I kärlek och krig är allting tillåtet
I kärlek och krig är allting tillåtet - Jag får låta det vara osagt huruvida
detta uttryck är moraliskt korrekt eller ej, men likväl är det en sanning.
Utrycker säger inte åt oss att "så här ska det vara!" utan snarare
konstaterar det att "så här är det". För när det kommer till kritan
så är det just dessa två faktorer, varandras motsatser; kärlek och hat, dessa
två drifter, som kan få oss att tappa allt vad vi benämner som sunt förnuft,
moral och "självkontroll". Dessa två faktorer kan få oss att gå så
långt att vi inte längre "känner igen oss själva".
Givetvis är vi dock oss själva i alla avseenden. Faktum är att vi alltid är oss själva och att denna grej med att inte veta vem man är enbart en illusion, vi är alltid oss själva. Känslan av att inte "känna igen sig själv" beror i mångt och mycket på att vi har en föreställning om vem vi är, vad vi har identifierat oss själva genom. Vi har en syn på oss själva om vem vi är, om hur vi tror andra människor tror att vi är. När vi då hamnar utanför denna "bekvämlighetszon" och ställs inför scenarion där vi agerar på instinkt snarare än ett sofistikerat val av beteende så faller även känslan av "jaget".
Nåväl, det var grov psykologi på några (kanske för) korta rader, det var dock inte vad detta inlägg handlar om.
Som modern människa, levandes i väst i 2000-talet har vi blivit lärda att det finns regler i krig. Faktum är att vi har blivit så pass väl lärda detta att vi inte längre tror att det finns regler i krig, vi har blivit så pass indoktrinerad att vi "vet" att det finns regler i krig. För den som förmår sig göra en snabb googling på Law of war, The conduct of war, krigsregler m.m. så finns det ändlöst mycket läsning att tillgå.
Denna tanke att det finns regler i krig skapar en illusion av trygghet. Det får oss att känna en viss trygghet även fast det försiggår krig. Krigets hemskheter berör oss så att säga inte på samma sätt när vi är varse om att respektive parter förhåller sig till vissa "moraliska regler". För om sanningen ska fram så vill vi faktiskt inte ha en dos av ångest när vi läser tidningen på morgonen, vi vill inte se bilder på en massvåldtagen flicka eller ett slaktat barn, vi vill helst enbart hålla oss uppdaterade om vad som sker i världen utan att för den sakens skull behöva känna sympati för offren. Så länge man kan blunda för ångest som finns där ute så exponeras vi inte för den, simple as that. Så länge vi tror att det finns en given logik, en accepterad moral, bland samtliga militära styrkor i världen så behöver vi inte uppleva ångest när vi får höra om krig i "fjärran öst".
Jag minns när jag själv exponerades av den brutala av sanningen av den totala avsaknaden av krigsregler. Vi var på väg hem från en dag på skolan när jag och en kille från förorten pratade om bråk, vilken typ av slag, sparkar och teknik som var effektivast. Min vän från förorten sa som det var, att ett knä i skrev är snabbt och enkelt. Jag försökte naivt opponera mig och menade på att "så gör man visst inte", att det är ett "fult och smutsigt knep", skamlöst osv osv osv. Jag ville vara kvar i min naiva värld att ingen "sparkar på den som ligger", att en fight ska vara jämn och balanserad. Det tog emot in i det sista att ett knä i skrev faktiskt är bland det bästa i en fight.
Visst, om jag skulle gå en arrangerad fight där någon skulle ingripa efter knock out, där det finns en övervakande domare så visst, då skulle man ju kunna motivera varför man inte skulle göra något så fräckt som att knäa någon i skrevet, men på en fight ute på gatan vet du aldrig hur det slutar. En fight på gatan blir i teorin Dö eller bli Dödad, och då bör var person med sunt förnuft tänka "hellre en "smutsig fight" än att jag dör".
Så tillbaka till verkligheten, till våra drifter och instinkter, bort från den värld av illusioner som vi skapat (vi skapat / accepterat det andra skapt åt oss). I den verkligheten så agerar människan precis som det djur hon är, kapabel till hemska och onda dåd; slakt, massvåldtäkt, tortyr, mord, förnedring, you name it. Inte förrän man spenderat några timmar på Flashbacks tråd Mondo, gore och bizarre, alternativt levt utanför trygga norden, kan man föreställa sig vad människan är kapabel till för hemskheter.
I krig handlar det om att dö eller bli dödad. Det finns inga logik i varför viss vapenföring, teknik eller uppförande skulle vara mer rätt eller fel. Tack vare, eller på grund av, dessa krigsregler har det blivit lätt att döma vem som gör "rätt" och "fel", vem som är "boven" och vem som är "hjälten". När två länder, nationer eller grupper krigar med varandra så blir det 9/10 att den som inte följer krigsreglerna är boven i dramat. Låt säga att man ska gå i krig mot USA, en av världens största krigsnationer. Om man ens ska ha en sportmössa till att utföra ett anfall mot USA skulle det kräva att man själva har en minst lika stor krigsmakt. För att ens komma åt ett militärt mål, låt säga ett hangarfartyg eller en militärbas, skulle det krävs en enormt sofistikerad (läs: dyr) militärteknik varpå ett enbart ett fåtal länder ens skull ha råd att kunna kriga mot USA under Conduct of war.
Vad händer då om enbart en rörelse och inte en hel nation vill kriga mot USA? Eller när ett land som Palestina vill kriga mot Israel? Obalans mellan de två är så enorm att det saknas jämförelse.
Låt oss ta Israel Palestina som exempel. Palestinierna är så pass begränsade att de knappt få in betong och blöjor i landet. Israel skyddas utav en gigantisk mur som får Berlinermuren att framstå som en hästhage, följt av ett av världens mest utvecklade arméer / befolkningsmängd. Om Palestinierna ens ska ha en chans att kunna kriga på lika villkor och följa "moraliska regler" skulle någon behöva rusta Palestina med krigsmaterial för miljardtals dollar (ungefär på samma sätt som att USA mer eller mindre på egen hand har rustat Israel (vilket är konstigt i sig, varför är USA så angelägna om att skydda judarna i Israel?)). Nåväl, den enda typ av krigsföring Palestinierna kan tillämpa blir således den enda de har råd med, t.ex. hemmagjorda missiler riktade mot allt å all på andra sidan muren, självmordsbombningar etc etc.
För faktum kvarstår att om Palestinierna skulle göra allt för att leva upp till krigsregler så skulle de inte ens kan orsaka en endaste skråma på en endaste israelisk militär. (Nu bör jag ju dock här någonstans förtydliga att Israel inte för fem öre bryr sig om diverse krigsregler, det verkar dock inte bekomma världspressen (konstigt?))
I krig finns inga regler, det finns bara hemskheter, död och lidande, för alla inblandade och runtomkring. Visst kan man låtsas att det finns regler, rätt och fel, och visst kan man intala sig att det är bra att få likes på Facebook, men verkligheten förändras inte för det.
Är det då bara fel att hävda diverse regler i krig? Nej, precis som allt annat så är det sällan svart på vitt. Så länge vi höjer ribban på dessa regler ökar vi oddsen för framtida krigs omfattning minskar. Så länge världen inbillar sig att det finns regler för vad man får respektive inte får göra i krig så ökar vi chansen för att undvika och minska på krigen. Och denna filosofi kan appliceras i krigen i sig också. För varje militär från den ena sidan i kriget som försöker föregå med gott exempel, t.ex. vårda sina krigsfångar väl, så ökar oddsen för att motståndarsidan tar efter deras uppträdande.
Hur skulle jag uppträda i krig? Om jag nu skulle gå ut i krig för något jag tror på (inte för att jag blir inkallad per automatik) så skulle jag kriga därefter. Frågan jag kan ställa mig, men knappast veta svaret på är om jag å ena sidan skulle göra det som krävs för att vinna kriget eller om jag skulle försöka föregå med gott exempel? Jag tror skillnaden till de olika alternativen ligger i om jag krigar för att försvara något eller om jag krigar för att överta något. Om jag skulle försvara något så lutar det mer åt "inga regler i krig" medan om jag skulle vara den överlägsna partnern som enbart krigar för att erövra något så skulle det ligga lättare till hands att föregå med gott exempel. Å andra sidan ser jag inget krig jag skulle ingå i där syftet inte är att utöva ett försvar.
Finns det regler i krig? Inte i vekligheten, nej. Sträva efter det? Ja, kanske.
Givetvis är vi dock oss själva i alla avseenden. Faktum är att vi alltid är oss själva och att denna grej med att inte veta vem man är enbart en illusion, vi är alltid oss själva. Känslan av att inte "känna igen sig själv" beror i mångt och mycket på att vi har en föreställning om vem vi är, vad vi har identifierat oss själva genom. Vi har en syn på oss själva om vem vi är, om hur vi tror andra människor tror att vi är. När vi då hamnar utanför denna "bekvämlighetszon" och ställs inför scenarion där vi agerar på instinkt snarare än ett sofistikerat val av beteende så faller även känslan av "jaget".
Nåväl, det var grov psykologi på några (kanske för) korta rader, det var dock inte vad detta inlägg handlar om.
Som modern människa, levandes i väst i 2000-talet har vi blivit lärda att det finns regler i krig. Faktum är att vi har blivit så pass väl lärda detta att vi inte längre tror att det finns regler i krig, vi har blivit så pass indoktrinerad att vi "vet" att det finns regler i krig. För den som förmår sig göra en snabb googling på Law of war, The conduct of war, krigsregler m.m. så finns det ändlöst mycket läsning att tillgå.
Denna tanke att det finns regler i krig skapar en illusion av trygghet. Det får oss att känna en viss trygghet även fast det försiggår krig. Krigets hemskheter berör oss så att säga inte på samma sätt när vi är varse om att respektive parter förhåller sig till vissa "moraliska regler". För om sanningen ska fram så vill vi faktiskt inte ha en dos av ångest när vi läser tidningen på morgonen, vi vill inte se bilder på en massvåldtagen flicka eller ett slaktat barn, vi vill helst enbart hålla oss uppdaterade om vad som sker i världen utan att för den sakens skull behöva känna sympati för offren. Så länge man kan blunda för ångest som finns där ute så exponeras vi inte för den, simple as that. Så länge vi tror att det finns en given logik, en accepterad moral, bland samtliga militära styrkor i världen så behöver vi inte uppleva ångest när vi får höra om krig i "fjärran öst".
Jag minns när jag själv exponerades av den brutala av sanningen av den totala avsaknaden av krigsregler. Vi var på väg hem från en dag på skolan när jag och en kille från förorten pratade om bråk, vilken typ av slag, sparkar och teknik som var effektivast. Min vän från förorten sa som det var, att ett knä i skrev är snabbt och enkelt. Jag försökte naivt opponera mig och menade på att "så gör man visst inte", att det är ett "fult och smutsigt knep", skamlöst osv osv osv. Jag ville vara kvar i min naiva värld att ingen "sparkar på den som ligger", att en fight ska vara jämn och balanserad. Det tog emot in i det sista att ett knä i skrev faktiskt är bland det bästa i en fight.
Visst, om jag skulle gå en arrangerad fight där någon skulle ingripa efter knock out, där det finns en övervakande domare så visst, då skulle man ju kunna motivera varför man inte skulle göra något så fräckt som att knäa någon i skrevet, men på en fight ute på gatan vet du aldrig hur det slutar. En fight på gatan blir i teorin Dö eller bli Dödad, och då bör var person med sunt förnuft tänka "hellre en "smutsig fight" än att jag dör".
Så tillbaka till verkligheten, till våra drifter och instinkter, bort från den värld av illusioner som vi skapat (vi skapat / accepterat det andra skapt åt oss). I den verkligheten så agerar människan precis som det djur hon är, kapabel till hemska och onda dåd; slakt, massvåldtäkt, tortyr, mord, förnedring, you name it. Inte förrän man spenderat några timmar på Flashbacks tråd Mondo, gore och bizarre, alternativt levt utanför trygga norden, kan man föreställa sig vad människan är kapabel till för hemskheter.
I krig handlar det om att dö eller bli dödad. Det finns inga logik i varför viss vapenföring, teknik eller uppförande skulle vara mer rätt eller fel. Tack vare, eller på grund av, dessa krigsregler har det blivit lätt att döma vem som gör "rätt" och "fel", vem som är "boven" och vem som är "hjälten". När två länder, nationer eller grupper krigar med varandra så blir det 9/10 att den som inte följer krigsreglerna är boven i dramat. Låt säga att man ska gå i krig mot USA, en av världens största krigsnationer. Om man ens ska ha en sportmössa till att utföra ett anfall mot USA skulle det kräva att man själva har en minst lika stor krigsmakt. För att ens komma åt ett militärt mål, låt säga ett hangarfartyg eller en militärbas, skulle det krävs en enormt sofistikerad (läs: dyr) militärteknik varpå ett enbart ett fåtal länder ens skull ha råd att kunna kriga mot USA under Conduct of war.
Vad händer då om enbart en rörelse och inte en hel nation vill kriga mot USA? Eller när ett land som Palestina vill kriga mot Israel? Obalans mellan de två är så enorm att det saknas jämförelse.
Låt oss ta Israel Palestina som exempel. Palestinierna är så pass begränsade att de knappt få in betong och blöjor i landet. Israel skyddas utav en gigantisk mur som får Berlinermuren att framstå som en hästhage, följt av ett av världens mest utvecklade arméer / befolkningsmängd. Om Palestinierna ens ska ha en chans att kunna kriga på lika villkor och följa "moraliska regler" skulle någon behöva rusta Palestina med krigsmaterial för miljardtals dollar (ungefär på samma sätt som att USA mer eller mindre på egen hand har rustat Israel (vilket är konstigt i sig, varför är USA så angelägna om att skydda judarna i Israel?)). Nåväl, den enda typ av krigsföring Palestinierna kan tillämpa blir således den enda de har råd med, t.ex. hemmagjorda missiler riktade mot allt å all på andra sidan muren, självmordsbombningar etc etc.
För faktum kvarstår att om Palestinierna skulle göra allt för att leva upp till krigsregler så skulle de inte ens kan orsaka en endaste skråma på en endaste israelisk militär. (Nu bör jag ju dock här någonstans förtydliga att Israel inte för fem öre bryr sig om diverse krigsregler, det verkar dock inte bekomma världspressen (konstigt?))
I krig finns inga regler, det finns bara hemskheter, död och lidande, för alla inblandade och runtomkring. Visst kan man låtsas att det finns regler, rätt och fel, och visst kan man intala sig att det är bra att få likes på Facebook, men verkligheten förändras inte för det.
Är det då bara fel att hävda diverse regler i krig? Nej, precis som allt annat så är det sällan svart på vitt. Så länge vi höjer ribban på dessa regler ökar vi oddsen för framtida krigs omfattning minskar. Så länge världen inbillar sig att det finns regler för vad man får respektive inte får göra i krig så ökar vi chansen för att undvika och minska på krigen. Och denna filosofi kan appliceras i krigen i sig också. För varje militär från den ena sidan i kriget som försöker föregå med gott exempel, t.ex. vårda sina krigsfångar väl, så ökar oddsen för att motståndarsidan tar efter deras uppträdande.
Hur skulle jag uppträda i krig? Om jag nu skulle gå ut i krig för något jag tror på (inte för att jag blir inkallad per automatik) så skulle jag kriga därefter. Frågan jag kan ställa mig, men knappast veta svaret på är om jag å ena sidan skulle göra det som krävs för att vinna kriget eller om jag skulle försöka föregå med gott exempel? Jag tror skillnaden till de olika alternativen ligger i om jag krigar för att försvara något eller om jag krigar för att överta något. Om jag skulle försvara något så lutar det mer åt "inga regler i krig" medan om jag skulle vara den överlägsna partnern som enbart krigar för att erövra något så skulle det ligga lättare till hands att föregå med gott exempel. Å andra sidan ser jag inget krig jag skulle ingå i där syftet inte är att utöva ett försvar.
Finns det regler i krig? Inte i vekligheten, nej. Sträva efter det? Ja, kanske.
Kommentarer