Vi ser bakåt i tiden genom ungdomens ögon
Att faktiskt färdas genom och bakåt i tiden kanske inte är aktuellt de närmaste tusen åren, men känsla av det kan vi många gånger uppleva i vardagen. En doft, en känsla, en bild eller en stämning kan få oss att återuppleva saker som skedde 10, 20, 30 år sedan. Tid är relativ, och även fast en måndagseftermiddag kan kännas oändlig så är varje individs tid här på jorden helt obefintligt kort för att inte nämna människans tid på jorden.
Att växa upp är en process alla går igenom. Även om färden är olika lång och alla har sina knep så går vi alla genom samma faser. Hur vilsen man än känner sig så kan du räkna med att den bredvid dig är precis lika vilsen. Ju äldre vi blir ju mer inser vi vår obetydelse, vår okunskap och vår tragiskt korta livstid. Ju äldre vi blir ju mer hittar vi oss själv, ju mer vet vi vad vi vill och inte vill, ju mer har vi möjlighet till ett balanserat och harmoniskt liv. Bara för att man blir äldre betyder det dock inte att man finner svar på alla frågorna man en gång ställde sig och livet; vad är meningen med livet, finns det ett högre väsen, vad är en känsla, varför finns jag - vi slutar bara att ställa frågorna och nöjer oss med det vi har. Frågorna som vi aldrig fick besvarade förbli obesvarade, precis som för generationen före oss, precis som för efterkommande dito. Kanske finner vissa av oss ett svar vi inbillar oss vara sant, kanske kommer vissa av oss fram till att svaret på frågan är att det inte finns något svar eller att svaret enbart besitts av oss själva. Kanske inser vi att det finns viktigare frågor. Kanske skulle vi aldrig slutat ställa oss frågorna och utforska oss själva? Kanske blev vi för upptagna med verkligheten - jobb, vänner, prylar, karriär, sport, vardagen, rutinerna.
Det är spännande att tänka sig vilka faser det mänskliga psyket skulle gå igenom om människan levde i 1000 år. Lek med tanken att på den tiden då medellivslängden var 30 år så kunde ingen i sin vildaste fantasi föreställa sig hur personer i 50-års åldern skulle uppträda och vilka faser de skulle gå in i. Idag tar de allra flesta för givet att leva i minst 50 år. Finns det någon begränsning för hur en vis en människa kan bli? Hur skulle världen förändras om alla fick ta in erfarenheter, livsvisdom i 1000 år? Skulle varje fas bli mer utdragen eller skulle vi gå in i helt nya faser vi idag enbart kan finna hos ett fåtal upplysta människor?
När jag möts av ett gäng tonårskillar, 15, 16 bast så ser jag och känner jag igen mig direkt. Sättet de går på, rastlösheten, den mentala förvirringen, impulsiviteten, jakten på nöje, glädje i varje vardag. Jag kan verkligen se vad som döljer sig bakom själens spelgar, jag har själv varit där. Känslorna som för mig var så otroligt länge sedan träder nu fram och blir som att resa bakåt i tiden genom dessa ungdomars ögon. Och jag kan sätta min måndaslön att på precis samma sätt kan dem 20 år äldre än jag själv är tänka när de sig studsa runt som en uppblåst idiot idag osv osv. Kanske är det av den anledningen äldre människor verkar uppskatta sällskapet av ungdomar och barn, för att en sista gång få resa bakåt i tid och känna sig levande, få känna sig unga, få känna. Men vad vet jag, ingenting är längre sant, och det är sant, eller
Att växa upp är en process alla går igenom. Även om färden är olika lång och alla har sina knep så går vi alla genom samma faser. Hur vilsen man än känner sig så kan du räkna med att den bredvid dig är precis lika vilsen. Ju äldre vi blir ju mer inser vi vår obetydelse, vår okunskap och vår tragiskt korta livstid. Ju äldre vi blir ju mer hittar vi oss själv, ju mer vet vi vad vi vill och inte vill, ju mer har vi möjlighet till ett balanserat och harmoniskt liv. Bara för att man blir äldre betyder det dock inte att man finner svar på alla frågorna man en gång ställde sig och livet; vad är meningen med livet, finns det ett högre väsen, vad är en känsla, varför finns jag - vi slutar bara att ställa frågorna och nöjer oss med det vi har. Frågorna som vi aldrig fick besvarade förbli obesvarade, precis som för generationen före oss, precis som för efterkommande dito. Kanske finner vissa av oss ett svar vi inbillar oss vara sant, kanske kommer vissa av oss fram till att svaret på frågan är att det inte finns något svar eller att svaret enbart besitts av oss själva. Kanske inser vi att det finns viktigare frågor. Kanske skulle vi aldrig slutat ställa oss frågorna och utforska oss själva? Kanske blev vi för upptagna med verkligheten - jobb, vänner, prylar, karriär, sport, vardagen, rutinerna.
Det är spännande att tänka sig vilka faser det mänskliga psyket skulle gå igenom om människan levde i 1000 år. Lek med tanken att på den tiden då medellivslängden var 30 år så kunde ingen i sin vildaste fantasi föreställa sig hur personer i 50-års åldern skulle uppträda och vilka faser de skulle gå in i. Idag tar de allra flesta för givet att leva i minst 50 år. Finns det någon begränsning för hur en vis en människa kan bli? Hur skulle världen förändras om alla fick ta in erfarenheter, livsvisdom i 1000 år? Skulle varje fas bli mer utdragen eller skulle vi gå in i helt nya faser vi idag enbart kan finna hos ett fåtal upplysta människor?
När jag möts av ett gäng tonårskillar, 15, 16 bast så ser jag och känner jag igen mig direkt. Sättet de går på, rastlösheten, den mentala förvirringen, impulsiviteten, jakten på nöje, glädje i varje vardag. Jag kan verkligen se vad som döljer sig bakom själens spelgar, jag har själv varit där. Känslorna som för mig var så otroligt länge sedan träder nu fram och blir som att resa bakåt i tiden genom dessa ungdomars ögon. Och jag kan sätta min måndaslön att på precis samma sätt kan dem 20 år äldre än jag själv är tänka när de sig studsa runt som en uppblåst idiot idag osv osv. Kanske är det av den anledningen äldre människor verkar uppskatta sällskapet av ungdomar och barn, för att en sista gång få resa bakåt i tid och känna sig levande, få känna sig unga, få känna. Men vad vet jag, ingenting är längre sant, och det är sant, eller
Kommentarer