1 miljon eller lycka?
Jag slutar aldrig att förvånas över I-land's människor och deras mål i livet, eller iaf de som ens har ett mål. Varför går vi i skolan? För jobb. Varför jobbar vi? För pengar. Varför har vi pengar? För att köpa saker. Varför köper vi saker? För att känna lycka. Men här har jag ett tips: lycka får ni aldrig genom saker, absolut lycka finner man endast inom sig själv.
Vad är vi rädda för? Ja, något måste det ju vara eftersom vi alltid ska göra något, schemat är alltid fullt. Inte har ni väl skrivit "ta det lugnt och finna mig själv på lördag"? Inte heller har ni väl bokat in en loppmarknad med utförsäljning av alla er saker? Motsatsen till lycka är ju ångest som vi alla tyvärr har :P Iofs hade vi troligen inte uppskattat lyckan om vi inte hade haft ångest, så hata inte ångesten. Tvärtom, var din fiende närmast. Folk verkar har fått för sig att ångest är något man ska fly undan, att ångest inte är något man ska ha. De verkar ha glömt att ångest är det som gör oss människor, det som gör oss till Oss! Enda vägen till lycka går genom dig själv och då måste du även lära dig känna ångesten.
Varför har vi ångest? Tja, det bror väl lite på vilken syn man har på livet. Antingen så är det helt enkelt en evolutioner uteckling; en förmåga vi fått för att lära oss att hålla oss undan för dumma saker, eller om man vill se livet ur ett lite "roliagre" och meningsfullare perspektiv så kan ångest vara ett universellt Rätt och Fel, d.v.s. något som ALLA i hela universum delar. Vilket fall så har vi någonstans längst vägen blivit för rädd för våran kära ångest. I våran desperation har vi även lyckats utveckla en jävla massa effektiva knep för att undanvika den här ångesten, iaf undviken den för stunden. Tro inte att ni undkommer den, tvärtom slår den tillbaka dubbelt sen istället. Ångest har vi lyckats binda upp i olika saker, beteenden aka tvångstankar/tvångsbeteenden. Vissa sitter och trummar med fingrarna, andra sover med TVn på och vissa köper saker andra har en lägenhet i den stressande innerstan. Hmm, så allt är ångestuppbindande? Tja.. Ironiskt nog så är nog mycket mycket mer tvångstnakar än vad som kanske tros.. För att bemöta ångesten måste vi tänka, d.v.s. inte göra någonting. Alltså.. När vi gör något; spelar data, lyssnar på musik, ute och shoppar, då tänker vi på det vi gör för stunden och således lägger "oss själva" åt sidan. Rädslan av att inte göra någonting d.v.s. är så stor att det har tagit över flera miljoner människors liv. Den konstanta rädslan av att bara prata med sig själv, något så enkelt och egentligen så uppenbart, har blivit en folkpest.
I denna undanmanöver för att undvika ångesten har vi då börjat att prioritera lite konstigt i livet. Vi pluggar och jobbar hela livet. Tiden vi är med "oss själva" eller bara våra vänner framstår helt plötsligt patetiskt lite. Vad vill ni egentligen få ut av livet? Nej, tänk inte i fel banor nu. Frågan var absolut inte "vad vill du bli när du blir stor", inte heller "vad vill du syssla med om ett år" eller "hur ska du bo om 10 år". Frågan är vad vill ni få ut av livet. Lite enkelt svart på vitt: Leva med ångest och lycka och med ärlighet för er själva och mot era nära eller i förnekelse, materlism-sökande och en falsk lycka? Tar nog ett bra tag för många att förstå sig på frågans djup. När jag talar med vänner så är det "ja men självklart har du rätt" varav de 5 sekunder senare talar om hur man prioriterar sin utbildning före sin partner eller bara så enkelt som "nej jag har inte råd att sticka på bio, sparar pengar till en bil". Då har man inte riktigt fattat poängen iaf..
Efter att ständigt ha fått höra i sitt liv "sök efter lyckan" så börjar man tillslut bli lite avdankad. När folk frågar svarar man "ja klart jag väljer lycka före pengar", men inte är det ändå så många som tänkt efter iaf. Vi kanske bara lever en gång.. Det handlar inte om att satsa allt och våga allt, utan tvärtom handlar det så enkelt som att bara satsa rätt. Hmm.. På min dödsbädd vill jag inte tänka tillbaka på alla dagar jag offra på studier och jobb före min familj. Men visst, för vissa så kanske ångest av att "shit jag borde ha pluggat ett år extra" väger tyngre än "fan ja skulle ha vart med familjen ett år extra". Mycket till coaching..
Vad är vi rädda för? Ja, något måste det ju vara eftersom vi alltid ska göra något, schemat är alltid fullt. Inte har ni väl skrivit "ta det lugnt och finna mig själv på lördag"? Inte heller har ni väl bokat in en loppmarknad med utförsäljning av alla er saker? Motsatsen till lycka är ju ångest som vi alla tyvärr har :P Iofs hade vi troligen inte uppskattat lyckan om vi inte hade haft ångest, så hata inte ångesten. Tvärtom, var din fiende närmast. Folk verkar har fått för sig att ångest är något man ska fly undan, att ångest inte är något man ska ha. De verkar ha glömt att ångest är det som gör oss människor, det som gör oss till Oss! Enda vägen till lycka går genom dig själv och då måste du även lära dig känna ångesten.
Varför har vi ångest? Tja, det bror väl lite på vilken syn man har på livet. Antingen så är det helt enkelt en evolutioner uteckling; en förmåga vi fått för att lära oss att hålla oss undan för dumma saker, eller om man vill se livet ur ett lite "roliagre" och meningsfullare perspektiv så kan ångest vara ett universellt Rätt och Fel, d.v.s. något som ALLA i hela universum delar. Vilket fall så har vi någonstans längst vägen blivit för rädd för våran kära ångest. I våran desperation har vi även lyckats utveckla en jävla massa effektiva knep för att undanvika den här ångesten, iaf undviken den för stunden. Tro inte att ni undkommer den, tvärtom slår den tillbaka dubbelt sen istället. Ångest har vi lyckats binda upp i olika saker, beteenden aka tvångstankar/tvångsbeteenden. Vissa sitter och trummar med fingrarna, andra sover med TVn på och vissa köper saker andra har en lägenhet i den stressande innerstan. Hmm, så allt är ångestuppbindande? Tja.. Ironiskt nog så är nog mycket mycket mer tvångstnakar än vad som kanske tros.. För att bemöta ångesten måste vi tänka, d.v.s. inte göra någonting. Alltså.. När vi gör något; spelar data, lyssnar på musik, ute och shoppar, då tänker vi på det vi gör för stunden och således lägger "oss själva" åt sidan. Rädslan av att inte göra någonting d.v.s. är så stor att det har tagit över flera miljoner människors liv. Den konstanta rädslan av att bara prata med sig själv, något så enkelt och egentligen så uppenbart, har blivit en folkpest.
I denna undanmanöver för att undvika ångesten har vi då börjat att prioritera lite konstigt i livet. Vi pluggar och jobbar hela livet. Tiden vi är med "oss själva" eller bara våra vänner framstår helt plötsligt patetiskt lite. Vad vill ni egentligen få ut av livet? Nej, tänk inte i fel banor nu. Frågan var absolut inte "vad vill du bli när du blir stor", inte heller "vad vill du syssla med om ett år" eller "hur ska du bo om 10 år". Frågan är vad vill ni få ut av livet. Lite enkelt svart på vitt: Leva med ångest och lycka och med ärlighet för er själva och mot era nära eller i förnekelse, materlism-sökande och en falsk lycka? Tar nog ett bra tag för många att förstå sig på frågans djup. När jag talar med vänner så är det "ja men självklart har du rätt" varav de 5 sekunder senare talar om hur man prioriterar sin utbildning före sin partner eller bara så enkelt som "nej jag har inte råd att sticka på bio, sparar pengar till en bil". Då har man inte riktigt fattat poängen iaf..
Efter att ständigt ha fått höra i sitt liv "sök efter lyckan" så börjar man tillslut bli lite avdankad. När folk frågar svarar man "ja klart jag väljer lycka före pengar", men inte är det ändå så många som tänkt efter iaf. Vi kanske bara lever en gång.. Det handlar inte om att satsa allt och våga allt, utan tvärtom handlar det så enkelt som att bara satsa rätt. Hmm.. På min dödsbädd vill jag inte tänka tillbaka på alla dagar jag offra på studier och jobb före min familj. Men visst, för vissa så kanske ångest av att "shit jag borde ha pluggat ett år extra" väger tyngre än "fan ja skulle ha vart med familjen ett år extra". Mycket till coaching..
Kommentarer