Rättvisa - en västerländsk påhttad samhällsfilosofi

Människor i västvärlden är precis som människor i alla delar i världen: vi tror blint på det system vi föds in i. Vi (vi i väst) vet att demokrati är det enda rätta statsskiktet, att rättvisa är en norm, att kapitalism är den rätta vägen och att ett sekulariserat samhälle är bäst för alla.

Rättvisa tycks vara en dygd att leva upp till i väst. Rättvisa är som luften vi andas, vatten som fiskarna simmar i och himlen som fåglarna flyger i. Det finns så att säga inget utrymme att ifrågasätta det självklara, detta axiom. Men som allt annat "givet" i livet så ser jag ett nöje i att punktera även denna uppblåsta ballong och få se den dala ner till marken.

Den givna definitionen av rättvisa är tämligen universal då den den baseras på logik (en dygd som baseras på logik har redan där grävt sin egen grav). Rättvisa är att alla ska få dela lika, att alla ska få vad de förtjänar, alla ska ha det jämt. Rättvisa sträcker sig från de små sakerna så som att dela lika på den sista tårtbiten vidare till att definiera rättvisa i stora vida värden så som att hävda att de sker orättvisor i form av svält, mord och krig i stora delar av Afrika. När det kommer till rättvisa ter det sig som om alla "vet" vad som är rättvist. Även när de största imbecillerna talar om rättvisa så talar de om det som om de levt i tusentals år och deras visdom inte vet några gränser.
Ett enkelt och slagkraftigt medel inom politik är att åberopa "rättvisa"; rättvisa löner, rättvisa arbetsförhållanden, rättvis skatt, rättvisa arbetsfördelningar osv osv. Det effektiva med denna demagogiska argumentation är att den tilltalar majoriteten av befolkningen då det i ett samhälle aldrig är balanserat. Dem som lever "orättvisor" kommer alltid höra till den största skaran och därmed även vara en attraktiv grupp att samla röster ifrån. Motsatsen blir att dem som lever i överflöd, dem som lever oförtjänt bra, som har mer än vad som är "rättvist", är även dem som kommer opponera sig mot vad som är "rättvist". Givetvis ska vi inte tro att överklassen har intellektet som krävs för att förstå att definitionen "rättvisa" är irrationell. Nej då, överklassen som har mer än vad "de förtjänar" åberopar givetvis även dem "rättvisa" när de känner sig undanskuffade.

Att åberopa Rättvisa är ett primitivt och irrationellt tänkande som grundar sig i ha-begäret. Rättvisa är alltså inte en nobel sak att eftersträva i ett samhälle. Givetvis har det inte alltid varit så. I de fall ett land är helt obalanserat vad gäller makt, kunskap och tillgångar så kan Rättvisa fungera som en drivkraft för den förtryckta gruppen människor som lever i misär. Att dock tro att Rättvisa är målet för ett samhälle är ingen vidare idé, i min mening. Att sträva efter Rättvisa är att göra sig själv en björntjänst.

För det första måste vi reda ut begreppet hur någonting ens kan vara rättvist. Att någonting skulle vara rättvist, att saker och ting skulle vara jämt fördelat per person är i sig irrationellt.
Låt oss börja med de små sakerna. Utav vilken logisk anledning ska en person som vägar 45 kg få dela 50/50 på sista tårtbiten med en person som vägar 85 kg? Uppenbarligen har den större personen en större aptit och bör även få känna samma "mättnadskänslan" som den mindre personen. Inte? Så om samma två personer sedan går ut och arbetare i trädgården strax efter att de delat 50/50 på tårtbiten, ska den då fysiskt mindre personen även utföra lika mycket arbete som den större kraftigare av dem båda? Alla har vi olika kroppar, olika förutsättningar, olika intelligens, olika saker vi gillar. Att helt sonika bara säga "alla ska dela lika på allt" är inte genomtänkt för fem öre. Visst, om vi alla var serietillverkade robotar med exakt lika egenskaper så kan jag se hur de resonemanget håller, men annars inte.
Om vi fortsätter till de lite större frågorna om rättvisa och orättvisor i världen. Vi i väst tycker gärna och ofta synd om dem i Afrika (vi kan sällan namnen på länderna i Afrika då vi tenderar att inte värdesätta dem i Afrika lika mycket som oss Europa. Det är dessutom skönt att känna sig som ett herrefolk och titta ner på de stackarna som svälter. Eller hur var det nu igen?). Ja precis, hur var det nu igen? Vi sitter gärna och hycklar och moraliserar kring rättvisa och orättvisor i världen. Men när det kommer till kritan, skänker ni verkligen bort hälften av allt ni äger och har till dem som har det mindre rättvist än er själva? Har ni alla ett fadderbarn i Afrika som ni skänker flera tusen kronor i månaden till? Inte? Konstigt, alldeles nyss var ju rättvisa så eftersträvansvärt, eller var det enbart när det gagnade er själva? Ja, det brukar lätt bli så..
Vi kastas in i livet. Vissa av oss har turen att födas i väst, i Sverige, andra har mindre tur och kan födas in i riktiga skitförhållanden. Miljöer så miserabla att det INTE går att föreställa sig. Trafficing, svält, misshandel, tortyr m.m. m.m. Men så har livet på jorden alltid varit och kommer alltid att vara. Få av oss som bor här i Sverige förtjänar de liv i överflöd som vi faktiskt har, precis som få (om ens någon) förtjänar det skit liv som finns på andra sidan Östersjön, t.ex. Är det rättvist att du får bo och leva i Sverige med mat, tak över huvudet, ekonomisk garanti, gratis studier? Nej, absolut inte. Du har absolut inte gjort dig förtjänt av detta. Detta Sverige som du belönats med har våra förfäder byggt upp under flera hundra år. Du är ingenting, likväl får du bada i dess överflöd. Precis som den stackare som föds i någon gudsförgäten by i södra Ryssland inte heller gjort sig förtjänt av den skit han får utstå.

Rättvisa är en illusion, ett begrepp vi åberopat för att stilla våra ha-begär. När vi inte har det vi vill ha, eller när andra har mer än oss (avundsjuka), så skanderar vi fort "Vi kräver rättvisa!". Men är det verkligen ett "rättvist" samhälle vi vill ha då? Där alla tvingas göra sådant de verkligen inte vill, och avstå sådant de verkligen kan finna ro i? För det är ju den ultimata konsekvensen om vi ska applicera rättvisa fullt ut och inte enbart när det gagnar oss själva (vi måste ju trots allt vara någotsånär konsekventa i det vi säger). Vore det inte mer eftersträvansvärt att ha ett samhälle där vi försöker optimera att så många som möjligt får göra så mycket som möjligt av sådant de tycker om? För varje uppgift, för varje pryl, för varje jobb så finns det även människor som kommer att vilja göra dessa saker utav olika anledningar. Vore det då inte bäst om samhället kunde försöka ordna rätt person till rätt plats?
Förutom Ha-begäret, egot, så lurar även en annan bov i bakgrunden vad gäller rättvisa: värdedefinitioner. När vi behöver utföra något som utav samhället har ett lågt "värde", eller tvärtom, när vi inte har ha något eller inte kan livnära oss på något som av samhället har högt "värde" så åberopar vi rättvisan för tillfredsställa vårt ha-begär. Till exempel: samhället har lärt oss att hushållssysslor har lågt värde och ska därför fördelas lika så inte den ena partnern behöver känna sig kränkt eller what ever det nu är vad man känner sig när man dammsuger. Samhället har även lärt oss att det är högt värde att vara ute och festa och "ha kul". Det rättvisa i ett förhållande blir därav att man ska fördela på dessa saker och ting varpå risken finns att personer i parrelationer börjar tjafsa om dessa saker, trots att det kanske inte ens är så det de vill ha det. Det är fullt rimligt att den ena personen gillar att festa mer än den andra, precis som att den andra fullt rimligen kan finna ro i att pyssla hemma. Men, i och med att västsamhället har indoktrinerat oss med vilka sysslar och saker som är högt respektive lågt värda så slår vi varandra blodiga för att uppnå en rättvisa. Om man nu dock lyckas slå sig fri från dessa värderingar men likväl känner att man får göra saker i en relation som man inte när nöjd med så kanske man istället ska avsluta relationen istället för att tvinga på sin partner massa sysslor/ärenden/saker som denne inte alls gillar. Man kan väl ändå inte anse att vitsen med en parrelation ska vara att förtrycka varandra med oönskade uppgifter? Kanske vore det bättre att då istället finna en partner som antingen tycker om att själv sköta hemsysslorna, eller som i alla fall uppskattar att få dela på dem. Men vilket fall, det första och viktigaste steget är att släppa denna värdegradering som vi blivit påtvingade, om vilka saker som har ett värde i livet.
Exemplet med hushållssysslor var dock just bara det, ett exempel. Det finns tusentals saker och jobb som har värdeladdningar. Det är eftersträvansvärt att vara boss och bestämma medan det har låg status att vara en enkel knegare, därav försöker vi genom "rättvisa" att balansera detta. Om vi istället tog bort denna illusion av värdeladdningar skulle vi snabbt se att det enbart är ett fåtal som vill (och kan) vara chefer och att den stora skaran människor hellre vill ha en bra ledsagare än att leda. Som sagt, det finns många exempel på där värdedefinitioner skapar en illusion om vilka uppgifter och saker vi bör fördela lika och rättvist enbart för att vi har fått för oss att det är så. Om alla istället skulle göra det de känner att de gillar och de är bra på så är jag väldigt säker på att samhället skulle lösa sig självt jävligt bra, utan hjälpen från "rättvisa".

Vidare kan vi vidga frågan ytterligare filosofiskt: vad är egentligen rättvist, om vi nu ska försöka mäta rättvisa i värdedefinitioner. Vi i väst kanske hävdar att rättvisa är att äga massa prylar, bli rik, blomstrande karriär, mycket vänner, status och makt. Andra i Afrikan kanske hävdar att rättvisa är att ha regn, ha en å nära sig, ha tillräckligt med mat. Hur ska vi kunna upprätta rättvisa om rättvisan baseras på vad varje person anser den enligt rättvisans lag ska vara berättigad till? Eftersträvan av rättvisa kommer alltid att pågå så länge som man (1) har en definition om vad som är har högt värde och eftersträvar detta och (2) omges av andra människor som har de sakerna vi själva inte har. Flytta ut i skogen, i en liten stuga, bo där ensam med naturen och djuren i ett år. Vem ska du då klaga inför att du inte har det rättvist när du inte längre kan jämföra något med någon annan? Om du inte längre ser grannens flashiga BMW eller att du själv måste städa hela huset, kommer du då verkligen ha ett behov av att det ska vara rättvist? Kanske kommer du inte vara så avundsjuk på att din grävling till granne bor i ett gryt under mark, utan tvärtom så kommer du vara rätt nöjd bara du har mat för dagen och värme i din stuga. Som det här någonstans börjar framgå så är rättvisa inte så nobelt och vackert utan tvärtom väldigt primitivt och enkelt. Att ordet rättvisa dock har en sådan fin klang är för att det är så vi blivit lärda i skolan och samhället. Kanske dags att slänga detta ord i soptunnan.

Okej, men vi utmanar världen att göra allting rättvist (och inte bara rättvist när det behagar oss själva). Vi tar alla resurser och sysslor och delar lika på allt. Hur skulle det fungera? Jag har ingen aning, men det antar jag att alla som åberopar Rättvisa konstant har en jävligt bra föreställning om hur det skulle vara (om inte annat vore man tämligen inkonsekvent i sin livsåskådning). Hur skulle vi sedan belöna dem som anstränger sig lite extra i vardagen då? Ska vi ge ekonomerna som är väldigt bra på matte lite högre lön? Ska vi ge fysikerna som är extra bra på fysik nobelpris? Ska vi ge en guldpokal till den som springer snabbast? Detta verkar nämligen inte särskilt rättvist i min mening, dessa människor har ju bara haft tur att födas med en "bättre" genuppsättning varpå de har kunnat prestera bättre än andra inom sina områden. Så nej, inga olika löner, inga nobelpris och inga guldpokaler.
Sedan då? Ska vi fördela all världens sötvatten jämt, och se till att alla har det lika varmt/kallt över hela jorden? Ska vi se till att alla får ta del av Norges oljetillgångar? Ska vi ha roterande schema inom jobben? Denna vecka är jag arkitekt och nästa vecka är jag sopgubbe. Det finns ingen som skulle kunna definiera hur en rättvis värld skulle se ut, än mindre ett rättvist samhälle.

Nåväl, vad ska vi då ha om vi slopar begreppet rättvisa? Hur ska vi göra när det bara finns en tårtbit kvar på två personer och hur ska vi göra med det lågvärderade jobbet som sopgubbe? "Arma mig, hur ska jag nu lösa denna kniviga situation utan att applicera rättvisa?! Ta mig till närmaste psykakut!".
Vett och etikett? Sunt förnuft? Ge och ta? Givmildhet och ödmjukhet? Moral och konsekvenstänkande? Ja dessa parametrar kräver ju dock att man kan tänka i större banor än sitt ego (d.v.s. rättvisa), det kräver att man kan släppa sitt ego och känna efter vad som är mest harmoniskt - något jag kan förstå är väldigt svårt och förvirrande (världen ser trots allt ut som den gör då många väljer att leva genom sina egon). Så visst, återigen är jag uppenbarligen helt naiv. Att slopa rättvisa vore som att ta hundra steg närmare en utopi. Kanske är det mer rimligt att ta ett steg i taget. Strävan efter rättvisa kommer alltid att finnas så länge det finns människor då majoriteten av världens människor alltid kommer att tänka genom sina egon. Vill vi få bort sjukdomen "rättvisa" så måste vi nog även få bort pesten "människan" från jorden.

Träden trängs i skogen, det gäller att ha ett bra läge så man både får tillräckligt med solljus om dagarna men även har tillgång till mycket vatten genom rötterna i marken. Det är även fördelaktigt att ha lite träd runtomkring en som kan skydda en från starka vindar. Träden står där, de växer och de dör, precis som vi. Träden har dock inga egon, de bara är. Inte heller hör vi träden skrika och kräva rättvisa och mer solljus. De bara står där och lever.