Übermenschen, Kommunsim, Anarkism mm bör anses vara en livsstil snarare än ett slutgiltigt mål
När intellektuella utan erfarenhet från folket lägger fram filosofiska teorier på ideologier eller individuella levnadssätt blir slutprodukten allt för utopisk för att vara genomförbar. Detta är i sig inget problem förutsatt att dem som strävar efter att leva enligt satta mål även är införstådd i att målet är ouppnåeligt och enbart ska anses som en livsstil Mot målet. How ever brukar utfallet i 99 av 100 aldrig bli så. Tvärtom upplyfts det utopiska slutmålet som en rimlighet, som ett genomförbart projekt,
Kommunism, Anarki, Matriarkat. Exempel på ideologier som säkert är alldeles förträffliga, i teorin. Ett liv där alla mår bra och får en delad börda, maximal demokrati och kärlek. Men det stannar precis här, exakt här, vid slutet av den här meningen. Det är en teoretisk utopi som på pappret skulle bringa livskvalité åt alla.
Men för den som kan sin 'The Matrix' vet att människan inte är kompatibel att leva i en utopi. Precis som den AI-roboten påpekar så identifierar människan sin verklighet Genom lidandet. Vi är skapta ur lidande, genomlever ett liv av lidanden och dör slutligen i lidande. Utopi, en euforiska känsla, maximal lycka, förälskelse - är till skillnad vad självutnämnda intellektuella tror inte ett normaltillstånd utan blott en tillfällets impuls, en kraft känsla av välbefinnande. Ingen topp utan dal. Ingen, dal, ingen topp. Människans psyke är omättligt och lycka som kommer från det externa är en lycka som lika snabbt rinner ur handen. Ge mig en miljon kronor och lösa alla mina problem så är jag glad idag, kanske imorgon, kanske en vecka. Ringa mig om två veckor och nya problem upptar mitt sinne.
Människan är allt för komplex och motstridig i sin natur för att kunna fungera i en utopi. Istället för att drömma om ett ultimat slutmål behöver vi ständigt omvärdera situationen och ta sikte på nordpolen och styra ditåt efter bästa möjliga förmåga. Faktorerna, inre så väl som yttre, är oöverskådliga för all evinnerlighet och dess komplexitet en nästintill omöjlighet att formulera och beräkna.
För mig, i detta skede i livet, ligger processen i att beakta mig själv som föredöme. När folk ser upp till mig som deras nordpol behöver jag i min tur ta sikte på min egen nordpol och styra efter bästa möjliga förmåga. Desto mer jag flackar desto mer svallvågor skapar jag för dem runtom mig. Och alla lever vi i symbios. Vissa påverkas mer, andra mindre.
Var en bör vara sig själv sann och närmast. Målet är att finna sig själv, lyfta upp sin moral och få den att samexistera med livet. Att uppnå übermenschen, att vara sig självt ut, vad det nu än innebär, skulle innebära allt för mycket konflikter och praktiska hinder för att vara genomförbart. På sin höjd skulle målet kunna uppnås om var en levde ett isolerat själv. Man att sammanfoga två som ska upphöja sig själva till klimax är lika tokigt som att tro på kommunismen.
Übermenschen är ett ideal som är positivt i den bemärkelsen att det ställer krav på individen att inse balansen mellan skyldigheter och rättigheter. Orsak och verkan. Nackdelen med idealet är att det begränsas av människans allt för många djuriska drifter såväl som den oändliga tid det skulle krävas för varje individ att 'finna sig själv', en själslig resa så komplex att det saknas motsvarighet.
Samma sak kan debatteras för andra utopiska ideologier. Slutmålet är allt för motstridigt för att kunna existera bland människor. Rubrikerna skulle Mer korrekt anses vara Fiktion än fakta, utan att överdriva. För detta är allt för många blinda inför och har därför en tendens att bli rabiat i sitt eviga krigande i att uppnå det ouppnåeliga. Föreställ dig själv. Målet du har på ditt liv är totalt omöjligt att uppnå. Skulle det finns någon värre frustration?
Dessa utopiska ideologier och levnadssätt är formulerade av extremt intellektuella och komplexa individer. Huruvida de själva varit införstådda i målets ouppnåerlighet eller varit helt blinda inför det får tvistas bland de lärda. Troligen ligger sanningen i att priset för deras extrema intellekt har varit på bekostnad av självinsikten av människans ändlösa sökande efter misär. Ty vi dömer alla andra efter oss själva. För en med ett extremt intellekt och självbehärskning blir det således logiskt varför kommunism skulle fungera. För den med motsatsa karaktärsdrag så blir det givetvis självklart varför kapitalism är det enda logiska. Och så vidare. Det vill säga att för att förmågan att förstå ett system fullt kommer i regel alltid på bekostnad av oförstånd inför andra sanningar. Kvar blir människorna som blint följer ledsagaren som fastslagit utopin som ett rimligt uppnåeligt mål och kampen att bekämpa systemet som motarbetare denna utopi. Kvar blir bara frustration, ilska och vrede.
Kom inte och säg att det det inte går att leva efter bibeln för att den motsäger sig själv i vartannat kapitel. Jag kan lova dig att det är exakt så alla människor på denna jord fungerar.
Kommunism, Anarki, Matriarkat. Exempel på ideologier som säkert är alldeles förträffliga, i teorin. Ett liv där alla mår bra och får en delad börda, maximal demokrati och kärlek. Men det stannar precis här, exakt här, vid slutet av den här meningen. Det är en teoretisk utopi som på pappret skulle bringa livskvalité åt alla.
Men för den som kan sin 'The Matrix' vet att människan inte är kompatibel att leva i en utopi. Precis som den AI-roboten påpekar så identifierar människan sin verklighet Genom lidandet. Vi är skapta ur lidande, genomlever ett liv av lidanden och dör slutligen i lidande. Utopi, en euforiska känsla, maximal lycka, förälskelse - är till skillnad vad självutnämnda intellektuella tror inte ett normaltillstånd utan blott en tillfällets impuls, en kraft känsla av välbefinnande. Ingen topp utan dal. Ingen, dal, ingen topp. Människans psyke är omättligt och lycka som kommer från det externa är en lycka som lika snabbt rinner ur handen. Ge mig en miljon kronor och lösa alla mina problem så är jag glad idag, kanske imorgon, kanske en vecka. Ringa mig om två veckor och nya problem upptar mitt sinne.
Människan är allt för komplex och motstridig i sin natur för att kunna fungera i en utopi. Istället för att drömma om ett ultimat slutmål behöver vi ständigt omvärdera situationen och ta sikte på nordpolen och styra ditåt efter bästa möjliga förmåga. Faktorerna, inre så väl som yttre, är oöverskådliga för all evinnerlighet och dess komplexitet en nästintill omöjlighet att formulera och beräkna.
För mig, i detta skede i livet, ligger processen i att beakta mig själv som föredöme. När folk ser upp till mig som deras nordpol behöver jag i min tur ta sikte på min egen nordpol och styra efter bästa möjliga förmåga. Desto mer jag flackar desto mer svallvågor skapar jag för dem runtom mig. Och alla lever vi i symbios. Vissa påverkas mer, andra mindre.
Var en bör vara sig själv sann och närmast. Målet är att finna sig själv, lyfta upp sin moral och få den att samexistera med livet. Att uppnå übermenschen, att vara sig självt ut, vad det nu än innebär, skulle innebära allt för mycket konflikter och praktiska hinder för att vara genomförbart. På sin höjd skulle målet kunna uppnås om var en levde ett isolerat själv. Man att sammanfoga två som ska upphöja sig själva till klimax är lika tokigt som att tro på kommunismen.
Übermenschen är ett ideal som är positivt i den bemärkelsen att det ställer krav på individen att inse balansen mellan skyldigheter och rättigheter. Orsak och verkan. Nackdelen med idealet är att det begränsas av människans allt för många djuriska drifter såväl som den oändliga tid det skulle krävas för varje individ att 'finna sig själv', en själslig resa så komplex att det saknas motsvarighet.
Samma sak kan debatteras för andra utopiska ideologier. Slutmålet är allt för motstridigt för att kunna existera bland människor. Rubrikerna skulle Mer korrekt anses vara Fiktion än fakta, utan att överdriva. För detta är allt för många blinda inför och har därför en tendens att bli rabiat i sitt eviga krigande i att uppnå det ouppnåeliga. Föreställ dig själv. Målet du har på ditt liv är totalt omöjligt att uppnå. Skulle det finns någon värre frustration?
Dessa utopiska ideologier och levnadssätt är formulerade av extremt intellektuella och komplexa individer. Huruvida de själva varit införstådda i målets ouppnåerlighet eller varit helt blinda inför det får tvistas bland de lärda. Troligen ligger sanningen i att priset för deras extrema intellekt har varit på bekostnad av självinsikten av människans ändlösa sökande efter misär. Ty vi dömer alla andra efter oss själva. För en med ett extremt intellekt och självbehärskning blir det således logiskt varför kommunism skulle fungera. För den med motsatsa karaktärsdrag så blir det givetvis självklart varför kapitalism är det enda logiska. Och så vidare. Det vill säga att för att förmågan att förstå ett system fullt kommer i regel alltid på bekostnad av oförstånd inför andra sanningar. Kvar blir människorna som blint följer ledsagaren som fastslagit utopin som ett rimligt uppnåeligt mål och kampen att bekämpa systemet som motarbetare denna utopi. Kvar blir bara frustration, ilska och vrede.
Kom inte och säg att det det inte går att leva efter bibeln för att den motsäger sig själv i vartannat kapitel. Jag kan lova dig att det är exakt så alla människor på denna jord fungerar.
Kommentarer