Koden bakom förälskelse
Att förälskelse och kärlek inte är samma sak är ett axiom. Förälskelse är en primitiv känsla uppbyggt på hormoner; lust, kåthet, attraktion, ha-begär, förblindelse. Förälskelsen riktas enbart mot det kön man är attraherad av. Kärlek kan riktas i alla väderstreck, mot samma kön och det motsatta könet, mot sina föräldrar och barn, mot naturen och jorden, mot kosmos och en gud. Kärlek kan inte mätas i hormoner och speglas inte av primitiva beteende. Kärleken förblindar inte, den vägleder.
Trots sin primitivitet är förälskelsen både intressant och viktig då det är förälskelsen som många gånger är starten för en relation som man hoppas ska utvecklas till kärlek. Motsatsen till detta skulle anses vara s.k. arrangerat giftermål där två personer gifter sig med varandra utan att ens ha haft en förälskelse. Detta är i sig ett intressant ämne att diskutera; varför skulle förälskelse nödvändigtvis ge upphov till en starkare kärlek? Jag skulle kunna argumentera varför det till och med inte göra det och faktiskt motivera varför ett "arrangerat giftermål" har större chans att bli en harmonisk relation. Inget är svart eller vitt, men det sidospåret lämnas till en annan tråd.
I "väst" så är det norm att det är förälskelsen som ska inleda en relation. De allra, allra flesta förväntar sig att först bli förälskade innan de kan tänka sig att bli tillsammans med en person. Men även många lever enbart på just förälskelsen och har inte lyckats förstå skillnaden mellan den och kärlek. Man kan tänka sig att den uppenbara anledningen till varför man har fler antal relationer per år i tonåren gentemot i det äldre vuxenlivet är för förälskelsen mångt i mycket består av enbart hormoner och primitiva beteenden, d.v.s. ungefär den biologiska beskrivningen av en tonåringen, medan en vuxen och mogen människa har ett mer lugn och mindre utsöndring av hormoner varpå det blir kortare och mindre intensiva förälskelser och lättare att istället utveckla kärlek. Man kan även mycket väl tänka sig att detta system har haft en evolutionärt viktig roll då vi förr levde mycket kortare tid än vad vi gör idag (medellivslängd 30 år) varpå det var viktigt att vara ständigt förälskad (läs: kåt) och på så utöka rasen. Denna teori bör tillämpas på både kvinnor och män som båda har sin mest kvalitativa fertilitet långt under 30 bast samt är även till synes som mest promiskuös innan denna ålder är uppnådd.
Tack vare (eller?) Hollywood så har förälskelse kommit att enbart bli förknippat med något överdrivet positivt och überromantiskt. Men den som lekt med elden en och två gånger vet bättre än att skriva under på detta. Förälskelse är som en förförisk ros med de erotiskt röda blad men med sylvassa taggar som skär sönder den tunna huden på fingrarna om man inte passar sig. Förälskelsen får folk att bete sig som dårar. I förälskelsens blindhet har vi sagt upp vänskaper, ignorerat omvärlden i långa perioder, agerat slavar för vår "käraste". Kort sagt har nog förälskelse tillfört lika mycket ont som gott.
Då som sagt de allra flesta relationer inleds med en förälskelse så ligger det i de allra flestas intressen att känna till vad som påverkar förälskelsen, men kanske framför allt för dem som tenderar att återkommande hamna i dåliga relationer: hur man kan utveckla de faktorer som ger upphov till förälskelsen.
En förälskelse är lika unik som individen. Dock så individen inte mer unik än att hennes personlighetsdrag är begränsat till ett antal biologiska parametrar. D.v.s. att om man kan tyda de systematiskt återkommande personlighetstyper som finns som grundstenar bland människor så kan man även förstå sig på hur olika typer av förälskelser ter sig. Till skillnad från kärlek så är en förälskelse som sagt tämligen primitiv och kan med hjälp av ett utvecklat intellekt även påverkas i önskvärd riktning.
Jag tänkte börja min tes med ett grovt exempel, d.v.s. ett överdrivet tydligt svart-på-vitt-exempel.
De allra flesta har nog hört talas om kvinnor som går tillbaka till män som slår dem, om och om igen. För oss utifrån så kan det verka som om dessa kvinnor helt enkelt aldrig lär sig, som om de är för dumma för att förstå bättre. Givetvis är så inte fallet, dessa kvinnor kan mycket väl ha lika hög IQ som sin nästa. Svaret är som de allra flesta gånger så mycket närmare än vad man först kan ana, allt man behöver göra är att blicka inåt, känna empati, försöka förstå sig på. Anledningen till varför dessa kvinnor går tillbaka till män som slår dem är för att de precis som vi andra följer ett inprogrammerat vanemönster (i detta uppenbara fall en Ovana minst sagt): d.v.s. förälskelsen. De tyr sig till dessa män, inte för att dessa kvinnor inte är rationella och intellektuella, utan för att de precis som alla oss andra är slavar under sina primitiva drifter, i detta fallet förälskelse. Men då förälskelse likt alla våra andra primitiva drifter är en del av oss så kan vi inte önska bort den, än mindre förtränga den, vad vi däremot kan göra i egenskap av intellektuella varelser är att påverka, förändra och utveckla driften i fråga.
Vad som högst troligen är önskvärt för dessa kvinnor är att kunna påverka de faktorer som ger upphov till förälskelse för dessa män istället för att bara ge upp och säga "aldrig mer någon relation för mig".
Förälskelse är enligt min tes baserat på vad som ger upphov till trygghet inom oss. Behovet av förälskelse, men även förälskelsens "storlek" står i linje med vårt behov av trygghet. D.v.s. en person med dåligt självförtroende, som inte känner inre trygghet, kommer därmed även att vara i stort behov av att hitta en ny förälskelse och undvika att vara ensam och singel, och när förälskelsen väl kommer så kommer den att förblinda något så enormt att personen i fråga är villig att släppa allt rationellt tänkande enbart för att få erhålla känslan av tryggheten som förälskelsen ger upphov till. Man kan lite grovt säga att en osund relation till en själv kommer att ge upphov till en osund förälskelse, och vice varse för en person som är trygg och harmonisk i sig själv.
Sökandet efter trygghet är kanske en av de starkare drifterna vi har inom oss, den genomsyrar hela mänskligheten. Tryggheten av tillhörig, av närhet, av att känna gemenskap, av att känna oss hemma, ekonomisk trygghet, rutiner och vanor. Trygghet är vad många människor har som mening med livet, om än outtalat och säkerligen även högst omedvetet. Mer utvecklande om detta i ett annat ämne då det minst sagt är intressant.
Då förälskelse som sagt är en primitiv drift så har den även en primitiv uppbyggnad: bli förälskad i det som du känner till och vet av, med andra ord: trygghet. Trygghet är inte mer rationellt än just så, det är definitionen av det vi känner av och vet om. Hemmiljön är den mest grundläggande tryggheten vi har i våra unga liv, detta då vi inte känner till något annat. Om hemmiljön då består av en förälder som ständigt slår en så blir även detta tyvärr vad vi sätter som definition av ett tryggt beteende. Sigmund Frued talade om att sonen ofta söker sig till kvinnor som är liknande i deras mödrars beteenden och döttrar vice varse för deras faders beteenden. Detta påstår jag är helt korrekt på en primitiv nivå, men det är alltså inte nödvändigtvis hela sanningen av historien.
Våra drifter är högst påverkningsbara och det ligger i vårt intresse att ständigt utveckla, förfina och effektivisera dem om vi vill utvecklas som intellektuella varelser. Varje drift kräver sin disciplin och sin vetskap, driften vi talar om att utveckla i detta fallet är just Förälskelsen. Då vi kartlagt att förälskelsen har (enligt mig) sitt upphov i trygghetssökandet så är det även där vi får epåbörja vår utveckling. Likt andra drifter så kan behov av trygghet aldrig släckas (99% aldrig) varpå vi istället måste påverka vår grundnivå av trygghet, d.v.s. öka vår inre trygghet för att på så sätt kunna minska vårt sökande av trygghet från yttre faktorer. Man kan väl lite enkelt påstå att summa av trygghet är 100%. Om du har 99% trygghet inombords så söker du bara efter 1% varpå ditt sökande för yttre trygghet inte blir särskilt primärt, medan om du däremot har dåligt självförtroende och enbart går runt med 10% trygghet så kommer du lägga ner mycket energi för att söka efter de resterande 90%. I detta exemplet tog jag upp kvinnor som finner trygghet hos män som slår dem, högst troligen på grund av att de som barn växt upp i en hemmiljö med män som slagit dem. Nu skulle jag lite enkelt kunna skriva att dessa kvinnor "bara" behöver skaffa sig mer självkänsla, vilket iofs är äckligt naivt men å andra sidan är det kanske inte riktigt att förvänta sig att jag ska skriva ett blogginlägg om hur dessa kvinnor ska göra sig kvitt minnen av deras hemska uppväxter. Min tes kvarstår ändock. Om dessa kvinnor skulle tack vare hjälp (psykologi, terapti, sprituellt sökande m.m.) bearbeta deras uppväxt, ta itu med smärta de bär inom sig, upptäcka livet på nytt och på så sätt kunna finna nya faktorer som bringar dem trygghet så kommer detta även att påverka hur deras framtida förälskelser kommer att te sig. Obs! Uppväxt är och förblir den faktor som kanske mest påverkar vår definition av trygghet och därmed orimligt att tro att detta helt skulle gå att tvätta bort. Dessa kvinnor kommer alltså högst troligen alltid att söka sig till män av dessa karaktärsdrag på en viss nivå. Men om de alltså lyckats bearbeta sin uppväxt och skaffat sig mer inre trygghet så kommer förälskelsen alltså inte att bli lika stor, omvälvande, förblindande och långvarig. Den primitiva drifter kommer att finnas kvar, men den kommer inte längre att vara lika dominant och styrande i valet av partner. Istället kan andra drifter, kanske även det rationella och intellektuella att få mer utrymme i valet av partner.
Om vi har utvecklat oss själva som intellektuella varelser, ökat vår trygghet och visdom så kommer med andra ord våra förälskelser bli mer lätthanterliga. Förälskelserna kommer att komma i mindre doser, vara mindre påtagliga och kommer alltså inte att förblinda lika djupt. Detta menar jag återspeglas även i takt med att man blir äldre och därmed per automatik även blir mognare och finner mer sinnesfrid.
Men den kanske viktigaste utav alla alla tumregler i denna text är: man kan aldrig älska någon annan mer än sig själv. Det vill säga att om man vill ha en stor och harmonisk kärlek till livet, kosmos, sina föräldrar och sin partner så måste man börja jobba på kärleken till sig själv först.
Trots sin primitivitet är förälskelsen både intressant och viktig då det är förälskelsen som många gånger är starten för en relation som man hoppas ska utvecklas till kärlek. Motsatsen till detta skulle anses vara s.k. arrangerat giftermål där två personer gifter sig med varandra utan att ens ha haft en förälskelse. Detta är i sig ett intressant ämne att diskutera; varför skulle förälskelse nödvändigtvis ge upphov till en starkare kärlek? Jag skulle kunna argumentera varför det till och med inte göra det och faktiskt motivera varför ett "arrangerat giftermål" har större chans att bli en harmonisk relation. Inget är svart eller vitt, men det sidospåret lämnas till en annan tråd.
I "väst" så är det norm att det är förälskelsen som ska inleda en relation. De allra, allra flesta förväntar sig att först bli förälskade innan de kan tänka sig att bli tillsammans med en person. Men även många lever enbart på just förälskelsen och har inte lyckats förstå skillnaden mellan den och kärlek. Man kan tänka sig att den uppenbara anledningen till varför man har fler antal relationer per år i tonåren gentemot i det äldre vuxenlivet är för förälskelsen mångt i mycket består av enbart hormoner och primitiva beteenden, d.v.s. ungefär den biologiska beskrivningen av en tonåringen, medan en vuxen och mogen människa har ett mer lugn och mindre utsöndring av hormoner varpå det blir kortare och mindre intensiva förälskelser och lättare att istället utveckla kärlek. Man kan även mycket väl tänka sig att detta system har haft en evolutionärt viktig roll då vi förr levde mycket kortare tid än vad vi gör idag (medellivslängd 30 år) varpå det var viktigt att vara ständigt förälskad (läs: kåt) och på så utöka rasen. Denna teori bör tillämpas på både kvinnor och män som båda har sin mest kvalitativa fertilitet långt under 30 bast samt är även till synes som mest promiskuös innan denna ålder är uppnådd.
Tack vare (eller?) Hollywood så har förälskelse kommit att enbart bli förknippat med något överdrivet positivt och überromantiskt. Men den som lekt med elden en och två gånger vet bättre än att skriva under på detta. Förälskelse är som en förförisk ros med de erotiskt röda blad men med sylvassa taggar som skär sönder den tunna huden på fingrarna om man inte passar sig. Förälskelsen får folk att bete sig som dårar. I förälskelsens blindhet har vi sagt upp vänskaper, ignorerat omvärlden i långa perioder, agerat slavar för vår "käraste". Kort sagt har nog förälskelse tillfört lika mycket ont som gott.
Då som sagt de allra flesta relationer inleds med en förälskelse så ligger det i de allra flestas intressen att känna till vad som påverkar förälskelsen, men kanske framför allt för dem som tenderar att återkommande hamna i dåliga relationer: hur man kan utveckla de faktorer som ger upphov till förälskelsen.
En förälskelse är lika unik som individen. Dock så individen inte mer unik än att hennes personlighetsdrag är begränsat till ett antal biologiska parametrar. D.v.s. att om man kan tyda de systematiskt återkommande personlighetstyper som finns som grundstenar bland människor så kan man även förstå sig på hur olika typer av förälskelser ter sig. Till skillnad från kärlek så är en förälskelse som sagt tämligen primitiv och kan med hjälp av ett utvecklat intellekt även påverkas i önskvärd riktning.
Jag tänkte börja min tes med ett grovt exempel, d.v.s. ett överdrivet tydligt svart-på-vitt-exempel.
De allra flesta har nog hört talas om kvinnor som går tillbaka till män som slår dem, om och om igen. För oss utifrån så kan det verka som om dessa kvinnor helt enkelt aldrig lär sig, som om de är för dumma för att förstå bättre. Givetvis är så inte fallet, dessa kvinnor kan mycket väl ha lika hög IQ som sin nästa. Svaret är som de allra flesta gånger så mycket närmare än vad man först kan ana, allt man behöver göra är att blicka inåt, känna empati, försöka förstå sig på. Anledningen till varför dessa kvinnor går tillbaka till män som slår dem är för att de precis som vi andra följer ett inprogrammerat vanemönster (i detta uppenbara fall en Ovana minst sagt): d.v.s. förälskelsen. De tyr sig till dessa män, inte för att dessa kvinnor inte är rationella och intellektuella, utan för att de precis som alla oss andra är slavar under sina primitiva drifter, i detta fallet förälskelse. Men då förälskelse likt alla våra andra primitiva drifter är en del av oss så kan vi inte önska bort den, än mindre förtränga den, vad vi däremot kan göra i egenskap av intellektuella varelser är att påverka, förändra och utveckla driften i fråga.
Vad som högst troligen är önskvärt för dessa kvinnor är att kunna påverka de faktorer som ger upphov till förälskelse för dessa män istället för att bara ge upp och säga "aldrig mer någon relation för mig".
Förälskelse är enligt min tes baserat på vad som ger upphov till trygghet inom oss. Behovet av förälskelse, men även förälskelsens "storlek" står i linje med vårt behov av trygghet. D.v.s. en person med dåligt självförtroende, som inte känner inre trygghet, kommer därmed även att vara i stort behov av att hitta en ny förälskelse och undvika att vara ensam och singel, och när förälskelsen väl kommer så kommer den att förblinda något så enormt att personen i fråga är villig att släppa allt rationellt tänkande enbart för att få erhålla känslan av tryggheten som förälskelsen ger upphov till. Man kan lite grovt säga att en osund relation till en själv kommer att ge upphov till en osund förälskelse, och vice varse för en person som är trygg och harmonisk i sig själv.
Sökandet efter trygghet är kanske en av de starkare drifterna vi har inom oss, den genomsyrar hela mänskligheten. Tryggheten av tillhörig, av närhet, av att känna gemenskap, av att känna oss hemma, ekonomisk trygghet, rutiner och vanor. Trygghet är vad många människor har som mening med livet, om än outtalat och säkerligen även högst omedvetet. Mer utvecklande om detta i ett annat ämne då det minst sagt är intressant.
Då förälskelse som sagt är en primitiv drift så har den även en primitiv uppbyggnad: bli förälskad i det som du känner till och vet av, med andra ord: trygghet. Trygghet är inte mer rationellt än just så, det är definitionen av det vi känner av och vet om. Hemmiljön är den mest grundläggande tryggheten vi har i våra unga liv, detta då vi inte känner till något annat. Om hemmiljön då består av en förälder som ständigt slår en så blir även detta tyvärr vad vi sätter som definition av ett tryggt beteende. Sigmund Frued talade om att sonen ofta söker sig till kvinnor som är liknande i deras mödrars beteenden och döttrar vice varse för deras faders beteenden. Detta påstår jag är helt korrekt på en primitiv nivå, men det är alltså inte nödvändigtvis hela sanningen av historien.
Våra drifter är högst påverkningsbara och det ligger i vårt intresse att ständigt utveckla, förfina och effektivisera dem om vi vill utvecklas som intellektuella varelser. Varje drift kräver sin disciplin och sin vetskap, driften vi talar om att utveckla i detta fallet är just Förälskelsen. Då vi kartlagt att förälskelsen har (enligt mig) sitt upphov i trygghetssökandet så är det även där vi får epåbörja vår utveckling. Likt andra drifter så kan behov av trygghet aldrig släckas (99% aldrig) varpå vi istället måste påverka vår grundnivå av trygghet, d.v.s. öka vår inre trygghet för att på så sätt kunna minska vårt sökande av trygghet från yttre faktorer. Man kan väl lite enkelt påstå att summa av trygghet är 100%. Om du har 99% trygghet inombords så söker du bara efter 1% varpå ditt sökande för yttre trygghet inte blir särskilt primärt, medan om du däremot har dåligt självförtroende och enbart går runt med 10% trygghet så kommer du lägga ner mycket energi för att söka efter de resterande 90%. I detta exemplet tog jag upp kvinnor som finner trygghet hos män som slår dem, högst troligen på grund av att de som barn växt upp i en hemmiljö med män som slagit dem. Nu skulle jag lite enkelt kunna skriva att dessa kvinnor "bara" behöver skaffa sig mer självkänsla, vilket iofs är äckligt naivt men å andra sidan är det kanske inte riktigt att förvänta sig att jag ska skriva ett blogginlägg om hur dessa kvinnor ska göra sig kvitt minnen av deras hemska uppväxter. Min tes kvarstår ändock. Om dessa kvinnor skulle tack vare hjälp (psykologi, terapti, sprituellt sökande m.m.) bearbeta deras uppväxt, ta itu med smärta de bär inom sig, upptäcka livet på nytt och på så sätt kunna finna nya faktorer som bringar dem trygghet så kommer detta även att påverka hur deras framtida förälskelser kommer att te sig. Obs! Uppväxt är och förblir den faktor som kanske mest påverkar vår definition av trygghet och därmed orimligt att tro att detta helt skulle gå att tvätta bort. Dessa kvinnor kommer alltså högst troligen alltid att söka sig till män av dessa karaktärsdrag på en viss nivå. Men om de alltså lyckats bearbeta sin uppväxt och skaffat sig mer inre trygghet så kommer förälskelsen alltså inte att bli lika stor, omvälvande, förblindande och långvarig. Den primitiva drifter kommer att finnas kvar, men den kommer inte längre att vara lika dominant och styrande i valet av partner. Istället kan andra drifter, kanske även det rationella och intellektuella att få mer utrymme i valet av partner.
Om vi har utvecklat oss själva som intellektuella varelser, ökat vår trygghet och visdom så kommer med andra ord våra förälskelser bli mer lätthanterliga. Förälskelserna kommer att komma i mindre doser, vara mindre påtagliga och kommer alltså inte att förblinda lika djupt. Detta menar jag återspeglas även i takt med att man blir äldre och därmed per automatik även blir mognare och finner mer sinnesfrid.
Men den kanske viktigaste utav alla alla tumregler i denna text är: man kan aldrig älska någon annan mer än sig själv. Det vill säga att om man vill ha en stor och harmonisk kärlek till livet, kosmos, sina föräldrar och sin partner så måste man börja jobba på kärleken till sig själv först.
Kommentarer