Doping
År ut och in får vi läsa om dopingskandaler - hjältar som kraschat och brunnit. Det är som om varje gång vi läser om dopade idrottsmän- och kvinnor så dör en liten bit inom oss alla. Idrottare tycks gestalt något mer än bara sportdårar, de är smärre helgon.
Alla behöver vi en hjälte, någon eller något att se upp till. En ständigt vakande förälder som vi naivt kan lägga vår tillit till. Och oavsett om de vill eller ej så har atleter genom tiderna fått bära denna ansvarsfulla roll. Hela nationer jublar och gråter med deras framgång eller förluster. Folk kan sitta som på nålar framför dumburkarna, följa poängtabellerna slaviskt, diskutera teknikerna över lunchrasterna - evinnerligen. För att oavsett om du själv kan sporta eller inte så finns där oftast ändå ett intresse för våra sportidoler.
Atleten är den genuina folkhjälten. Han är inte girig eller dum, inte självisk eller har dunkla motiv - han tävlar bara för sitt lands skull. Alla hans utförande är offentliga, vi har alla insikt i hans vardag. Det kan jämföras med ett statligt ägt bolag, låt säga Vattenfall. Det bolaget har inbringat enorma summor pengar till staten, men inte allt för ofta pryds dagpressarna av bilder på Vattenfall's VD med en segerkrans och ett stort "Tack!". Hur skulle vi möjligen kunna lägga vårt hopp i en affärsman vars avsikter är att vara sofistikerat girig.
Det är som om det är något mer ärligt och blottat att göra något med sin kropp - för då kan vi alla tolka och se dennes avsikter. Tvärtemot blir det obehagligt när någon väldigt smart person ska prestera något, dels för att vi inte kan Se hans avsikter, dels för att risken finns att en smart person kan dupera oss. Jag förstår att det kan låta lite flummigt, men om man känner efter på djupet så tror jag de flesta kan relatera till vad jag ämnar på. En stor och stark, ärlig och normalintelligent person känns mer trygg, än en slank, girig och överintelligent dito.
Lika ofta, om inte oftare, som vi får läsa om dopingskandaler får vi även läsa om bolagsmän som ställs mot väggen för fuffens. Dock till skillnad från ertappade dopade atleter så får vi i princip aldrig en ursäkt från en ertappad bolagsman. Det finns alltid en uppsjö av ursäkter. Ursäkterna är även alltid så sliskigt äckliga att man bara vill skada personen ifråga. Trots att de får en enorm lön för att ha det yttersta ansvaret så skyller de alltid ifrån sig på allt och alla utom än själva. De kan formulera de mest vältaliga ursäkterna vars innehåll är så pinsamt ordsvammel att man undrar hur de orkar leva med sig själva.
Och det är även på denna punkt hjältarna skiljs olika. Bolagsmännen kommer i princip alltid undan. De vänder och vrider på lagens mynt tusen gånger om så krävs, allt för att slippa be om ursäkt, de tar in advokat efter advokat som kan hitta kryphål i lagen - allt för att slippa ertappas för att ha gjort fel. Det är liksom inte svart på vitt när det kommer till ekonomi, bra en stor gråzon vars gräns kan flyttas beroende på hur verbal du är och hur djupt din plånbok går.
Jämför då detta med en atlet. Dopingtest: positivt eller negativt. Svart på vitt. Inga dunkla förklaringar, inga advokater, inget välskrivet svammel. Pang på rödbetan: jag är 100% ren och moralisk / jag gjorde fel och ni ertappade mig, förlåt.
Bolagsmännens okunnighet kostar världen och samhällena ofattbara enorma summor. Banktjänstemän spekulerar och leker med valutor på andra människors bekostnad. Miljontals människor har blivit av med sina hem, med sina besparingar, med sina liv, och flera miljoner till står inför tröskeln. Och hur många av dessa får någonsin upprättelse för detta? Hur många av dessa kommer någonsin att få en ursäkt från den äckligt giriga bank VD:n?
Utan att glida ifrån ämnet allt för mycket vill jag formulera en tankeställare: tänk på alla rånare som sitter i fängelset. Hur stor summa tror ni de tillsammans har stulit från andra personer? Föreställ er nu den summa som det kostat världens alla människor att låta banktjänstemän och bolagsmän att härja fritt på världsmarknaden. Jag kan slå vad om att inte ens på 100 år skulle alla världens tjuvar ha kommit i närhet av vad girigbukarna på, låt säga Lehman Brothers till exempel, orsaka för ekonomisk skada.
Givetvis kommer ingen att ställas inför rätta på Lehman Brothers, dessa gjorde ju bara sitt jobb, de gjorde ju bara vad som ansågs lagligt (och där med moraliskt acceptabelt iom att pöbeln har förväxlat Lagen med Moralen).
Nåväl, tillbaka till ämnet. När en sportatlet åker dit för doping så dör en smula inom oss alla (ja, eller i alla fall så formuleras det så i media). Jämför detta med om Telia's VD skulle fällas för mutbrott (högst osannolikt, han kommer givetvis knyta fast bojsänket runt någon annans fotknölar), hur många hade sörjt detta i media? Inte många, tvärtom hade nog de flesta jublat och småflinat lite elakt.
Men när Lance Armstrong och Ludmila Engquist slutligen fälls för att ha dopat sig så har en ängel förlorat sina vingar. En moralisk förebild har blivit en av oss; en dödlig och felande varelse med onda avsikter.
Alla behöver vi en hjälte, någon eller något att se upp till. En ständigt vakande förälder som vi naivt kan lägga vår tillit till. Och oavsett om de vill eller ej så har atleter genom tiderna fått bära denna ansvarsfulla roll. Hela nationer jublar och gråter med deras framgång eller förluster. Folk kan sitta som på nålar framför dumburkarna, följa poängtabellerna slaviskt, diskutera teknikerna över lunchrasterna - evinnerligen. För att oavsett om du själv kan sporta eller inte så finns där oftast ändå ett intresse för våra sportidoler.
Atleten är den genuina folkhjälten. Han är inte girig eller dum, inte självisk eller har dunkla motiv - han tävlar bara för sitt lands skull. Alla hans utförande är offentliga, vi har alla insikt i hans vardag. Det kan jämföras med ett statligt ägt bolag, låt säga Vattenfall. Det bolaget har inbringat enorma summor pengar till staten, men inte allt för ofta pryds dagpressarna av bilder på Vattenfall's VD med en segerkrans och ett stort "Tack!". Hur skulle vi möjligen kunna lägga vårt hopp i en affärsman vars avsikter är att vara sofistikerat girig.
Det är som om det är något mer ärligt och blottat att göra något med sin kropp - för då kan vi alla tolka och se dennes avsikter. Tvärtemot blir det obehagligt när någon väldigt smart person ska prestera något, dels för att vi inte kan Se hans avsikter, dels för att risken finns att en smart person kan dupera oss. Jag förstår att det kan låta lite flummigt, men om man känner efter på djupet så tror jag de flesta kan relatera till vad jag ämnar på. En stor och stark, ärlig och normalintelligent person känns mer trygg, än en slank, girig och överintelligent dito.
Lika ofta, om inte oftare, som vi får läsa om dopingskandaler får vi även läsa om bolagsmän som ställs mot väggen för fuffens. Dock till skillnad från ertappade dopade atleter så får vi i princip aldrig en ursäkt från en ertappad bolagsman. Det finns alltid en uppsjö av ursäkter. Ursäkterna är även alltid så sliskigt äckliga att man bara vill skada personen ifråga. Trots att de får en enorm lön för att ha det yttersta ansvaret så skyller de alltid ifrån sig på allt och alla utom än själva. De kan formulera de mest vältaliga ursäkterna vars innehåll är så pinsamt ordsvammel att man undrar hur de orkar leva med sig själva.
Och det är även på denna punkt hjältarna skiljs olika. Bolagsmännen kommer i princip alltid undan. De vänder och vrider på lagens mynt tusen gånger om så krävs, allt för att slippa be om ursäkt, de tar in advokat efter advokat som kan hitta kryphål i lagen - allt för att slippa ertappas för att ha gjort fel. Det är liksom inte svart på vitt när det kommer till ekonomi, bra en stor gråzon vars gräns kan flyttas beroende på hur verbal du är och hur djupt din plånbok går.
Jämför då detta med en atlet. Dopingtest: positivt eller negativt. Svart på vitt. Inga dunkla förklaringar, inga advokater, inget välskrivet svammel. Pang på rödbetan: jag är 100% ren och moralisk / jag gjorde fel och ni ertappade mig, förlåt.
Bolagsmännens okunnighet kostar världen och samhällena ofattbara enorma summor. Banktjänstemän spekulerar och leker med valutor på andra människors bekostnad. Miljontals människor har blivit av med sina hem, med sina besparingar, med sina liv, och flera miljoner till står inför tröskeln. Och hur många av dessa får någonsin upprättelse för detta? Hur många av dessa kommer någonsin att få en ursäkt från den äckligt giriga bank VD:n?
Utan att glida ifrån ämnet allt för mycket vill jag formulera en tankeställare: tänk på alla rånare som sitter i fängelset. Hur stor summa tror ni de tillsammans har stulit från andra personer? Föreställ er nu den summa som det kostat världens alla människor att låta banktjänstemän och bolagsmän att härja fritt på världsmarknaden. Jag kan slå vad om att inte ens på 100 år skulle alla världens tjuvar ha kommit i närhet av vad girigbukarna på, låt säga Lehman Brothers till exempel, orsaka för ekonomisk skada.
Givetvis kommer ingen att ställas inför rätta på Lehman Brothers, dessa gjorde ju bara sitt jobb, de gjorde ju bara vad som ansågs lagligt (och där med moraliskt acceptabelt iom att pöbeln har förväxlat Lagen med Moralen).
Nåväl, tillbaka till ämnet. När en sportatlet åker dit för doping så dör en smula inom oss alla (ja, eller i alla fall så formuleras det så i media). Jämför detta med om Telia's VD skulle fällas för mutbrott (högst osannolikt, han kommer givetvis knyta fast bojsänket runt någon annans fotknölar), hur många hade sörjt detta i media? Inte många, tvärtom hade nog de flesta jublat och småflinat lite elakt.
Men när Lance Armstrong och Ludmila Engquist slutligen fälls för att ha dopat sig så har en ängel förlorat sina vingar. En moralisk förebild har blivit en av oss; en dödlig och felande varelse med onda avsikter.
Kommentarer