Genom lidande finner vi lyckan

Jag minns hur du låg i min famn och jag tänkte "denna stund, detta nu, kommer jag aldrig mer att få uppleva igen. Lyckan och upprymdhet jag känner nu är så total, och snart är stunden förbi, över". Jag blev först rädd, rädd för att förlora stunden, tiden som sakta gled ur mina händer. Rädslan övergick till sorg när jag insåg att jag inte kan kontrollera tiden, att vad jag än gör så kommer stunden alldeles strax att vara över. Jag tog ett djupt andetag och kramade dig med hela min själ. Jag höll kvar andetaget och blev ett med stunden. Jag andades ut och lät det ögonblick vi hade flyga iväg.
Istället för tomhet, rädsla och sorg blev jag fylld av lycka. Vetskapen om att det där andetaget var klimaxet på en fulländad helg kändes nu istället okej, för att nu skulle jag alltid bära med mig det som ett vackert minne. Och tills dagen jag dör kommer jag nu inte behöva sörja det jag kanske aldrig igen får uppleva, utan istället kommer jag att om och om igen att få tåras av lycka att stunden jag just upplevde var just livet självt. Och vad, om inte just livets högsta stunder, är det som vi vill minnas på vår dödsbädd.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Religion för mig

Orimligt att meritokratin ska leda till högre lön

Koranbränningar belyser svårigheten med att stifta lagar