Vänstern och den paradoxala latheten

Politisk tillhörighet och personegenskaper / kategori av människotyper går hand i hand som kvinna och man. Det är inte slumpen vi ser när personer som beter sig / lever / tycker / tänker på ett visst sätt även röstar på samma sätt som likasinnade. Och som tidigare känt är egenskaperna vi besitter lika medfödda som hjärta och lungor (om än formbara) varpå ett statistiskt mönster går att skönja; människotyper och deras livsfilosofi; orsak och verkan.

 

För att kunna göra en någorlunda bra analys på omvärlden och medmänniskorna runtom en bör man helst ha rört sig från vänster till höger, från norr till söder, från vitt till svart. Även om det inte är en förutsättning att ha varit heroinmissbrukare för att få uttala sig moraliskt om droger, än mindre ha varit fotbollsproffs för att få kommentera en fotbollsmatch, så väger likväl ens ord 100 gånger starkare desto mer personlig erfarenhet man har i frågan kontra den som enbart studerat det teoretiskt, eller värst, bildat sig en uppfattning genom viskleken / facebook.

Med detta sagt - ja, jag vill påstå att jag har gett ett ärligt försök att närma mig samtliga av de få olika politiska partierna vi har i Sverige. Resultatet har blivit att jag kan uttrycka mig mer objektivt än en trångsynt höger- och eller vänsterextremist, jag kan se svagheter och styrkor i alla partier, men framför allt har det resulterat i att jag absolut inte vill söka tillhörighet hos endast ett enda parti.

Som sagt, alla partier och ideologier har sina svagheter och styrkor. Vassast blir man dock om man kan plocka russin ur kakan och bibehålla ett öppet sinne, d.v.s. vara tvärtemot vad en feminist är. Detta inlägg må rikta skarp kritik mot vänstern, men det är inte att tolka som ett ställningstagande för högern - även fast detta är vad en vänsterpajas hade hävdat. Jag ställer mig utanför och över den politiska skalan.

 

Det sammanband jag noterat mellan vänsterpolitik och dess klientel är en paradoxal lathet / naivitet inför politisk målsättning och praktiskt genomförbar politik.

Vänstern vill: ta in mer invandrare, ge högre lön till alla (utom dom som har hög lön, dessa ska bli högre beskattade än andra), fri sjukvård / tandvård / dagis / kommunaltrafik / public service för såväl medborgare som icke, slopa vinster i det mesta, minska privatisering inom det mesta med mera med mera. Precis som i allt annat i ett samhälle, mikro och makro, så utgår dock verkligheten från pengar och inte önsketänkande. Att omvandla alla dessa betalningstjänster till gratis skulle betyda att en ökad mängd pengar skulle behöva komma in från annat håll (läs: skattepengar). Om ingen längre skulle behöva betala för tunnelbanan, tandläkaren respektive öka lönen för alla sjuksköterskor och dagisfröknar så fort de är missnöjda så skulle vi med andra ord behöva minska budget på andra statliga utgifter eller öka skatteintäkterna. D.v.s. att såvida man inte är villig att minska på budget till polisen, brandkåren, äldrevården m.m. för att möjliggöra gratis kommunaltrafik behöver Du och Du och Du betala mer i skatt.

Ja, detta är väl en enkel men likväl tydlig summering på hur vänstern tänker. Mer åt alla på bekostnad av alla. Mer glädje åt flera kan tyckas.

Men sen kommer verkligheten ikapp. Ack å ve för verkligheten.

 

Låt oss titta på klientelet som röster på vänstern. Är det högpresterare? Entreprenörer? Innovatörer? Högutbildade akademiker? Högavlönade? Mångsysslare och egenföretagare? Ja säkert, några, några få. Men tyvärr. Av antalet arbetslösa, lågutbildade, lågavlönade, lågpresterande, lågbegåvande, högt sjukfrånvarande, så röster en överväldigande majoritet av dessa på vänstern. D.v.s. att den grupp som bidrar minst till samhället, eller mer korrekt sagt, av den grupp människor som parasiterar mest på samhället röstar i de allra flesta fallen på ett parti som vill ha "mer åt alla".

Man kan hymla, man kan viska, man kan spela dum och låtsas som att det regnar. Men om man sätter på vindrutetorkarna så blir verkligheten rätt enkel och tydlig i alla fall. Dem som gör minst vill att de andra, som gör mest, ska betala för deras lathet.

 

För jo, verkligheten kostar pengar. Och såvida vi inte vill springa runt med en skottkärra full med pengar för att köpa en brödlimpa på grund av maximal inflation så är det arbete och inte pengatryckeri som är lösningen. Men till skillnad från vad vänstervridna människor fått för sig så skapas inte jobb genom att S eller V trycker på en knapp. Jobb skapas tack vare entreprenörer, egenföretagare, innovatörer, högbegåvade, högpresterande, människor med driv. Samma grupp av människor som vänster löjliggör sig över, dem de spottar och fräser över och kallar kapitalistsvin.

 

I vänsterns värld ska alla proletärer ha högre lön. Varför? Tja.. Varför inte?! :) De är ju trots allt synd om proletärer. Eller?... Elllerrrrr?????????? I vänsterns värld ska vi bara jobba 36 timmar per vecka. Hur vi ska täcka kostnaderna för de övriga 4 timmarna som försvinner varje vecka - ja det vet bara Lars Ohly. Jag antar att de tänker "låt kapitalistsvinen jobba övertid 8 timmar, de älskar jag att jobba i alla fall, hahaha". Eller så tänker man inte alls, man bara "lever och njuter", man kör lite "carpe diem" och hoppas på det bästa.

I vänsterns värld ska alla som inte har något dela lika på ingenting. I vänsterns värld är det bättre att alla ombord på skeppet sjunker långsamt än att det finns dem som profiterar på en lyckat genomförd seglingsresa jorden runt. I vänsterns värld ska dem som gör, skapar och bidrar mest dumförklaras och smutskastas medan som bidrar minst (vänstern själva, så klart) hyllas som de moraliska hjältarna som försöker dräpa draken. Vilka sorgliga människor.