Politik är enbart en täckmantel för vår moral
Att politik skulle vara något naturligt, något skapt av naturen så att säga, tror jag de flesta kan vara överens om att så inte är fallet. Politik är en mänsklig skapelse, en maktfördelningsprocess som växt fram genom årtusenden. Politik kan se väldigt olika ut jorden över, allt från renodlad demokrati till diktatur och ett enormt utbud däremellan. Vilken politisk agenda som är bäst tror jag ingen har svaret på. Först och främst måste man då definiera bäst - bäst för massan, bäst för individen, bäst för att låta landet växa, bäst för ekonomisk tillväxt osv.
Att (1) tro att Sverige har en demokrati är naivt, och att (2) tro att demokrati skulle vara det bästa för befolkning är även det lika naivt.
Människan spenderar större delen av sitt liv att söka efter tillhörighet och att identifiera sig själv - vem är jag och vilka människor vill jag vara med. Politik är ett typiskt sätt att finna både tillhörighet och att identifiera sig med. Att öppet kunna säga "jag är moderat" är att skapa en trygghet, det är att skapa sig en identitet samt en tillhörighet. Det effektiva med tillhörigheten inom politik är att den stärks något enormt av att det även finns antagonister. En grupp som har en gemensam värdering stärks ytterligare genom att ha en gemensam fiende. T.ex.: "jag är moderat, och vi hatar vänsterpack".
Att identifiera sig själv är en lång, kanske livslång process, och de allra flesta går igenom ungefär samma steg. Vissa fastnar på vissa steg väldigt länge, eller hela livet, medan andra (ett fåtal) klarar av att släppa taget och gå vidare i sin mentala utveckling inom "självidentifiering". Politik är som sagt ett väldigt vanligt steg i processen av självidentifiering (ingen statistik på detta) utav fler anledningar; det är lätt att läsa på sig i ämnet och man kan lätt framstå smart bara genom att anamma andras åsikter (utan att själv ha behövt komma på dem), man har gemensamma fiender och den kanske främst anledningen är att typ 90% av befolkningen "väljer lag", så oddsen att finna likasinnade är därmed väldigt stora.
Problematiken med självidentifiering genom politik (förutom den mest uppenbara: man ska inte identifiera sig själv genom yttre ting) är att man tvingas in i ett fack som innehåller mer åsikt än man möjligen kan tänkas stå upp för.
Jag röstar aldrig på ett parti för deras partiprogram, jag röstar på ett parti som lyfter fram frågor som jag anser för stunden vara viktigast. Jag säger aldrig att jag "är" ett parti, utan är tydlig med att ta avstånd. Att däremot säga "jag är en moderat" följer en jävla massa åtaganden. Man måste då helt plötsligt stå för flera tusentals agendor som moderaterna står för, oavsett om man håller med dem eller inte, och man måste även vara beredd att smutskasta andra partier, antagonisterna, oavsett om man ogillar dem eller ej. Och jo tro mig, detta är vanligare än vad man kan tro. Många, många människor har fallit över för sig själv i kampen efter att identifiera sig själv genom politik. De hjärntvättar sig själva. De inbillar sig att de tror på den agendan som partiet för. Tillslut kan de stå och plädera upp och ner, oavsett vad de tror på innerst inne. Gäller såväl höger som vänster flanken.
Och det är nu det börjar bli intressant: hur kan en människa stå och plädera för en politik hon i grunden inte ens kan motivera - jo, för att politik handlar bara om det: säga rationella argument. Som att läsa på glosor och sedan rapa upp dem, inga svårigheter. Hur många utav alla politiskt aktiv människor som verkligen tror på sin agenda och hur många som har indoktrinerat sig själv har jag absolut ingen statistik på (och det finns för den sakens skulle troligen heller ingen), min gissning är dock att det enbart är ett fåtal som för sin agenda via hjärtat.
Följdfrågan blir då onekligen: går det att urskilja vilka som följer sin politiska agenda från hjärtat? Och det är här frågan blir ytterligare lite intressant.
Min tes: Politik är en täckmantel för vår moral. Vi har alla drifter inom oss så som girighet, sex, mat, våld m.m. såväl som vi alla även har moral inom oss, d.v.s. förmågan att skilja rätt från fel. Vi är inte större människor än de beslut vi förmår fatta och fullfölja. Och det är där politiken kommer in. Politiken fungerar som en förlängd arm för våra moraliska beslut
Låt säga att du är egenföretagare och gynnas mest utav att sänka skatten. Trots att en sänkning av skatten skulle medföra att de fattigaste får det fattigare så väljer du ändå att driva en politik för sänkt skatt. Du har därmed exponerat din moral: du väljer ditt ego, din girighet går före altruismen.
Jag kan göra ytterligare tusentals exempel, men min tes är tydlig: vi väljer att stödja en politisk agenda som går i hand med den moral vi lever efter. Politiken gör enbart vår moral mer rumsren. Ingen vill väl öppet säga "jag stödjer att vi mördar andra människor i Afghanistan", men på Rosenbad så kan man stolt säga "jag röstar på Moderaterna för en ökad försvarsmakt". Ingen vill säga "jag skiter i att barnfattigdomen ökar i Sverige så länge jag slipper skatta mer än 30%" medan det i Rosenbad är väldigt PK att säga "sänk bolagsskatten tack."
Summera Sommaro så påstår jag att dem som röstar mer åt höger gör det för att gagna sina mer primitiva drifter, de negativa källorna inom sig, medan dem som röstar mer åt vänster gör det för att följa sin moral om vad som är rätt och fel och med hänsyn till altruismen. Det finns inget som är Rätt eller Fel i detta val, enbart Positivt och Negativt för dig själv och dina medmänniskor. Jag tycker snarare synd om människor som söker mening i livet genom ökad konsumtion och girighet än att jag tycker att de gör fel, t.ex.
Dock vill jag återigen bara förtydliga att man för denna saks skull inte kan döma folk baserat på deras röstkort, det kan mycket väl finnas underliggande orsaker till deras val som inte alls behöver baseras på egoistiska val. Om alla brydde sig lite mindre om vad andra röstade på och istället fokuserad på att göra det som känns Rätt så skulle nog världen vara lite bättre.
Att (1) tro att Sverige har en demokrati är naivt, och att (2) tro att demokrati skulle vara det bästa för befolkning är även det lika naivt.
Människan spenderar större delen av sitt liv att söka efter tillhörighet och att identifiera sig själv - vem är jag och vilka människor vill jag vara med. Politik är ett typiskt sätt att finna både tillhörighet och att identifiera sig med. Att öppet kunna säga "jag är moderat" är att skapa en trygghet, det är att skapa sig en identitet samt en tillhörighet. Det effektiva med tillhörigheten inom politik är att den stärks något enormt av att det även finns antagonister. En grupp som har en gemensam värdering stärks ytterligare genom att ha en gemensam fiende. T.ex.: "jag är moderat, och vi hatar vänsterpack".
Att identifiera sig själv är en lång, kanske livslång process, och de allra flesta går igenom ungefär samma steg. Vissa fastnar på vissa steg väldigt länge, eller hela livet, medan andra (ett fåtal) klarar av att släppa taget och gå vidare i sin mentala utveckling inom "självidentifiering". Politik är som sagt ett väldigt vanligt steg i processen av självidentifiering (ingen statistik på detta) utav fler anledningar; det är lätt att läsa på sig i ämnet och man kan lätt framstå smart bara genom att anamma andras åsikter (utan att själv ha behövt komma på dem), man har gemensamma fiender och den kanske främst anledningen är att typ 90% av befolkningen "väljer lag", så oddsen att finna likasinnade är därmed väldigt stora.
Problematiken med självidentifiering genom politik (förutom den mest uppenbara: man ska inte identifiera sig själv genom yttre ting) är att man tvingas in i ett fack som innehåller mer åsikt än man möjligen kan tänkas stå upp för.
Jag röstar aldrig på ett parti för deras partiprogram, jag röstar på ett parti som lyfter fram frågor som jag anser för stunden vara viktigast. Jag säger aldrig att jag "är" ett parti, utan är tydlig med att ta avstånd. Att däremot säga "jag är en moderat" följer en jävla massa åtaganden. Man måste då helt plötsligt stå för flera tusentals agendor som moderaterna står för, oavsett om man håller med dem eller inte, och man måste även vara beredd att smutskasta andra partier, antagonisterna, oavsett om man ogillar dem eller ej. Och jo tro mig, detta är vanligare än vad man kan tro. Många, många människor har fallit över för sig själv i kampen efter att identifiera sig själv genom politik. De hjärntvättar sig själva. De inbillar sig att de tror på den agendan som partiet för. Tillslut kan de stå och plädera upp och ner, oavsett vad de tror på innerst inne. Gäller såväl höger som vänster flanken.
Och det är nu det börjar bli intressant: hur kan en människa stå och plädera för en politik hon i grunden inte ens kan motivera - jo, för att politik handlar bara om det: säga rationella argument. Som att läsa på glosor och sedan rapa upp dem, inga svårigheter. Hur många utav alla politiskt aktiv människor som verkligen tror på sin agenda och hur många som har indoktrinerat sig själv har jag absolut ingen statistik på (och det finns för den sakens skulle troligen heller ingen), min gissning är dock att det enbart är ett fåtal som för sin agenda via hjärtat.
Följdfrågan blir då onekligen: går det att urskilja vilka som följer sin politiska agenda från hjärtat? Och det är här frågan blir ytterligare lite intressant.
Min tes: Politik är en täckmantel för vår moral. Vi har alla drifter inom oss så som girighet, sex, mat, våld m.m. såväl som vi alla även har moral inom oss, d.v.s. förmågan att skilja rätt från fel. Vi är inte större människor än de beslut vi förmår fatta och fullfölja. Och det är där politiken kommer in. Politiken fungerar som en förlängd arm för våra moraliska beslut
Låt säga att du är egenföretagare och gynnas mest utav att sänka skatten. Trots att en sänkning av skatten skulle medföra att de fattigaste får det fattigare så väljer du ändå att driva en politik för sänkt skatt. Du har därmed exponerat din moral: du väljer ditt ego, din girighet går före altruismen.
Jag kan göra ytterligare tusentals exempel, men min tes är tydlig: vi väljer att stödja en politisk agenda som går i hand med den moral vi lever efter. Politiken gör enbart vår moral mer rumsren. Ingen vill väl öppet säga "jag stödjer att vi mördar andra människor i Afghanistan", men på Rosenbad så kan man stolt säga "jag röstar på Moderaterna för en ökad försvarsmakt". Ingen vill säga "jag skiter i att barnfattigdomen ökar i Sverige så länge jag slipper skatta mer än 30%" medan det i Rosenbad är väldigt PK att säga "sänk bolagsskatten tack."
Summera Sommaro så påstår jag att dem som röstar mer åt höger gör det för att gagna sina mer primitiva drifter, de negativa källorna inom sig, medan dem som röstar mer åt vänster gör det för att följa sin moral om vad som är rätt och fel och med hänsyn till altruismen. Det finns inget som är Rätt eller Fel i detta val, enbart Positivt och Negativt för dig själv och dina medmänniskor. Jag tycker snarare synd om människor som söker mening i livet genom ökad konsumtion och girighet än att jag tycker att de gör fel, t.ex.
Dock vill jag återigen bara förtydliga att man för denna saks skull inte kan döma folk baserat på deras röstkort, det kan mycket väl finnas underliggande orsaker till deras val som inte alls behöver baseras på egoistiska val. Om alla brydde sig lite mindre om vad andra röstade på och istället fokuserad på att göra det som känns Rätt så skulle nog världen vara lite bättre.
Kommentarer