Samma känsla - Olika situationer
I sin strävan efter känslan av trygghet och självkännedom vill människan
känna sig unik och speciell när vi de facto är så väldigt lika på nästan alla
punkter. Människans psyke är som en upp och nervänd pyramid där vi i botten
delar samma nämnare och i toppen är till synes helt spridda och olika.
Botten av pyramiden, d.v.s. spetsen, är starten av människan, inte bara när vi föds, utan genom hela våra liv. Vi har samma anatomi, samma kropp, samma grundläggande byggstenar i psyket. Vi känner till exempel alla hunger, rädsla, trygghet, lycka, glädje, sorg, och vi känner alla en sträva för att uppnå respektive undvika dessa olika drifter.
Ju längre upp i pyramiden vi dock går desto mer börjar våra skillnader framträda. Smarta, dumma, egoistiska, givmilda, griniga, aggressiva, trevliga, taktiska, pragmatiska. I toppen av pyramiden är vi som mest spridda, som mest olika, men i och med att vi alla delar samma grunduppbyggnad så finns det därmed även ett mönster som återfinns bland alla människor, hur olika vi till synes än kan verka vara. Mönstrena kan kategoriseras in med hjälp av flera aspekter, och desto mer vi går in på detaljnivå desto mer kategoriseringar kan vi upprätta. Mer om dessa olika "personlighetstyper" i ett annat inlägg.
Något som är intressant med just detta, hur identiskt lika vi alla är i grunden, är att vi alla kan relatera till varandra. Känslan du känner just idag kan egentligen alla världens människor teoretiskt sett relatera till. Givetvis krävs det att man har god själv instinkt, d.v.s. känner sig själv och sina känslor väl, att man är empatisk och något intelligent för att kunna möjliggöra denna relatering i praktiken. Men oavsett våra förutsättningar så kan vi alla som sagt teoretiskt relatera till varandra då vi alla i grunden är lika, och detta är om något högst intressant.
Jag har tidigare skrivit ett inlägg om rädsla att förstå sig på varandra, i detta fallet rädslan om att våga sympatisera med ett monster. Givetvis kan man gå steget längre och säga att alla kan relatera till alla mina inlägg, dock kräver det som sagt vissa förutsättningar för att göra det i praktiken, men teoretiskt så funkar min tes.
En typisk klyscha som slängs i I-land är "Ett I-lands problem". Vi kan beklaga oss för att batteriet på vår mobil dör, för att vår jättefina klocka har fått en liten, liten repa, för att vi inte har råd med att köpa den dyra jackan förrän i övermorgon - följt av att vi skäms lite för vår fåfänga och säger "hihi typiska I-landsproblem" och försöker förringa vår beklagan vi just gjort.
Men sanningen är just den att oavsett miljö så ligger det i människans natur att ständigt anpassa sig efter sin miljö, söka efter problemen samt att identifiera sin vardag genom att sätta den i proportion till andras.
Du kan bo på en soptipp i Bangladesh och ha det riktigt jävla förjävligt. Om du varje dag skulle behöva möta välmående människor i riktiga hus skulle din vardag framstå som än värre än om du visste att alla andra också dem bodde på en soptipp. Om du därtill fötts på soptippen kommer även detta att underlätta din vardag då du redan vant dig vid detta.
Du kan å andra sidan på Djursholm och ha allting samhället lärt dig att du ska ha. Du har cash, du har fräsch pussy hemma, du har framgå, status och många likes på Facebook. Men din egoboost räcker bara så länge och så långt som du ligger före alla andra och så länge du fortsätter att mata ditt liv med mera flash och cash.
Känslan av genuin lycka är väldigt svårt att uppnå, den kommer inifrån med hjälp av insikter om livet och inte genom yttre faktorer. I teorin kan alla uppnå själsligt välmående och lycka, oavsett miljön kring oss. Dock kan miljön försvåra eller underlätta denna process, givetvis. Att känna lycka av att klättra i samhällsklasser, av att få in cash, av att få status, av att ha det bättre än din granne, är inget annat än tillfällig dos av eufori som snabbt rinner ur en varpå den gråa vardagen återkommer.
Om killen på soptippen skulle klättra upp till en flashiga villan på Djursholm skulle hans "lycka" bli överväldigad för en lång tid då klivet är så pass stort. Dock med tiden skulle även han med tiden anpassa sig med all lyx och falla in i själslig misär.
Om mannen på Djursholm skulle falla ner till en soptipp skulle på samma sätt hans känsla av olycka att bli ofantligt stor och långvarig då steget ner har blivit så stort, men med tiden skulle även ha anpassa sig till sin miljö och troligen inte må sämre än pojke som bott på soptippen hela sitt liv.
Känslan av lycka, misär, ångest, kärlek, irritation m.m. är densamma i varje människa. Orsaken till känslan må skilja sig, men det är i slutändan irrelevant, för människan är det enbart känslan det som räknas.
Finns det då några I-landproblem? Bör vi skämmas för att vi får ångest för att vi "bara" har kvar 2000 kr på kontot efter alla utgifter på månaden? Bör vi skämmas för att vi blir upprörda när bussen är 2 minuter sen? Bör vi skämmas när vi för att vår värld raserar när vi får en liten, liten lackskada på vår flashiga bmw? Ja det beror ju på hur man ser det. Om man känner att man skäms för att det finns dem som har det värre så behöver man inte oroa sig, det finns alltid någon som har det värre, och om dessa personer som hade det värre hade bytt plats med dig så hade även dessa känt dessa typer av känslor. D.v.s. vi behöver inte skämmas för att vi får dessa typer av känslor bara för att någon annan har det värre, det vore irrationellt då alla människor hade känt lika dant om det växt upp under samma förutsättningar. Det ligger i människans natur att bli bekväm i sin miljö och börja söka problem i den, det är så vi är funtade. Det är ungefär som att killen på soptippen inte skulle få skämmas för att ha får ångest för att hans tröja gått sönder då det garanterat finns någon som har det ännu värre än honom varpå hans problem med tröjan skulle bli ett "I-landsproblem" i relation till dem som har det sämre ställt. I praktiken skulle det bli så att enbart den människan med största misären på jorden skulle vara befogad att beklaga sig över saker och ting, vi andra som har det bättre ställt skulle bara få ge ifrån oss leenden så fort något gick åt pipsvängen.
Känslan av ångest för den rike mannen på Djursholm när hans porsche repas är samma typ av ångest som den stackars pojken på soptippen i Bangladesh när hans tröja repas. Och det är just där det hela blir så intressant. Så olika, men så lika. Givetvis ligger det i vår moral att aldrig jämföra dessa två likheter av ångest, mannen på Djursholm har ju allting man kan önska sig, inte minsann har han rätt att beklaga sig för en repa på sin porsche, det är ju skandalöst! Men likväl gör han det! Och jag kan sätta hela min mother fucking månadslön på att varenda jävla kommunist och röding hade känt exakt samma typ av ångest om deras porsche hade blivit repade om även de hade levt i den miljö som mannen på Djursholm hade gjort. Det är så lätt att döma uppåt när vi själva befinner oss under, och när man lever där uppe ska man dömas dubbelt moraliskt så hårt för att de finns dem under som sitter på Veto-rätt i Moralkunskap.
Precis som pojken i Bangladesh skulle bli överlycklig av en löneförhöjning blir även mannen på Djursholm det. Lyckan är dock givetvis kortvarig då den inte är sann lycka, utan enbart en illusionen dos eufori. Samma känsla, olika miljöer.
D.v.s. att antingen har vi alla rätt att beklaga oss över saker och ting precis som vi alla har lika rätt att bli glada över saker och ting. Det kan inte finnas någon moralisk logik varför en bankdirektör inte får bli missnöjd om han inte få löneförhöjning med 1 mkr om året när en svensson inte får löneförhöjning med 5 tkr om året. Känslan är densamma även om förutsättningarna är olika, och hade de båda bytt plats hade de båda reagera precis likadant i varje fall. Detta är något Vänstern aldrig kommer lära sig eller förstå, det är den genomsyrande filosofiparadoxen som för alltid kommer infinna sig i deras bristande logik. Högern är givetvis inte bättre som bara ser till sina egon, men återigen, om "högermänniskorna" och "vänstermänniskorna" hade bytt plats under uppväxten hade de resonera på precis samma sett som vederbörande gjort - samma skrot och korn.
Antingen accepterar vi att alla får beklaga sig och bli glada över saker och ting utan att sätta en moralcencur över vilka som får känna vad över vilket. Eller så konstaterar vi att ingen får bli olycklig eller glad över dessa ytligheter varpå vi själva även också måste leva som vi lär, d.v.s. bosätta oss i skogen, finna oss själva och meningen med livet. Något som är villig att ta första klivet? Nä, troligen är ni alla allt för bekävma i era liv att det sista ni skulle göra är att slänga era prylar och tillbehör för ett liv skogen, likväl är ni alla lika snabba med att dömda vilka som får bli sura och glada över vad.
Det finns mycket lärdom att dra av denna insikt. På något sätt är det hela ändå så otroligt vackert, hur vi alla är så otroligt lika. Att trots våra åtskilda platser på jorden och i livet så är vi alla så otroligt identiska. Man kan säkerligen även dra en massa slutsatser av denna insikt, men kanske är det första steget att låta insikten sjunka in ett tag.
Botten av pyramiden, d.v.s. spetsen, är starten av människan, inte bara när vi föds, utan genom hela våra liv. Vi har samma anatomi, samma kropp, samma grundläggande byggstenar i psyket. Vi känner till exempel alla hunger, rädsla, trygghet, lycka, glädje, sorg, och vi känner alla en sträva för att uppnå respektive undvika dessa olika drifter.
Ju längre upp i pyramiden vi dock går desto mer börjar våra skillnader framträda. Smarta, dumma, egoistiska, givmilda, griniga, aggressiva, trevliga, taktiska, pragmatiska. I toppen av pyramiden är vi som mest spridda, som mest olika, men i och med att vi alla delar samma grunduppbyggnad så finns det därmed även ett mönster som återfinns bland alla människor, hur olika vi till synes än kan verka vara. Mönstrena kan kategoriseras in med hjälp av flera aspekter, och desto mer vi går in på detaljnivå desto mer kategoriseringar kan vi upprätta. Mer om dessa olika "personlighetstyper" i ett annat inlägg.
Något som är intressant med just detta, hur identiskt lika vi alla är i grunden, är att vi alla kan relatera till varandra. Känslan du känner just idag kan egentligen alla världens människor teoretiskt sett relatera till. Givetvis krävs det att man har god själv instinkt, d.v.s. känner sig själv och sina känslor väl, att man är empatisk och något intelligent för att kunna möjliggöra denna relatering i praktiken. Men oavsett våra förutsättningar så kan vi alla som sagt teoretiskt relatera till varandra då vi alla i grunden är lika, och detta är om något högst intressant.
Jag har tidigare skrivit ett inlägg om rädsla att förstå sig på varandra, i detta fallet rädslan om att våga sympatisera med ett monster. Givetvis kan man gå steget längre och säga att alla kan relatera till alla mina inlägg, dock kräver det som sagt vissa förutsättningar för att göra det i praktiken, men teoretiskt så funkar min tes.
En typisk klyscha som slängs i I-land är "Ett I-lands problem". Vi kan beklaga oss för att batteriet på vår mobil dör, för att vår jättefina klocka har fått en liten, liten repa, för att vi inte har råd med att köpa den dyra jackan förrän i övermorgon - följt av att vi skäms lite för vår fåfänga och säger "hihi typiska I-landsproblem" och försöker förringa vår beklagan vi just gjort.
Men sanningen är just den att oavsett miljö så ligger det i människans natur att ständigt anpassa sig efter sin miljö, söka efter problemen samt att identifiera sin vardag genom att sätta den i proportion till andras.
Du kan bo på en soptipp i Bangladesh och ha det riktigt jävla förjävligt. Om du varje dag skulle behöva möta välmående människor i riktiga hus skulle din vardag framstå som än värre än om du visste att alla andra också dem bodde på en soptipp. Om du därtill fötts på soptippen kommer även detta att underlätta din vardag då du redan vant dig vid detta.
Du kan å andra sidan på Djursholm och ha allting samhället lärt dig att du ska ha. Du har cash, du har fräsch pussy hemma, du har framgå, status och många likes på Facebook. Men din egoboost räcker bara så länge och så långt som du ligger före alla andra och så länge du fortsätter att mata ditt liv med mera flash och cash.
Känslan av genuin lycka är väldigt svårt att uppnå, den kommer inifrån med hjälp av insikter om livet och inte genom yttre faktorer. I teorin kan alla uppnå själsligt välmående och lycka, oavsett miljön kring oss. Dock kan miljön försvåra eller underlätta denna process, givetvis. Att känna lycka av att klättra i samhällsklasser, av att få in cash, av att få status, av att ha det bättre än din granne, är inget annat än tillfällig dos av eufori som snabbt rinner ur en varpå den gråa vardagen återkommer.
Om killen på soptippen skulle klättra upp till en flashiga villan på Djursholm skulle hans "lycka" bli överväldigad för en lång tid då klivet är så pass stort. Dock med tiden skulle även han med tiden anpassa sig med all lyx och falla in i själslig misär.
Om mannen på Djursholm skulle falla ner till en soptipp skulle på samma sätt hans känsla av olycka att bli ofantligt stor och långvarig då steget ner har blivit så stort, men med tiden skulle även ha anpassa sig till sin miljö och troligen inte må sämre än pojke som bott på soptippen hela sitt liv.
Känslan av lycka, misär, ångest, kärlek, irritation m.m. är densamma i varje människa. Orsaken till känslan må skilja sig, men det är i slutändan irrelevant, för människan är det enbart känslan det som räknas.
Finns det då några I-landproblem? Bör vi skämmas för att vi får ångest för att vi "bara" har kvar 2000 kr på kontot efter alla utgifter på månaden? Bör vi skämmas för att vi blir upprörda när bussen är 2 minuter sen? Bör vi skämmas när vi för att vår värld raserar när vi får en liten, liten lackskada på vår flashiga bmw? Ja det beror ju på hur man ser det. Om man känner att man skäms för att det finns dem som har det värre så behöver man inte oroa sig, det finns alltid någon som har det värre, och om dessa personer som hade det värre hade bytt plats med dig så hade även dessa känt dessa typer av känslor. D.v.s. vi behöver inte skämmas för att vi får dessa typer av känslor bara för att någon annan har det värre, det vore irrationellt då alla människor hade känt lika dant om det växt upp under samma förutsättningar. Det ligger i människans natur att bli bekväm i sin miljö och börja söka problem i den, det är så vi är funtade. Det är ungefär som att killen på soptippen inte skulle få skämmas för att ha får ångest för att hans tröja gått sönder då det garanterat finns någon som har det ännu värre än honom varpå hans problem med tröjan skulle bli ett "I-landsproblem" i relation till dem som har det sämre ställt. I praktiken skulle det bli så att enbart den människan med största misären på jorden skulle vara befogad att beklaga sig över saker och ting, vi andra som har det bättre ställt skulle bara få ge ifrån oss leenden så fort något gick åt pipsvängen.
Känslan av ångest för den rike mannen på Djursholm när hans porsche repas är samma typ av ångest som den stackars pojken på soptippen i Bangladesh när hans tröja repas. Och det är just där det hela blir så intressant. Så olika, men så lika. Givetvis ligger det i vår moral att aldrig jämföra dessa två likheter av ångest, mannen på Djursholm har ju allting man kan önska sig, inte minsann har han rätt att beklaga sig för en repa på sin porsche, det är ju skandalöst! Men likväl gör han det! Och jag kan sätta hela min mother fucking månadslön på att varenda jävla kommunist och röding hade känt exakt samma typ av ångest om deras porsche hade blivit repade om även de hade levt i den miljö som mannen på Djursholm hade gjort. Det är så lätt att döma uppåt när vi själva befinner oss under, och när man lever där uppe ska man dömas dubbelt moraliskt så hårt för att de finns dem under som sitter på Veto-rätt i Moralkunskap.
Precis som pojken i Bangladesh skulle bli överlycklig av en löneförhöjning blir även mannen på Djursholm det. Lyckan är dock givetvis kortvarig då den inte är sann lycka, utan enbart en illusionen dos eufori. Samma känsla, olika miljöer.
D.v.s. att antingen har vi alla rätt att beklaga oss över saker och ting precis som vi alla har lika rätt att bli glada över saker och ting. Det kan inte finnas någon moralisk logik varför en bankdirektör inte får bli missnöjd om han inte få löneförhöjning med 1 mkr om året när en svensson inte får löneförhöjning med 5 tkr om året. Känslan är densamma även om förutsättningarna är olika, och hade de båda bytt plats hade de båda reagera precis likadant i varje fall. Detta är något Vänstern aldrig kommer lära sig eller förstå, det är den genomsyrande filosofiparadoxen som för alltid kommer infinna sig i deras bristande logik. Högern är givetvis inte bättre som bara ser till sina egon, men återigen, om "högermänniskorna" och "vänstermänniskorna" hade bytt plats under uppväxten hade de resonera på precis samma sett som vederbörande gjort - samma skrot och korn.
Antingen accepterar vi att alla får beklaga sig och bli glada över saker och ting utan att sätta en moralcencur över vilka som får känna vad över vilket. Eller så konstaterar vi att ingen får bli olycklig eller glad över dessa ytligheter varpå vi själva även också måste leva som vi lär, d.v.s. bosätta oss i skogen, finna oss själva och meningen med livet. Något som är villig att ta första klivet? Nä, troligen är ni alla allt för bekävma i era liv att det sista ni skulle göra är att slänga era prylar och tillbehör för ett liv skogen, likväl är ni alla lika snabba med att dömda vilka som får bli sura och glada över vad.
Det finns mycket lärdom att dra av denna insikt. På något sätt är det hela ändå så otroligt vackert, hur vi alla är så otroligt lika. Att trots våra åtskilda platser på jorden och i livet så är vi alla så otroligt identiska. Man kan säkerligen även dra en massa slutsatser av denna insikt, men kanske är det första steget att låta insikten sjunka in ett tag.
Kommentarer