Skiljsmässan är feminsimens skapelse och mannens patetiska nederlag
Som allt annat i kosmos är feminismens uppkomst en konsekvens av en ojämn ekvation. Det går helt enkelt inte att skylla feminismen på kvinnorna. Feminismen är kort och gott konsekvensen av män som negligerat sina ämbeten som män.
Är man karl nog så tar man tag i sina problem. Men löser det man anser är orätt. Man springer inte runt och lipar om hur hemskt allting är. Men framförallt - men springer under inga omständigheter runt och gnäller om hur hemska feminister är. Har man ett problem med feminister så ger man dom antingen en avhyvling på stan (verbalt eller fysiskt, finns inga moraliska aspekter i det, lika ska ju vara lika har de önskat) eller så håller man käften och sköter sitt.
En lång ingress innan man kommer till ämnet kan tyckas. Men så här är enkelt är det.
Kvinnor och män hör ihop. Vi är varandras motsatser. Vi kompletterar varandra. Vi skapar liv och mening åt varandra. Vi håller varandra i balans och schack. När det blev ekonomiskt görbart och på uppdrag av lobbyfeminister moraliskt acceptabelt att skilja sig hände något som inte borde ha hänt - skilsmässor sköt i höjden. Männens misslyckande var ett faktum. Män som haft som plikt att ta hand om sina kvinnor fick istället stå med kuken i sin hand å duktigt se på när kärringarna lämnade dem för grönare gräs.
De allra flesta av oss män verkar veta vad kvinnor har för förpliktelser i ett äktenskap. Som att rabbla glosorna. Vi förväntar oss till exempel att våra kvinnor ska bidra i större utsträckning med att ta hand om barnen, hålla huset rent och fräscht, mätta våra magar, vara oss lojala, med mera, det mest rätt basic för att inte säga naturligt och enkelt.
Men sen händer något konstigt. De flesta män, i alla fall "nu för tiden", verkar tro att de inte har några förpliktelser åt andra hållet. Som om ett partnerskap var enkelriktat. Hur dum får man bli.
Vad hände med de klassiska gentlemanna attributen? Så enkla saker som att hålla sig stark och vältränad, kunna skydda sin familj mot yttre faror, säkerställa familjens inkomst and so on. Även detta - basic, enkelt, naturligt.
Tittar ut bland männen i Sverige idag. Det är ett sorgligt landskap som målas upp. I storstäderna har man förvisso flashiga jobb med mycket stålar, men man springer runt som manboys och vågar inte ens yppa ordet "kärring" i rädsla av social utfrysning. Men landsbygden är inte mycket glamorösare. Även om man vet hur man svingar en yxa så är det inte utan anledning sossarna är befästa i hela norrland - hur annars ska dom få sina bidrag. Jag förenklar och generaliserar, so sue me. Går ingen skam på mig, samma generalisering görs över Dåliga kvinnor.
Svaret på frågan som underförstådd: ja, män axlar ett större ansvar än kvinnor att säkerställa relationens fortlevnad. Ska man föreställa familjens överhuvud så ser man fan till att iklä sig rollen också. Jag förtydligar: Det finns bara en VD, inte två. Om man ens leker med tanken om tudelad roll med yttersta ansvaret så förstår jag varför testiklarna lossnade av sig själva som ett par höstlöv.
Som man ska man fatta de beslut som krävs för att lösa de problem relationen eventuellt lider av. Det finns en moral - det är den moral som krävs för att upprätthålla sin stolthet som man och familjens fortsatta varande. Att ge vika för sillmjölke-normer och människoförnedrande politik är ett sattyg.
Det är patetiskt att höra alla dessa gnällande män. I regel är en skilsmässa konsekvensen av en vek man som inte vet hur han ska föra sig själv, sin kvinna och sin familj. De få undantag jag bevittna i mina dagar är just det - undantagen som bekräftar regeln.
Är man karl nog så tar man tag i sina problem. Men löser det man anser är orätt. Man springer inte runt och lipar om hur hemskt allting är. Men framförallt - men springer under inga omständigheter runt och gnäller om hur hemska feminister är. Har man ett problem med feminister så ger man dom antingen en avhyvling på stan (verbalt eller fysiskt, finns inga moraliska aspekter i det, lika ska ju vara lika har de önskat) eller så håller man käften och sköter sitt.
En lång ingress innan man kommer till ämnet kan tyckas. Men så här är enkelt är det.
Kvinnor och män hör ihop. Vi är varandras motsatser. Vi kompletterar varandra. Vi skapar liv och mening åt varandra. Vi håller varandra i balans och schack. När det blev ekonomiskt görbart och på uppdrag av lobbyfeminister moraliskt acceptabelt att skilja sig hände något som inte borde ha hänt - skilsmässor sköt i höjden. Männens misslyckande var ett faktum. Män som haft som plikt att ta hand om sina kvinnor fick istället stå med kuken i sin hand å duktigt se på när kärringarna lämnade dem för grönare gräs.
De allra flesta av oss män verkar veta vad kvinnor har för förpliktelser i ett äktenskap. Som att rabbla glosorna. Vi förväntar oss till exempel att våra kvinnor ska bidra i större utsträckning med att ta hand om barnen, hålla huset rent och fräscht, mätta våra magar, vara oss lojala, med mera, det mest rätt basic för att inte säga naturligt och enkelt.
Men sen händer något konstigt. De flesta män, i alla fall "nu för tiden", verkar tro att de inte har några förpliktelser åt andra hållet. Som om ett partnerskap var enkelriktat. Hur dum får man bli.
Vad hände med de klassiska gentlemanna attributen? Så enkla saker som att hålla sig stark och vältränad, kunna skydda sin familj mot yttre faror, säkerställa familjens inkomst and so on. Även detta - basic, enkelt, naturligt.
Tittar ut bland männen i Sverige idag. Det är ett sorgligt landskap som målas upp. I storstäderna har man förvisso flashiga jobb med mycket stålar, men man springer runt som manboys och vågar inte ens yppa ordet "kärring" i rädsla av social utfrysning. Men landsbygden är inte mycket glamorösare. Även om man vet hur man svingar en yxa så är det inte utan anledning sossarna är befästa i hela norrland - hur annars ska dom få sina bidrag. Jag förenklar och generaliserar, so sue me. Går ingen skam på mig, samma generalisering görs över Dåliga kvinnor.
Svaret på frågan som underförstådd: ja, män axlar ett större ansvar än kvinnor att säkerställa relationens fortlevnad. Ska man föreställa familjens överhuvud så ser man fan till att iklä sig rollen också. Jag förtydligar: Det finns bara en VD, inte två. Om man ens leker med tanken om tudelad roll med yttersta ansvaret så förstår jag varför testiklarna lossnade av sig själva som ett par höstlöv.
Som man ska man fatta de beslut som krävs för att lösa de problem relationen eventuellt lider av. Det finns en moral - det är den moral som krävs för att upprätthålla sin stolthet som man och familjens fortsatta varande. Att ge vika för sillmjölke-normer och människoförnedrande politik är ett sattyg.
Det är patetiskt att höra alla dessa gnällande män. I regel är en skilsmässa konsekvensen av en vek man som inte vet hur han ska föra sig själv, sin kvinna och sin familj. De få undantag jag bevittna i mina dagar är just det - undantagen som bekräftar regeln.
Kommentarer