Maskulint - Feminint
Korrekturläser detta inlägg och inser att detta är en milstolpe i mitt andliga liv. Ironiskt nog kan jag ändå inte riktigt ta till mig det..
Jag har haft detta ämne på tapet en hel del gånger förr. Och fan så svårt det har varit att sätta fingret på det. De vänner som känt mig genom åren har nu upplevt en relativt svängande inställning hos mig i frågan. Och med facit i hand så har jag väl yttrat en hel del dumma och onödiga kvinnoförnedrande skämt - DOCK inte för att skämten har varit särskilt grova, utan för att jag i egenskap av man har yttrat dem mot en kvinna. Det är ungefär att jämför med att en vit man säger neger till en mörk man, vilket knappast är samma sak som att en mörk person säger det till en annan mörk person. D.v.s. att även om de allra flesta skämten varit enbart på skoj så förstår jag att de kan ha upprört och stört många, något jag tagit till mig och givetvis försöker ändra på.
Jag har även debatterat ämnet feminism många, många gånger. Jag tror detta beror dels på min egen osäkerhet i frågan - vad är feminint respektive maskulint, varpå jag känt mig tvungen att hävda mig. Jag har upplevt att feminister har provocerat mig just för att jag känner mig osäker på frågan varpå jag behövt skydda mig när de försöker tvinga på alla deras "sanning", deras definiton av manligt och kvinnligt.
Idag ser jag på feminister på ett helt annat sätt. Jag ser på dem som jag gör på de flesta andra politiskt aggressiva personer - människor utan inre ro som har hittat ett slagfält de vill se blod på. Min ståndpunkt i feminism har nog inte förändrats särskilt mycket med åren, jag anser fortfaranade feminism vara fel väg att gå, en negativ och aggressiv utveckling. Jag anser fortfarande att jämställdhet är målet och att feminism är en ideologi som rider på den vågen, att hävda sig vara inställda på jämställdhet, men som egentligen har andra avsikter. Dock återigen känner jag mig inte lika nödgad att debattera ämnet då jag känner mig tryggare i frågan och således inte blir provocerad. Denna provokation, dessa negativa känslor, har tidigare dunkla mina sinnen. Nu kan jag tydligare se att jag inte behöver vara rädd för den mysteriska feminismen. Feminismen är precis som alla andra fanatiska ideologier, religioner, politiska partier - det finns inga fanatiska åsikter, det finns bara människor som mår dåligt. Att säga att feminism är en fanatisk ideologi är givetvis fel, det är som att säga att islam är en fanatisk religion. Dock råkar det te sig att de flesta feminister jag mött och sett har varit av det fanatiska, aggressiva, påstridiga slaget. Om det är feminismen som lockat fram detta hos dem eller om de från början varit fanatiska och därefter sökt sig mot feminismen låter jag vara osagt. (Vill förtydliga att jag inte på något sätt anser islam vara en fanatisk religion. Om jag anser någon religion eller religiösa anhängare vara fantiska så är det judendomen.)
Nåväl, för dem som känner mig eller möjligen läst min blogg lite sporadiskt kan ha gissat att jag har relativt lätt för att observera mänskliga beteenden, att komma fram till "sanningar". Denna fråga har dock ruckat mig rejält i många, många år och jag tror knappast att jag funnit något absolut här ikväll. Dock har jag möjligen kommit frågan ett steg närmare.
Frågan om Maskulint och Feminint är en otroligt viktig fråga för varje människa då det är en del av identifieringsfasen. Att veta Vem och Vad man är.
Inte förrän man har identifierat sig Som något eller Med något kan man släppa taget om det och gå vidare.
Vad som gör frågan så otroligt mycket svårare är att vi i väst föds in i sådana extrema könsroller. Varje gång man känt "ja, detta är verkligen maskulint!" så har man fått backa tre steg och erkänna "fast nej, detta var återigen enbart en könsroll jag fått genom inlärt beteende, en tilldelad könsroll". Jag har ingen aning hur det är att identifiera sig i sin könsroll som kvinna, men som man (könet) kan jag i alla fall säga att det är ytterligare svårt då man befinner sig i igen jävligt bekväm sits. Att vara man är läskigt enkelt i denna värld.
Jag kan likna det lite med att vara son till en VD. Du skulle kunna bete dig som ett svin och ingen kommer att våga säga åt dig att du beter dig som en då de är rädda för att din pappa kommer att ge dem sparken. Tvärtom kommer alla att slicka din röv och garva åt dina skämt - garva så mycket att till slut tror du att du faktiskt är förbannat jävla rolig.
Ungefär så är det att vara man i en mans värld. Man blir bekväm med att dra kvinnoskämt, bekväm med att dumförklara feminister, bekväm med att hylla mansyrkena, bekväm med att horförklara kvinnor. Varför? Jo för det är så jävla enkelt, varenda jävel nickar ju instämmande och gör detsamma.
Att finna sig själv som man innefattar att man först måste backa bandet en jävla massa år och filtrera bort allt man trott var maskulint.
Vad tror jag då om debatten kring Hen? Ja, det är väl vissa människors sätt att uttrycka sin egen förvirring och osäkerhet, och då får de väl göra det. Att väldigt många människor blir upprörda av detta är dessa människors sätt att visa sin förvirring och osäkerhet i sin tur. Det är som om de bundit upp sin definition av maskulint och feminint i yttre ting, t.ex. ord och ting. När de orden och sakerna sedan tas ifrån dem så upplever de en separation, ett ångestmoment, en separation från något de upplevt som tryggt. Om man istället finner en inre källa till definitionen av maskulint och feminint så behöver man inte heller vara rädd för att någon ska ta den ifrån en.
För några år sedan hade jag säkerligen blivit otroligt provocerad och aktivt debatterat emot Hen. Idag känner jag mest synd om de människor som just aktivt debatterar för och emot det. Jag är tryggare i mitt kön. Jag är inte rädd för att förlora min maskulinitet genom mitt språk. Jag kontrollerar mitt språk, inte tvärtom. Att jag dock troligen inte kommer att börja använda mig av Hen är enbart för att jag inte ser något syfte med ordet. Om någon påvisar ett syfte, där ordet behövs utav rent grammatiska skäl, så varför inte!
Maskulint och feminint följer med oss från födsel till grav. Det är kanske den första tillhörigheten vi söker oss till- pojkar och flickor. Den är så synbart tydlig - svart på vit. Varför kan vi då bara inte nöja oss där? Kuk - maskulint, Fitta - feminint. Ja, om det vore så bekvämt enkelt. Personligen har jag nog inte upplevt denna typiska könstillhörighet. Jag har aldrig funnit mig i den typiskt grabbiga miljön. Kanske har denna avsaknad av könstillhörighet varit ett frustrerat moment som fått mig att söka så mycket. Dock har jag väl å andra sidan inte upplevt det vara så jävla viktigt att vara ett kön. Jag vill nog bara vara mig själv i slutändan och önskar alla andra detsamma.
Men just i stunden, i mötet mellan en pojke och en flicka, så sätts allt det där ur spel. Det kommer en känsla, en magi, en pungspark som sätter allt det där ur spel. Och just den där känslan, mystiken av att sitta och samtala med det motsatta könet, att inte veta hur motdebattören tänker och resonerar, just den känslan är vad som drivit mig att finna svaret.
När jag sitter med andra män och diskuterar och filosoferar har jag väldigt lätt för att observera och tolka dem - tack vare att vi män tänker på en väldigt liknande basis. Att resonera med kvinnor är så otroligt mycket svårare, jag kan inte enbart relatera till mig själv. Det är ungefär som att min mänskliga radar hamnar i radioskugga. Denna radioskugga, att treva i mörkret, är en blandning av förtjusning och förskräckelse. Vad döljer sig i skuggorna, är det farligt, har det onda avsikter? Jag tror att denna rädsla för det okända, för det jag inte kan tolka och analysera, kan ha bidragit en del till mitt till synes manschauvinistiska beteende. Ett sätt att försvara sig genom anfall. Och givetvis är det enkelt att anfalla det svagare könet och därmed tillfredsställande varpå beteendet har blivit betingat, tyvärr. (Edit: Med det svagare könet så menar jag att kvinnan befinner sig i ett underläge då hon lever i ett patriarkat. Inte att kvinnor är mentalt svagare)
Som sagt, fokus i mitt liv ligger på min magkänsla. Min magkänsla har nästan alltid funnits där för mig och den har haft rätt så otroligt många gånger. Oftast utan att jag ens behöver anstränga mig. I denna fråga har det dock varit otroligt svårt. Jag kan inte identifiera något jag inte kan uppleva eller känna. Att försöka identifiera det maskulina kräver att jag kan identifiera det feminina. Men att identifiera det feminina har som sagt varit en riktig mystik för mig. Vanligtvis har visdomar kommit genom en inre insikt, i detta fall har jag nog dock snarare gått på yttre observationer och fått fokusera mer på mina yttre sinnen så som att Lyssna och Se.
Nyligen hade jag diskussionen med en väninna. Hon hävdade bestämt (vad jag upplevde) att allt är determinism och våra könsroller enbart är inlärda beteenden. Killar gillar i grunden inte blått, bilar, vapen och muskler. Tjejer gillar i grunden inte rosa, klänningar, prinsessor och lyckliga sagor.
För mig var detta hennes sätt att utöva sitt sökande i det Feminina och Maskulina, och även fast jag anser att hon strövade iväg för långt ifrån sanningen så var hon i alla fall något på spåret - och det är det som är det viktigaste. Att våga ifrågasätta allt man lärt sig, att vara kritisk mot ALLT. Att våga släppa tryggheten, de inlärda svaren. Redan där är 90% av slaget vunnet. Att släppa taget om tryggheten är A och O men även givetvis det svåraste.
För mig är våra likheter mellan könen desamma som likheterna mellan alla människor över hela världen. Vi delar sökandet efter lycka och harmoni, kärlek och trygghet, lugn och ro. Vackert och enkelt.
Jag kan upplyfta mina egna känslotillstånd till stora nivåer i mitt sökande av att förstå mig på andra människor, deras avsikter och tankar. Men när det kommer till kvinnors logik så blir där som sagt svart. Och äntligen tycks det finnas vetenskapliga belägg som stödjer både denna radioskugga, men även de slutsatser jag börjat närma mig i definitionen av Maskulint och Feminint.
http://www.sciencedaily.com/releases/2005/01/050121100142.htm
http://www.dailymail.co.uk/news/article-335026/Why-women-worse-map-reading-men.html
Här är två länkar som tydliggör de grundläggande skillnaderna mellan maskulint och feminint. Man talar om gråa och vita hjärnceller där de gråa bland annat underlättar för matematiskt och analytiskt tänkande och de vita för bland annat emotionellt, språkligt och multitaskande. Det vill säga att vissa av de typiska fördomarna visade sig innehålla en hel del sanning. Just på grund av det, att vissa fördomar tycks stämma, så kommer denna forskning att förkastas av många. Främst av dem som byggt upp sin världsbild på att alla könsroller är inlärda beteenden och den könsvärld vi lever i idag enbart är en illusion. Men så får vara, de människor som inte vågar släppa taget om sin valda trygghet får ta den tid de behöver för att konfrontera sin egen rädsla av det okända.
Studierna visar alltså att kvinnor har en större dos av vita hjärnceller och män av gråa dito. Det vill säga att något så (enkelt?) som horomoner och hjärnceller lägger grunden för den mystiska könstillhörigheten. Och i ärlighetens namn är jag otroligt lättade. En för mig otroligt svår gåta har delvis blivit löst. Även om jag haft detta på känn så har jag inte helt ut vågat uttalat mig förrän jag fick stöd av dessa studier. Något som återigen kanske stödjer det jag säger - jag förmår helt enkelt inte att tänka i samma banor som kvinnor. Jag har mer stått och tittat på som ett fån och försökt lägga pussel med ögonbindel. Så ja, därav kommer jag ha fortsatt lika högt förtroende för min magkänsla, jag kan nog inte begära av mig själv att ha kunnat se denna skillnad.
Och kanske ser resten av universum ut just precis så här! Vi kanske aldrig kommer att kunna förstå eller ens föreställa oss i vår vildaste fantasi hur superintelligenta utomjordingar tänker - med det viktigaste är ändå att vi har detsamma gemensamt: kärleken och sökandet efter lycka. Kanske kan vi inte ens med matematiska formler ens komma i närheten utav de tankebanor utomjordingar kan tänka i med ena lillfingret, men när det kommer till det allra mest enklaste av allt så har vi enda kärleken gemensamt. Är det för naivt och enkelt för att vara sant? Det tror inte jag, och det är min religion, alla väljer sin egen tro, jag litar på min magkänsla in i döden, den är allt jag har. Jag tror på en universell och oändlig kärlek och harmoni.
Okej, nu ska jag inte spåra iväg, ämnet är maskulint och feminint. Vad har jag då lärt mig av detta? Ja, inte så mycket i ärlighetens namn. Jag kan fortfarande inte bekräfta denna "känsla" av de feminina då jag fortfarande inte kan tänka i deras tankebanor. Jag ser snarare studierna som ett bekräftande på en observation. Jag har ingen aning vad jag ska göra med denna visdom. Är det ens en visdom om man inte riktigt kan känna den? Jag känner inte för fem öre att den är fel, tvärtom stämmer alla pusselbitar in, men jag kan bara inte känna den inom mig :S
Vad jag dock kommer att göra med denna vetenskapliga bekräftelse på min egen observation är att klargöra en gång för alla: En av mina innersta önskningar är att leva i ett matriarkat. Mer om detta senare i ett nytt inlägg.
Kanske även tänkte skriva något om hur det är att tänka och aggera som en maskulint tänkande person. Kanske är jag även fräck nog att skriva hur jag upplever hur feminina personer tänker xD
Som sagt,en milstolpe för mig.
Jag har haft detta ämne på tapet en hel del gånger förr. Och fan så svårt det har varit att sätta fingret på det. De vänner som känt mig genom åren har nu upplevt en relativt svängande inställning hos mig i frågan. Och med facit i hand så har jag väl yttrat en hel del dumma och onödiga kvinnoförnedrande skämt - DOCK inte för att skämten har varit särskilt grova, utan för att jag i egenskap av man har yttrat dem mot en kvinna. Det är ungefär att jämför med att en vit man säger neger till en mörk man, vilket knappast är samma sak som att en mörk person säger det till en annan mörk person. D.v.s. att även om de allra flesta skämten varit enbart på skoj så förstår jag att de kan ha upprört och stört många, något jag tagit till mig och givetvis försöker ändra på.
Jag har även debatterat ämnet feminism många, många gånger. Jag tror detta beror dels på min egen osäkerhet i frågan - vad är feminint respektive maskulint, varpå jag känt mig tvungen att hävda mig. Jag har upplevt att feminister har provocerat mig just för att jag känner mig osäker på frågan varpå jag behövt skydda mig när de försöker tvinga på alla deras "sanning", deras definiton av manligt och kvinnligt.
Idag ser jag på feminister på ett helt annat sätt. Jag ser på dem som jag gör på de flesta andra politiskt aggressiva personer - människor utan inre ro som har hittat ett slagfält de vill se blod på. Min ståndpunkt i feminism har nog inte förändrats särskilt mycket med åren, jag anser fortfaranade feminism vara fel väg att gå, en negativ och aggressiv utveckling. Jag anser fortfarande att jämställdhet är målet och att feminism är en ideologi som rider på den vågen, att hävda sig vara inställda på jämställdhet, men som egentligen har andra avsikter. Dock återigen känner jag mig inte lika nödgad att debattera ämnet då jag känner mig tryggare i frågan och således inte blir provocerad. Denna provokation, dessa negativa känslor, har tidigare dunkla mina sinnen. Nu kan jag tydligare se att jag inte behöver vara rädd för den mysteriska feminismen. Feminismen är precis som alla andra fanatiska ideologier, religioner, politiska partier - det finns inga fanatiska åsikter, det finns bara människor som mår dåligt. Att säga att feminism är en fanatisk ideologi är givetvis fel, det är som att säga att islam är en fanatisk religion. Dock råkar det te sig att de flesta feminister jag mött och sett har varit av det fanatiska, aggressiva, påstridiga slaget. Om det är feminismen som lockat fram detta hos dem eller om de från början varit fanatiska och därefter sökt sig mot feminismen låter jag vara osagt. (Vill förtydliga att jag inte på något sätt anser islam vara en fanatisk religion. Om jag anser någon religion eller religiösa anhängare vara fantiska så är det judendomen.)
Nåväl, för dem som känner mig eller möjligen läst min blogg lite sporadiskt kan ha gissat att jag har relativt lätt för att observera mänskliga beteenden, att komma fram till "sanningar". Denna fråga har dock ruckat mig rejält i många, många år och jag tror knappast att jag funnit något absolut här ikväll. Dock har jag möjligen kommit frågan ett steg närmare.
Frågan om Maskulint och Feminint är en otroligt viktig fråga för varje människa då det är en del av identifieringsfasen. Att veta Vem och Vad man är.
Inte förrän man har identifierat sig Som något eller Med något kan man släppa taget om det och gå vidare.
Vad som gör frågan så otroligt mycket svårare är att vi i väst föds in i sådana extrema könsroller. Varje gång man känt "ja, detta är verkligen maskulint!" så har man fått backa tre steg och erkänna "fast nej, detta var återigen enbart en könsroll jag fått genom inlärt beteende, en tilldelad könsroll". Jag har ingen aning hur det är att identifiera sig i sin könsroll som kvinna, men som man (könet) kan jag i alla fall säga att det är ytterligare svårt då man befinner sig i igen jävligt bekväm sits. Att vara man är läskigt enkelt i denna värld.
Jag kan likna det lite med att vara son till en VD. Du skulle kunna bete dig som ett svin och ingen kommer att våga säga åt dig att du beter dig som en då de är rädda för att din pappa kommer att ge dem sparken. Tvärtom kommer alla att slicka din röv och garva åt dina skämt - garva så mycket att till slut tror du att du faktiskt är förbannat jävla rolig.
Ungefär så är det att vara man i en mans värld. Man blir bekväm med att dra kvinnoskämt, bekväm med att dumförklara feminister, bekväm med att hylla mansyrkena, bekväm med att horförklara kvinnor. Varför? Jo för det är så jävla enkelt, varenda jävel nickar ju instämmande och gör detsamma.
Att finna sig själv som man innefattar att man först måste backa bandet en jävla massa år och filtrera bort allt man trott var maskulint.
Vad tror jag då om debatten kring Hen? Ja, det är väl vissa människors sätt att uttrycka sin egen förvirring och osäkerhet, och då får de väl göra det. Att väldigt många människor blir upprörda av detta är dessa människors sätt att visa sin förvirring och osäkerhet i sin tur. Det är som om de bundit upp sin definition av maskulint och feminint i yttre ting, t.ex. ord och ting. När de orden och sakerna sedan tas ifrån dem så upplever de en separation, ett ångestmoment, en separation från något de upplevt som tryggt. Om man istället finner en inre källa till definitionen av maskulint och feminint så behöver man inte heller vara rädd för att någon ska ta den ifrån en.
För några år sedan hade jag säkerligen blivit otroligt provocerad och aktivt debatterat emot Hen. Idag känner jag mest synd om de människor som just aktivt debatterar för och emot det. Jag är tryggare i mitt kön. Jag är inte rädd för att förlora min maskulinitet genom mitt språk. Jag kontrollerar mitt språk, inte tvärtom. Att jag dock troligen inte kommer att börja använda mig av Hen är enbart för att jag inte ser något syfte med ordet. Om någon påvisar ett syfte, där ordet behövs utav rent grammatiska skäl, så varför inte!
Maskulint och feminint följer med oss från födsel till grav. Det är kanske den första tillhörigheten vi söker oss till- pojkar och flickor. Den är så synbart tydlig - svart på vit. Varför kan vi då bara inte nöja oss där? Kuk - maskulint, Fitta - feminint. Ja, om det vore så bekvämt enkelt. Personligen har jag nog inte upplevt denna typiska könstillhörighet. Jag har aldrig funnit mig i den typiskt grabbiga miljön. Kanske har denna avsaknad av könstillhörighet varit ett frustrerat moment som fått mig att söka så mycket. Dock har jag väl å andra sidan inte upplevt det vara så jävla viktigt att vara ett kön. Jag vill nog bara vara mig själv i slutändan och önskar alla andra detsamma.
Men just i stunden, i mötet mellan en pojke och en flicka, så sätts allt det där ur spel. Det kommer en känsla, en magi, en pungspark som sätter allt det där ur spel. Och just den där känslan, mystiken av att sitta och samtala med det motsatta könet, att inte veta hur motdebattören tänker och resonerar, just den känslan är vad som drivit mig att finna svaret.
När jag sitter med andra män och diskuterar och filosoferar har jag väldigt lätt för att observera och tolka dem - tack vare att vi män tänker på en väldigt liknande basis. Att resonera med kvinnor är så otroligt mycket svårare, jag kan inte enbart relatera till mig själv. Det är ungefär som att min mänskliga radar hamnar i radioskugga. Denna radioskugga, att treva i mörkret, är en blandning av förtjusning och förskräckelse. Vad döljer sig i skuggorna, är det farligt, har det onda avsikter? Jag tror att denna rädsla för det okända, för det jag inte kan tolka och analysera, kan ha bidragit en del till mitt till synes manschauvinistiska beteende. Ett sätt att försvara sig genom anfall. Och givetvis är det enkelt att anfalla det svagare könet och därmed tillfredsställande varpå beteendet har blivit betingat, tyvärr. (Edit: Med det svagare könet så menar jag att kvinnan befinner sig i ett underläge då hon lever i ett patriarkat. Inte att kvinnor är mentalt svagare)
Som sagt, fokus i mitt liv ligger på min magkänsla. Min magkänsla har nästan alltid funnits där för mig och den har haft rätt så otroligt många gånger. Oftast utan att jag ens behöver anstränga mig. I denna fråga har det dock varit otroligt svårt. Jag kan inte identifiera något jag inte kan uppleva eller känna. Att försöka identifiera det maskulina kräver att jag kan identifiera det feminina. Men att identifiera det feminina har som sagt varit en riktig mystik för mig. Vanligtvis har visdomar kommit genom en inre insikt, i detta fall har jag nog dock snarare gått på yttre observationer och fått fokusera mer på mina yttre sinnen så som att Lyssna och Se.
Nyligen hade jag diskussionen med en väninna. Hon hävdade bestämt (vad jag upplevde) att allt är determinism och våra könsroller enbart är inlärda beteenden. Killar gillar i grunden inte blått, bilar, vapen och muskler. Tjejer gillar i grunden inte rosa, klänningar, prinsessor och lyckliga sagor.
För mig var detta hennes sätt att utöva sitt sökande i det Feminina och Maskulina, och även fast jag anser att hon strövade iväg för långt ifrån sanningen så var hon i alla fall något på spåret - och det är det som är det viktigaste. Att våga ifrågasätta allt man lärt sig, att vara kritisk mot ALLT. Att våga släppa tryggheten, de inlärda svaren. Redan där är 90% av slaget vunnet. Att släppa taget om tryggheten är A och O men även givetvis det svåraste.
För mig är våra likheter mellan könen desamma som likheterna mellan alla människor över hela världen. Vi delar sökandet efter lycka och harmoni, kärlek och trygghet, lugn och ro. Vackert och enkelt.
Jag kan upplyfta mina egna känslotillstånd till stora nivåer i mitt sökande av att förstå mig på andra människor, deras avsikter och tankar. Men när det kommer till kvinnors logik så blir där som sagt svart. Och äntligen tycks det finnas vetenskapliga belägg som stödjer både denna radioskugga, men även de slutsatser jag börjat närma mig i definitionen av Maskulint och Feminint.
http://www.sciencedaily.com/releases/2005/01/050121100142.htm
http://www.dailymail.co.uk/news/article-335026/Why-women-worse-map-reading-men.html
Här är två länkar som tydliggör de grundläggande skillnaderna mellan maskulint och feminint. Man talar om gråa och vita hjärnceller där de gråa bland annat underlättar för matematiskt och analytiskt tänkande och de vita för bland annat emotionellt, språkligt och multitaskande. Det vill säga att vissa av de typiska fördomarna visade sig innehålla en hel del sanning. Just på grund av det, att vissa fördomar tycks stämma, så kommer denna forskning att förkastas av många. Främst av dem som byggt upp sin världsbild på att alla könsroller är inlärda beteenden och den könsvärld vi lever i idag enbart är en illusion. Men så får vara, de människor som inte vågar släppa taget om sin valda trygghet får ta den tid de behöver för att konfrontera sin egen rädsla av det okända.
Studierna visar alltså att kvinnor har en större dos av vita hjärnceller och män av gråa dito. Det vill säga att något så (enkelt?) som horomoner och hjärnceller lägger grunden för den mystiska könstillhörigheten. Och i ärlighetens namn är jag otroligt lättade. En för mig otroligt svår gåta har delvis blivit löst. Även om jag haft detta på känn så har jag inte helt ut vågat uttalat mig förrän jag fick stöd av dessa studier. Något som återigen kanske stödjer det jag säger - jag förmår helt enkelt inte att tänka i samma banor som kvinnor. Jag har mer stått och tittat på som ett fån och försökt lägga pussel med ögonbindel. Så ja, därav kommer jag ha fortsatt lika högt förtroende för min magkänsla, jag kan nog inte begära av mig själv att ha kunnat se denna skillnad.
Och kanske ser resten av universum ut just precis så här! Vi kanske aldrig kommer att kunna förstå eller ens föreställa oss i vår vildaste fantasi hur superintelligenta utomjordingar tänker - med det viktigaste är ändå att vi har detsamma gemensamt: kärleken och sökandet efter lycka. Kanske kan vi inte ens med matematiska formler ens komma i närheten utav de tankebanor utomjordingar kan tänka i med ena lillfingret, men när det kommer till det allra mest enklaste av allt så har vi enda kärleken gemensamt. Är det för naivt och enkelt för att vara sant? Det tror inte jag, och det är min religion, alla väljer sin egen tro, jag litar på min magkänsla in i döden, den är allt jag har. Jag tror på en universell och oändlig kärlek och harmoni.
Okej, nu ska jag inte spåra iväg, ämnet är maskulint och feminint. Vad har jag då lärt mig av detta? Ja, inte så mycket i ärlighetens namn. Jag kan fortfarande inte bekräfta denna "känsla" av de feminina då jag fortfarande inte kan tänka i deras tankebanor. Jag ser snarare studierna som ett bekräftande på en observation. Jag har ingen aning vad jag ska göra med denna visdom. Är det ens en visdom om man inte riktigt kan känna den? Jag känner inte för fem öre att den är fel, tvärtom stämmer alla pusselbitar in, men jag kan bara inte känna den inom mig :S
Vad jag dock kommer att göra med denna vetenskapliga bekräftelse på min egen observation är att klargöra en gång för alla: En av mina innersta önskningar är att leva i ett matriarkat. Mer om detta senare i ett nytt inlägg.
Kanske även tänkte skriva något om hur det är att tänka och aggera som en maskulint tänkande person. Kanske är jag även fräck nog att skriva hur jag upplever hur feminina personer tänker xD
Som sagt,en milstolpe för mig.
Kommentarer
Uppvuxen i en familj där jag har så gott som noll gemensamt med moder och systrar men kan ha djupa diskussioner och umgås med fadern och bröderna - har fått mig att ofta grubbla över om jag är mentalt funtad som han-släktet snarare än hon-släktet.
Men så kommer jag ut i världen med vänner, bekanta och folk. Och jag inser att jag kan inte sätta mig in i hur männen tänker och resonerar, dock lockas jag av att få kika under huven och ta reda på det. Kvinnorna förstår jag äckligt bra, för bra, många söker sig till mig för råd och stöttning just eftersom jag vet exakt hur de tänker och fungerar. Men jag känner en djupt rotad ovilja till deras inre mekanism och föredrar därför mäns sällskap.
Jag undrar vart detta lämnar mig? Är jag en pojkflicka? En Hen? Bara förvirrad? Eller är jag helt enkelt ett självföraktande fruntimmer?
Men för att även återgå till resten av inlägget. Jag är djupt övertygad om att män och kvinnor är som två olika raser i grunden. Två väldigt olika grenar som växer på samma träd. Att biologi/hjärnceller/hormoner etc är vad som skiljer oss åt förvånar mig inte alls. Redan från start har ju våra köttsliga dräkter blivit designade för så väldigt olika uppgifter - givetvis fungerar vi då inte likadant! Med det sagt så ska det ena könet givetvis inte få sämre villkor. Rättvisa är alltid något att sträva efter men att förvänta sig att en A-kropp designad för A ska utföra B lika bra som B-kroppen gör? Det är bara naivt. Det kommer alltid finnas undantag givetvis, men då är det också UNDANTAG.
Vi borde fröjdas åt hur fantastiska vi faktiskt är, och att två grenar på samma träd kan vara så väldigt väldigt olika! Varför är det dåligt? Är det inte istället fantastiskt? ...Vi fjantiga människor, allting ska vara så exakt likadant och stöpt i samma form att vi nu försöker sudda ut de fantastiska skillnaderna som gör oss så väldigt individuella.
/D från jerusalem
Jag tror att alla människor har en olika stor dos av femininitet respektive maskulinitet inom sig. Vidare tror jag även att det är väsentligt att man bejakar dessa båda sidor hos sig för att kunna utnyttja dem till sitt maximum. Ungefär som att "vifta på öronen" - alla har musklerna för det, men bara dem som lärt sig att identifiera var muskeln sitter kan "vifta på dem". Inte förrän vi bejakat oss själva kan vi uttrycka oss själva.
Samhället tvingar människor att kategoriseras, utan kategorisering skulle kapitalismen rasera. Jag tror inte på termerna "pojke, flicka, hen". För mig är det viktigare att diskutera individer, och ur ett filosofiskt perspektiv tycker jag det är mycket mer intressant att diskutera "feminint och maskulint". För visst är det väl så att det finns tjejer som har mycket maskulinitet i sig och killar som har mycket femininitet i sig, precis som att vissa är bra på att springa medan andra är bra på att tänka.