna. Kvar står vi med en stympad mänsklighet, förhoppningsvis finns det kvar människor som besitter all denna kunskap i huvudet. Men om även dessa förgås i krig, ja då är vi verkligen tillbaka på ruta ett.

 Det som är intressant att diskutera är vår intellektuella utveckling. Finns det i huvud taget något som tyder på att vi utvecklats på denna fronten? Har vi besvarat de gamla filosofiska frågorna som ställdes på antikens Grekland? Eller better yet, har vi ens lyckats formulera några nya frågor av intellektuellt djup?

Givetvis kommer kunskapsutvecklingen möjliggöra till intellektuella framsteg. Bara utvecklingen av ett språk möjliggör mer komplexa svar / frågor i sig. Lägg därtill på forskningsutveckling inom, ja vilket område som helst, så dyker nya frågor upp såväl som kanske någon pusselbit tillförs gamla frågor. Men återigen - ta bort denna ackumulerade kunskapsbank från skrifterna, ta bort en, två generationer av förvaltad kunskap - whops - så är vi även intellektuellt tillbaka på ruta ett. Faktum är att det finns ingenting som tyder på att två människor som växer upp i skogen, bortom civilisationen, skulle vara en sekund smartare eller bättre än människorna som växte upp under för 5000 år sedan under egyptiernas tid.

 

En lång ingress till något som inte har med huvudämnet att göra, men vi jobbar oss sakta men säkert dit.

Idag har vi både färre och mer 'human' krig än förr, thats a fact. Livet på jorden blir faktiskt bättre och bättre, svält minskar, krigen avtar, medicinen blir bättre osv osv. -Så, varför hade vi mer krig förr? Som sagt, det ligger givetvis nära tillhands att påstå detta har att göra med människans mognad, hennes utveckling. Is it true though? Möjligen kan det finnas en gnutta av sanning, men på det stora hela - nej.

Människan är ett flockdjur. För att kunna benämnas som flockdjur krävs att en del kriterier är uppfyllda.
Eller rättare sagt - för att kunna leva i flock krävs vissa typer av beteende och avsaknad av andra dito.
Förmågan att känna empati - vi bryr oss och värnar om vandra, vi tar hand om varandra och vill varandra väl.
Vi värdesätter högt vad andra tycker om oss och försöker anpassa oss efter andra och gruppens behov, vi kompromissar och förhandlar och åsidosätter vårt ego.
Vi söker en ledare för gruppen och är därmed beredda att underkasta oss och följa någon annan. D.v.s. ytterligare ett område där vi nedprioriterar vårt ego framför andra behov.
Vi söker tillhörighet genom våra livsstilar; klädstil, musikgenrer, politisk ställning, religion. Vi är även benägna att finna styrka i gruppen genom en gemensam fiende.

Grupptillhörigheten är förutsättning till vår överlevnad. Vi är för fysiskt och psykiskt svaga för att på egen hand överlevt evolutionen fram till dags dato. Vår kollektiva styrka och sinne är dock empiriskt bevisat vara starkt nog för att vara den dominerande rasen på jorden.

För att kunna uppnå en framgångsrik flock krävs förutom ovanstående parametrar även att merparten av alla människor följer under dessa premisser och att enbart ett fåtal föds med en avvikande drivkraft; att eftersöka rollen som ledare. Skulle fördelningen mellan dem som är mer benägna ingå i en flock och avstå en ledande roll kontra dem som är beredda att förkasta spelreglerna inom flocken till förmån för en ledande roll så skulle konceptet fallera. OBS! Ingen människa är 0 eller 100%. Ingen uppnår 100% av kriterierna som krävs för att tillhöra en flock och är 0% förmögen att inta en ledande roll. Inte ens stora diktatorer genom tiderna besitter 100% av kriterierna för en absolut ledare och en total avsaknad för grupptillhörighet. Vissa har däremot MER av det ena och MINDRE än det andra. Även omständigheterna påverkar (i viss mån) den inre balans, om än högst marginellt.

Som det mesta i kosmos så finns det alltid ett plus och ett minus, ett jing och ett jang. Två motkrafter. Vidare i kosmos så eftersträvas alltid balans. För att en ras (inte bara vår ras, utan alla raser som ingår i konceptet Flockdjur) ska kunna överleva i gruppen behövs alltså en motpol till dem som är mer benägna att ingå i flocken; ledarrollen. Det är egenskaper som ironiskt, men även logiskt, är exakta motsatsen till beteende som förväntas vara inom en grupp. Dessa motsatta beteende, egenskaperna hos en leder, blir större och tydligare desto större flocken är som behöver ledas.
Inom exempelvis en grupp av 3 personer är skillnaden mellan de 2 (gruppen) och 1 (ledare) troligen försumbara för att ens kunna mätas (slaget på 1000 grupper). Men på en grupp om 10 miljoner trogna följare framhävs båda parters (gruppens och ledarens) egenskaper mycket tydligare. Egenskaperna förstärks åt båda hållen, logiskt nog.

En ledare kommer behöva besitta de motsatta egenskaperna.
Ha ett så litet behov som möjligt av gruppens godkännande eller gillande.
Ej eftersträva tillhörighet på bekostnad av den egna karaktären.
Vara ovillig att kompromissa och förhandla i frågor såväl som att vara ovilliga att åsidosätta sitt ego.
Ha en minskad empatisk förmåga, eller som minst, vara villig att negligera den empatiska instinkten.

Dessa två motsatta egenskaper utgör summan av en grupp. Vad som utgör en lyckad och framgångsrik grupp beror givetvis i vilka parametrar med mäter. Därtill påverkar även hundratals andra faktorer på utkomsten. Men i stora drag summeras människor i dessa två förenklade kategorier.

Innan vi ingick i (mer) demokratiska samhällen var det diktatur som gällde. En diktatur utgörs i regel av en diktator som i sin tur i regel tagit makten (i regel) genom våld. En person / grupp vars mål är att överta makten och besitta rollen som ledare. Människor som i regel besitter egenskaperna som efterfrågas av en ledare (enligt ovan). Förutsatt att maktskiftet går som planerat leds nu flocken av en person med typiska ledaregenskaper. Med andra ord är det som bäddat för konflikter, både internt i gruppen, men även externt mot andra grupperingar.

Internet kommer den nya gruppen ledare att vilja omintetgöra allt inhemskt hot. Det är viktigt att både förinta eventuella motsättningar som finns såväl som att statuera exempel för övriga om man opponerar sig. Den stora skaran kommer göra som den alltid gör - försöka att identifiera en ledare. När så har skett och gruppen accepterat den nya ledaren, och alla dem som inte gör det har blivit omintetgjorda, kommer gruppen återgå till "sin vardag".

Då det ligger i en ledares natur att se en fiende i andra grupperingar, såväl som det ligger i ledarens natur att söka makt i alla dess former (kapital, mark, fastigheter, politik, you name it) kommer det även naturligt att inkräkta och överta andra, svagare, grupperingar. Oddsen för krig är så att säga överhängande när man har en karakteristiska ledare på positionen som just ledare.
1 + 1 blir 2. Vi har genom tiderna blivit givna ledare som har tagit makten genom våld, personer som besitter egenskaper som ledare. Egenskaper som statiskt sett kommer att frambringa krig. End of story kapitel 1.

Hur ser det ut idag? Var det någon som noterade hur Stefan Löfven eller Angela Merkel stormade rikskansliet med dragna svärd? Hur de utförda sabotage och påtryckningar, högg folk i ryggen, allt för att gripa makten? Tveksamt.
I modern tid har de (mer) demokratiska regimerna växt fram. Ett system som innebär att ledaren väljs ut av de egna. Där gruppen som består av en hord människor som förhoppningsvis är något så när pålästa, besitter en viss allmänbildning, ska rösta fram en person de anser vara lämplig att leda och förvalta deras nation. Den ackumulerade kunskapsbanken innefattande en historialektion om hur tidigare, aggressivare ledare, har betett sig genom tiderna möjliggör för människor att fatta ett beslut som ligger bortom våra mer primitiva instinkter, att ta ett beslut som vittnar om att vi människor faktiskt har en (väldigt) liten sida av oss som är intellektuell. För att inte glömma att ens bli politiker behöver man (i regel) ha en viss förmåga av IQ/EQ för att klara av skolgången och samhälles normer och undvika hamna i fängelse.

När det väl är valdagen är det i regel intellektuella och något sånär sansade människor som finns på valsedlarna. Personer som vikt sina liv åt att låta deras hjärna vara deras främsta verktyg och allra sist genom att hota och mota sig fram. 

Stefan Löfven, är han en karakteristisk ledare? Absolut inte. Han besitter tvärtom alla motsatser till en typisk ledare. Att han likväl leder en stor skara människor står enbart i korrelation med hans intellektuella förmåga, eller kanske snarare, tack vare den stora skaran människor som fått möjligheten att rösta fram en person de anser vara lämplig. 

Hur trygg skulle samma väljarskara vara med Stefan Löfven som ledare den dagen vi blir invaderade? Tja....