Ingen är fri och ingen är fången, allt är flytande

Genom tid å otid har människor gnällt över att vara frihetsberövade kontra fria. Sanningen är långt mer komplex än vad gemene man kan föreställa sig.

Frihet är ett ämne som anammats av samtliga partier. Vänstern vill ha frihet från kapitalismen, konsumtionismen, högern vill ha frihet i form  av att ingen ska ta ens intjänade pengar osv osv. Frihet är slagord för både gerillastyrkorna som står upp mot statsmakten, frihet är vad statsmakten vill ha gentemot omvärlden osv osv. Frihet är någonting alla verkar eftersträva (i alla fall i sin retorik) utan att för den sakens skull vilja samarbeta med någon annan som också vill ha frihet. Detta kan enbart betyda en sak; Frihet saknar konsensus och är så relativt att bajs framstår som chokladpudding.

Låt oss bena ut begreppet.

Vem är egentligen fri? Ingen så klart. Men hur skulle maximal frihet se ut? Påstående: Motsatsen till Frihet är Beroende av.

Vi tar en Södermalmsbo som exempel (detta är alltid kul då det där kryllar av vänsteraktivister som Kräver frihet). Dessa töntar är starkt Beroende av: lön från ett jobb, elektricitet, vatten- och avloppsledningar, kommunaltrafiken, lapplisorna, fastighetsskötaren, sopgubbarna. Vidare kommer milt Beroende av: Facebook/Twitter/Whatsapp, Converse, Smartphones, secondhandbutiker. Är detta verkligen frihet? Rent krasst verkar detta vara en grupp av människor som är i starkt beroende av så många faktorer att deras Frihet är begränsad till att välja vilken gå-gata de kan välja att strosa fram längst med.

Ju längre bort ifrån stadskärnan du kommer desto mindre beroende blir du i första hand av de infrastrukturella faktorerna; elektricitet, vatten- och avloppsledningar, polis och brandkår, fastighetsskötare, lapplisor, sopgubbar, kommunaltrafik. Grupper som skulle klara sig alldeles utmärkt utan dessa faktorer är till exempel dem ute på landet. Utanför infrastrukturnätet har du kanske egenborrade vattenbrunn, genererar egen el från solpaneler, inga bilar på grusvägen som behöver märkas av lapplisan, ett eget slutet avloppssystem osv osv. Vidare brukar det även vara så att människor ute på landsbygden inte nödvändigtvis behöver twittra för att framföra sin åsikt. De kan promenera över till sina vänner och säga "Hej!", inte är lika beroende av att få vara unik i form av converseskor å hipsterglasögon, inte lika beroende av att få vara mest speciell i världen.

För mig är detta väldigt intressant och än mer underhållande. Trots dessa vänsterclowner som anser sig vara så intellektuella att deras hjärnor skulle kunna explodera om det inte fick vädra alla sina ""unika"" åsikter  och därmed även vara de främst, vassaste, mest värnande om Friheten så är de trots detta även de mest frihetsberövade som återfinns i landet (med utgångsläge att de allra flesta vänsteranhängare hellre bor på Södermalm än ute på bondvischan). Dessa människor som sitter på sina caféer med sina unika klädstilar sitter och dikterar vad som är frihet, trots de är de helt inkapabla till den mest basal friheten som finns: Friheten att kunna överleva.

Frihet kan och bör kategoriseras. Man kan inte springa innan man kan gå. Den grundläggande friheten som bör kunna uppnås innan nästa nivå ska eftersträvas är den om Överlevnad. Hur fri kan man egentligen vara om man är beroende av så många faktorer som man har minimal eller helt utan inverkan på? Säkert finns det någon superintellektuell vänsterclown som kan se logik i detta, men jag kan inte. Jag är väl helt enkelt för primitiv för att förstå friheten i att kunna värna om sin egen överlevnad.

Men vi går vidare. Förutom att dessa stadsbor nästan helt och hållet är beroende av det fungerande infrastrukturnätet så tenderar de även att vara fullt uppslukade i sin digital och trendsvängande värld. Man hävdar sig vara fri och unik men ändå klär de sig alla likadant. De vill gärna hata kapitalismen men ändå hänger på de facebook och twitter - som är allt annat än ideella organisationer.

Detta är inte frihet. Detta är att leva i en värld bunden av lagar och regler. Detta är inte att vara unik, detta är att vara en slav under normer och etiketter man accepterat som moraliskt goda.

För hur är det egentligen för bönderna ute på landet? Sist jag besökte dem var de vilket fall inte helt uppslukade i sina mobiltelefoner, än mindre var de tvungna att fota varenda sekvens i sin vardag, inte heller var de tvungna att ha de senaste Conversemärket på sina gummistövlar. Så, vem är egentligen fri? Boden eller det trendige södermalmsbon? Bonden som är så dum att ha bara duger till att räkna hölassen eller det superintellektuella hobbykommunisten på Södermalm som ringer till Expo så fort någon yttrat åsikter som inte faller inom demokratins ramar (paradox?) ? Om du frågar södermalmsbon får du säkert ett så komplext och långsökt svar att rubiks kub helt plötsligt framstår som en barnleksak medan om du frågar bonden så blir troligen svaret "äh, vem bryr sig". Och jag kan förstå dem båda. Om jag vore så långt ifrån frihet jag bara kunde vara så skulle det ju vara något pinsamt om det visade sig att jag inte levde som jag lär varpå jag skulle göra mitt yttersta att försvara min sak, medan om jag redan levde ett tämligen fritt och bra liv så skulle kampen för frihet kanske inte vara så viktig för stunden.

Maximal frihet och maximalt beroende.

Maximal frihet är att kasta av dig alla kläderna du köpt och skaffa dig egna från naturen, att flytta ut och leva i skogen, att gå på stigar ingen plöjt, att äta och dricka av det som ges i naturen, att bli en eremit. Vi i väst anser oss gärna vara väldigt fria, men kan man inte ens klara av dessa punkter i en vecka är man nog mer beroende av Allt än man gärna vill tro.

Maximalt beroende av / fråntagen frihet är att vara fysiskt fängslad och mentalt manipulerad i form av extrem hjärntvättning.

Så skulle jag nog definiera de yttersta gränserna åt de båda hållen.

Kan man dock vara ärlig med detta och acceptera de olika nivåerna av frihet som ges ovan så kanske man även är mogen nog för att ta nästa steg i sin självutveckling, den om att acceptera att 100%-ig frihet inte nödvändigtvis är ett måste. Faktum är att det inte är totalt åt helvete jävla omoraliskt att uppoffra frihet för komfort. Att man inte behöver vara ett jävla kapitalistsvin eller en kommunistjävel bara för att man avvarar viss frihet för att få något annat i utbyte. Var en "lagom" nivå av frihet ska ligga får dock de lärda tvista om. Jag vet dock att ingen av de människor jag mött i mitt liv har varit 100% fria, och minst fria har de varit som ansett sig vara mest dito.

Nivån av frihet sätts i mångt och många av den miljö vi växer upp i, det vill säga det vi lär oss ta för givet. För den som växt upp i Sverige har lagt ribban väldigt högt för vad som ska definieras som frihet (läs: rättigheter), medan den som växt upp i Kambodja skulle allt annat än våga kräva hälften av den lyxen vi har här för att definierar sig som fri.

Vi föds i kroppar som är bundna av fysikaliska lagar varpå vi inte bekänner oss berövade av frihet av att inte kunna flyga eller förvandla sten till guld. Vi föds däremot med två armar varpå vi skulle känna oss frihetsberövade om vi blev av med en av dem. I Sverige föds vi med en smartphone i handen varpå man anser sig utanför och frihetsberövad om någon tar den ifrån en, i Kambodja går gränsen vid frihet om man får ha en egen brunn med rent vatten.

 

För den som har mycket av allt är friheten extremt viktig, denne har ju allt att förlora på att bli av med sina rättigheter och "frihet". Den som har lite eller inget har dock lite "frihet" denne kan bli berövad på. Ironiskt kan tyckas, men det beror enbart på att vi förväxlat vad ordet Frihet verkligen står för i grunden.