En tung sanning
Religon, en sanning eller en mänsklig uppfinning? Att erkänna att man tror på "Gud" anses lite konstigt, och ingen verkar säga det rakt ut. Frågar man en präst så får man inte ens ett rakt svar, utan oftast ett lite generat invecklat svar "nja du förstår asså jag tror ju på nått". Det är nästan som det är tabu att tro på Gud. Egentligen är det ju bara dom troende muslimerna som tror på Gud, vi andra vet så mycket bättre än att tro på nån gubbe i himlen.
I och med att religionerna bygger på tron av Gud, så följer även de med i tabu-träsket. Man vill ju gärna va en snubbe med båda fötterna på jorden och styra sitt eget liv och tro på det ens ögon ser. Inte vara med i några galna sekter med folk som tror på sånt som ingen lycktas bevis vetenskapligt.
Men okej, här är kanske er sanning. Gud, som person, finns troligen inte. Den person folk söker trygghet hos är en substitut. En person som ska tro på Gud måste vara en person som har klarat sig genom alla sina livskriser, en person som sätt döden i vitögat, en person som ser livet för vad det är men ändå finner lugn. Ska man finna Gud får man inte göra det i behov av trygghet. För Gud kan inte vara en person. Men det är här skon klämmer. Folk vill ha trygghet, så de söker sig till någon som kan vaka över dem. Vi vill ha vår mamma och pappa där som vakar över oss. Vi vill ha en beskyddare, vi vill känna oss trygga. Och eftersom vi inte är annat än människor så föreställer vi oss också en person, Gud, som vakar över oss. Men Gud kan omöjliga vara en person. Gud är en högre makt. Gud är så stor och oändlig att man inte kan titelera Gud som Gud!
Aldrig ska en troende på Gud titelera Gud som en person. Aldrig får denne sätta ett kön på Gud, men allra sist får denne kalla Gud för Gud/Allah. För Gud är så mycket mer än vad människan någonsin kommer kunna förstå. Gud får endast kallas "ett högre väsen", för närmare kan vi aldrig komma att kunna BESKRIVA Gud..
I och med att religionerna bygger på tron av Gud, så följer även de med i tabu-träsket. Man vill ju gärna va en snubbe med båda fötterna på jorden och styra sitt eget liv och tro på det ens ögon ser. Inte vara med i några galna sekter med folk som tror på sånt som ingen lycktas bevis vetenskapligt.
Men okej, här är kanske er sanning. Gud, som person, finns troligen inte. Den person folk söker trygghet hos är en substitut. En person som ska tro på Gud måste vara en person som har klarat sig genom alla sina livskriser, en person som sätt döden i vitögat, en person som ser livet för vad det är men ändå finner lugn. Ska man finna Gud får man inte göra det i behov av trygghet. För Gud kan inte vara en person. Men det är här skon klämmer. Folk vill ha trygghet, så de söker sig till någon som kan vaka över dem. Vi vill ha vår mamma och pappa där som vakar över oss. Vi vill ha en beskyddare, vi vill känna oss trygga. Och eftersom vi inte är annat än människor så föreställer vi oss också en person, Gud, som vakar över oss. Men Gud kan omöjliga vara en person. Gud är en högre makt. Gud är så stor och oändlig att man inte kan titelera Gud som Gud!
Aldrig ska en troende på Gud titelera Gud som en person. Aldrig får denne sätta ett kön på Gud, men allra sist får denne kalla Gud för Gud/Allah. För Gud är så mycket mer än vad människan någonsin kommer kunna förstå. Gud får endast kallas "ett högre väsen", för närmare kan vi aldrig komma att kunna BESKRIVA Gud..
Kommentarer