trygghet
jag vill mena att en utav d största meningarna (skilj från meningEN) i livet är trygghet.
trygghet är grunden till nästa allting i vardagen. redan från spädbarnsålder till den allra sista dagen vi går i graven är det trygghet vi lever för och efter.
varje val vi gör i våran vardag grundar sig på trygghet, eller att undvika otrygghet. för varje gång vi ställs inför ett val, alltifrån att välja bananer till äpplen ställs man också inför ångest. ångest är motsattsen till trygghet, således ogillar människan som varelse att ställas inför val.
trygghet söker vi överallt i vardagen. tryggheten är ett större ord än va folk egentligen tror. kärlek = trygghet. rutiner = trygghet. och hur mycket styr dina rutiner och kärleken i ditt liv? ja, praktiskt taget det mesta. kärlek från dina vänner, föräldrar å partners. rutiner i form av att gå upp klockan 8 varje morgon, borsta tänderna före du duschar, titta på simpsons 17.55 etc etc. således kan vi också förstå varför folk mår så dåligt vi t.ex. ett brustet förhållande. 1. d har förlorat den d älskar å således tappat tryggheten från denne. 2. rutinen att alltid somna brevid varandra å alltid vakna upp tesammans har brutits.
dock finns d ju ingen regel utan undantag. vissa gillar ju t.ex. att bryta sina rutiner, kasta sig utför å ge efter för det impulsiva. dock skulle jag svart på vitt vilja förklara detta beteende som brist av bekräftelse i livet, å således en desperation av upprymdhet. men återigen, ingen regel utan undantag där heller. men men, det finns ju folk som lever för dagen, t.ex. backpackers, ermiter osv osv. skulle då dessa vara djupt depressiva personer? kan väl säga så här.. en backpacker flyger runt i hela världen, således har han inga rutiner för dagen å således bryter han inga. en ermit har kanske inte nån runtom honom som älskar honom, men han kanske finner trygghet i att älska saker runt omkring honom, t.ex. naturen å djuren.
dessa 2 personer me dess exempel va alltså metaforiska..
men kanske lättare än att finna saker som ger trygghet, kan vi finna saker som ger motsattsen, å således förstå hur pass stort trygghetsbehovet är. va kan man då mer tänkas få ångest över? tja.. matteprovet imorgon, väntat på resultatet till matteprovet, glömma bort miniräknaren till matteprovet, ha 4 frågor kvar på mattprovet men bara 3 minuter kvar. här är även exempel där trygghetsbehov kan bli så desperat stort att vi gör felaktiga beslut. tack vare ångesten inför provet så sjukskriver vi oss å stannar hemma i tryggheten. tack vare ångesten du får i rädsla av att få IG så tar du en tryggare väg och fuskar på provet. me detta vill ja alltså få sagt att större delen av den ångest man känner i vardagen går att härleda till eftersaknad trygghet. dessa matteexempel va alltså både konkreta och metaforiska. stanna nästa å tänk efter nästa gång du får ångest, vilken sorts trygghet är det jag eftersaknar? oftast kan man faktiskt bearbeta d hela på plats å komma fram till att tryggheten ändå finns där, å att "du, det löser sig alltid!" ;)
vad kan då tänkas vara vitsen med denna ständigt sökande trygghet, sätt ur ett evolutionärt och religöst perspektiv? ur ett evolutionärtperspektiv skulle d möjligen kunna vara så att på den tiden vi inte hade något långsiktigtkonsekventtänkade så var vi tvunga att ersätta det med ångest när vi försökte ändra något i vardagen. t.ex. om vi inte kunde räkna ut att vi skulle dö om vi simmade rakt ut i vattnet, så hindrade vår ångest oss från det genom att säga "nej, bryt inte rutinen med att simma till höger hära, för om du simmar till vänster å således bryter rutinen ska ja ge dig magknip haha". dock bara en kanske långsökt teori.. men ur ett religöst perspektiv då? att tro på Gud är en väldigt stor trygghet i livet. man kan finna svar på nästan alla frågor, man kan vända sig till någon i alla stunder. man kan skylla på någon, man kan tacka någon osv osv. kan det vara så att Gud var rädd för att om vi inte hade behövt trygghet så hade vi kanske inte trott på honom? alltså att vårat behov av trygghet är en kedja vi fått för att inte springa för långt från hundkojan. är Gud rädd för att vara utan någon som tror på honom, eller förstår han att människans nyfikenhet är större än va den egentligen borde vara, å således har vi fått nått som håller oss ordagrant och bildligttalat kvar på jorden? eller kan det kanske vara så enkelt att vi ska lära oss att hantera tryggheten? att trygghetsbehov kanske är något av ett delmoment, ett litet test så att säga. vinnarna är dem som känner sig glada å nöjda med livet och är trygga inför döden, och förlorarna är dem som binder upp sina liv i tvångstankar å desperata förhållanden för att tillfredsställa sina desperata behov av bekräftelse å trygghet.
---Uppdatering---
har ett litet nördforum för oss filosofer där ja nyligen skrev ett inlägg angående trygghet å förhållanden som ja skulle vilja citera:
Person X säger:
"Hur ska ngn kunna veta hur ngn annan känner om de inte e öppna om det? alla har inte EQ och kan läsa av varandra, då brukar det oftast bli missförstånd."
Jag svarar:
"det tror ja dock rör sig djupare än så. i ett förhållande krävs det antingen 1: att parterna är trygga i själva själva och inte ständigt behöver bekräftelse i form av t.ex. ord eller kyssar. så att säga att det krävs en viss mängd EQ för att känna bekräftelsen av kärlek är fel, enligt mig, det som krävs är en stark personlighet och en trygg uppväxt så man slipper ett desperat behov att konstant bekräftelse. för om det är så att (2): man är i sånt stort behov att man ständigt behöver bekräftelse kommer man antingen bli frustrerad av att man inte får den, eller att man ständigt måste ge den. d.v.s. om du har en partner som ständigt kräver att få höra "jag älskar dig" så kommer du troligen tillslut tröttna säga det. medan om du är personen som kräver att ständigt få det bekräftat, att höra "jag älskar dig", så kommer du gräva din egen grav då behov av en trygghet inte återfås i ord så som "jag älskar dig" var 5 min. således kommer man kräva att få höra detta om och om igen, utan att någonsin bli mättad. Och efter en längre tid kommer behovet växa till ett starkt begär, och ett uteblivet begär leder oftast till ilska å irritation. jämförelse: en knarkare som försöker fylla sitt tomrum med att fly verkligheten flyr bara det egentliga problemet, å knarket är bara en tillfällig lösning. när sedan knarket inte finns där för en dag uppstår förvirring och en känsla av otrygghet då denne måste bekämpa verkligeheten ----> ilska irration rädsla m.m m.m."
angående relationer så är det kanske så att det finns två olika sorter. den ena utspelar sig oftast i unga dar, då man söker efter trygghet och kärlek (samma sak enligt mig då). medan man i äldre dar redan har så pass mycket trygghet i själen, att man inte behöver fyllas på med bekräftelse i form av "jag älskar dig", utan att man då istället kan söka en livspartner som man t.ex. har saker och ting gemensamt med. D.v.s. att istället för att bli tillsammans grundat på förälskälser och starka härliga fjärillar i magen, så går man istället på djupet hos en person och kan på så sätt låta hjärnan styra valet av efterfrågad partner istället för hjärtat. således vill sammanfatta att ja tror att ett förhållande grundat på sammhörighet håller längre än ett förhållande byggt på impulser för stunden. men för att kunna uppnå det stadiet att man kan bygga ett förhållande på gemenskaper och djupet, istället för förälskälser, så måste givetivs båda partnerna ha en stark trygghet inombords. dock vill ja förtydliga att bara för man inte grundar ett förhållande på kärlek så betyder INTE d att förhållandet blir kärlekslöst. tvärtom tror ja man kan ha en djupare kärlek om man startare ett förhållande där man låtit hjärnan spela sin roll, då man alltid kommer ha nån form av band emllan varandra. låter man en förälskelse bestämma ens framtida partner så kan d bli så att när förälskelsen är slut (vilken den alltid tar), så upptäcker man till sin förfäran att man köpt grisen i säcken.
här med vill jag alltså förklara myten "följ ditt hjärta" är död. mohahahah
trygghet är grunden till nästa allting i vardagen. redan från spädbarnsålder till den allra sista dagen vi går i graven är det trygghet vi lever för och efter.
varje val vi gör i våran vardag grundar sig på trygghet, eller att undvika otrygghet. för varje gång vi ställs inför ett val, alltifrån att välja bananer till äpplen ställs man också inför ångest. ångest är motsattsen till trygghet, således ogillar människan som varelse att ställas inför val.
trygghet söker vi överallt i vardagen. tryggheten är ett större ord än va folk egentligen tror. kärlek = trygghet. rutiner = trygghet. och hur mycket styr dina rutiner och kärleken i ditt liv? ja, praktiskt taget det mesta. kärlek från dina vänner, föräldrar å partners. rutiner i form av att gå upp klockan 8 varje morgon, borsta tänderna före du duschar, titta på simpsons 17.55 etc etc. således kan vi också förstå varför folk mår så dåligt vi t.ex. ett brustet förhållande. 1. d har förlorat den d älskar å således tappat tryggheten från denne. 2. rutinen att alltid somna brevid varandra å alltid vakna upp tesammans har brutits.
dock finns d ju ingen regel utan undantag. vissa gillar ju t.ex. att bryta sina rutiner, kasta sig utför å ge efter för det impulsiva. dock skulle jag svart på vitt vilja förklara detta beteende som brist av bekräftelse i livet, å således en desperation av upprymdhet. men återigen, ingen regel utan undantag där heller. men men, det finns ju folk som lever för dagen, t.ex. backpackers, ermiter osv osv. skulle då dessa vara djupt depressiva personer? kan väl säga så här.. en backpacker flyger runt i hela världen, således har han inga rutiner för dagen å således bryter han inga. en ermit har kanske inte nån runtom honom som älskar honom, men han kanske finner trygghet i att älska saker runt omkring honom, t.ex. naturen å djuren.
dessa 2 personer me dess exempel va alltså metaforiska..
men kanske lättare än att finna saker som ger trygghet, kan vi finna saker som ger motsattsen, å således förstå hur pass stort trygghetsbehovet är. va kan man då mer tänkas få ångest över? tja.. matteprovet imorgon, väntat på resultatet till matteprovet, glömma bort miniräknaren till matteprovet, ha 4 frågor kvar på mattprovet men bara 3 minuter kvar. här är även exempel där trygghetsbehov kan bli så desperat stort att vi gör felaktiga beslut. tack vare ångesten inför provet så sjukskriver vi oss å stannar hemma i tryggheten. tack vare ångesten du får i rädsla av att få IG så tar du en tryggare väg och fuskar på provet. me detta vill ja alltså få sagt att större delen av den ångest man känner i vardagen går att härleda till eftersaknad trygghet. dessa matteexempel va alltså både konkreta och metaforiska. stanna nästa å tänk efter nästa gång du får ångest, vilken sorts trygghet är det jag eftersaknar? oftast kan man faktiskt bearbeta d hela på plats å komma fram till att tryggheten ändå finns där, å att "du, det löser sig alltid!" ;)
vad kan då tänkas vara vitsen med denna ständigt sökande trygghet, sätt ur ett evolutionärt och religöst perspektiv? ur ett evolutionärtperspektiv skulle d möjligen kunna vara så att på den tiden vi inte hade något långsiktigtkonsekventtänkade så var vi tvunga att ersätta det med ångest när vi försökte ändra något i vardagen. t.ex. om vi inte kunde räkna ut att vi skulle dö om vi simmade rakt ut i vattnet, så hindrade vår ångest oss från det genom att säga "nej, bryt inte rutinen med att simma till höger hära, för om du simmar till vänster å således bryter rutinen ska ja ge dig magknip haha". dock bara en kanske långsökt teori.. men ur ett religöst perspektiv då? att tro på Gud är en väldigt stor trygghet i livet. man kan finna svar på nästan alla frågor, man kan vända sig till någon i alla stunder. man kan skylla på någon, man kan tacka någon osv osv. kan det vara så att Gud var rädd för att om vi inte hade behövt trygghet så hade vi kanske inte trott på honom? alltså att vårat behov av trygghet är en kedja vi fått för att inte springa för långt från hundkojan. är Gud rädd för att vara utan någon som tror på honom, eller förstår han att människans nyfikenhet är större än va den egentligen borde vara, å således har vi fått nått som håller oss ordagrant och bildligttalat kvar på jorden? eller kan det kanske vara så enkelt att vi ska lära oss att hantera tryggheten? att trygghetsbehov kanske är något av ett delmoment, ett litet test så att säga. vinnarna är dem som känner sig glada å nöjda med livet och är trygga inför döden, och förlorarna är dem som binder upp sina liv i tvångstankar å desperata förhållanden för att tillfredsställa sina desperata behov av bekräftelse å trygghet.
---Uppdatering---
har ett litet nördforum för oss filosofer där ja nyligen skrev ett inlägg angående trygghet å förhållanden som ja skulle vilja citera:
Person X säger:
"Hur ska ngn kunna veta hur ngn annan känner om de inte e öppna om det? alla har inte EQ och kan läsa av varandra, då brukar det oftast bli missförstånd."
Jag svarar:
"det tror ja dock rör sig djupare än så. i ett förhållande krävs det antingen 1: att parterna är trygga i själva själva och inte ständigt behöver bekräftelse i form av t.ex. ord eller kyssar. så att säga att det krävs en viss mängd EQ för att känna bekräftelsen av kärlek är fel, enligt mig, det som krävs är en stark personlighet och en trygg uppväxt så man slipper ett desperat behov att konstant bekräftelse. för om det är så att (2): man är i sånt stort behov att man ständigt behöver bekräftelse kommer man antingen bli frustrerad av att man inte får den, eller att man ständigt måste ge den. d.v.s. om du har en partner som ständigt kräver att få höra "jag älskar dig" så kommer du troligen tillslut tröttna säga det. medan om du är personen som kräver att ständigt få det bekräftat, att höra "jag älskar dig", så kommer du gräva din egen grav då behov av en trygghet inte återfås i ord så som "jag älskar dig" var 5 min. således kommer man kräva att få höra detta om och om igen, utan att någonsin bli mättad. Och efter en längre tid kommer behovet växa till ett starkt begär, och ett uteblivet begär leder oftast till ilska å irritation. jämförelse: en knarkare som försöker fylla sitt tomrum med att fly verkligheten flyr bara det egentliga problemet, å knarket är bara en tillfällig lösning. när sedan knarket inte finns där för en dag uppstår förvirring och en känsla av otrygghet då denne måste bekämpa verkligeheten ----> ilska irration rädsla m.m m.m."
angående relationer så är det kanske så att det finns två olika sorter. den ena utspelar sig oftast i unga dar, då man söker efter trygghet och kärlek (samma sak enligt mig då). medan man i äldre dar redan har så pass mycket trygghet i själen, att man inte behöver fyllas på med bekräftelse i form av "jag älskar dig", utan att man då istället kan söka en livspartner som man t.ex. har saker och ting gemensamt med. D.v.s. att istället för att bli tillsammans grundat på förälskälser och starka härliga fjärillar i magen, så går man istället på djupet hos en person och kan på så sätt låta hjärnan styra valet av efterfrågad partner istället för hjärtat. således vill sammanfatta att ja tror att ett förhållande grundat på sammhörighet håller längre än ett förhållande byggt på impulser för stunden. men för att kunna uppnå det stadiet att man kan bygga ett förhållande på gemenskaper och djupet, istället för förälskälser, så måste givetivs båda partnerna ha en stark trygghet inombords. dock vill ja förtydliga att bara för man inte grundar ett förhållande på kärlek så betyder INTE d att förhållandet blir kärlekslöst. tvärtom tror ja man kan ha en djupare kärlek om man startare ett förhållande där man låtit hjärnan spela sin roll, då man alltid kommer ha nån form av band emllan varandra. låter man en förälskelse bestämma ens framtida partner så kan d bli så att när förälskelsen är slut (vilken den alltid tar), så upptäcker man till sin förfäran att man köpt grisen i säcken.
här med vill jag alltså förklara myten "följ ditt hjärta" är död. mohahahah
Kommentarer