Vad är vi berättigade att säga "Tack" för?
"Åh, har du klippt dig, vilken fin frisyr du fick!" -"tack"
"Vilken snygg jacka du köpt!" "-tack!"
"Shit, vilken sexig bil du köpt!" "-tack!!!!"
Ja men, tack för vadå? När man tackar för en komplimang så tar man med andra ord åt sig äran för komplimangen. Men frågan är huruvida vi egentligen är berättigade att ta åt oss äran för någonting vi inte ens gjort.
Detta grundar sig troligen i vanlig ordning i vår kultur, och i detta fall jantelagen. I den svenska kulturen och dess normer så är det inte riktigt PK att ta åt sig äran för de saker vi presterat själva, man får helt sonika inte instämma i en komplimang man gjort sig förtjänt av och säga "jag vet", utan man får enbart tacka för komplimangen. "Vilken snygg tavla du målat" -"tack" (och inte: "jag vet"). Nåväl, jag finner vissa delar i jantelagen bra så jag har inte för avsikt att beskyllda den för något. Jag vill snarare konstatera hur vissa konsekvenser ter sig i jantelagens fotspår. Men när det kommer till övriga komplimanger, att tacka för något vi inte ens gjort, så blir jag lite fundersam om inte våra vett- och etikettsregler har gått till absurdum då vi tar åt oss äran (tack:andet) för något vi inte ens haft ett finger med i leken i skapandet. För vem var det egentligen som klippte frisyren, vem var det som designade jackan och vem var det egentligen som monterade ihop bilen?
Vi svenskar vågar helt enkelt inte säga "jag vet, frisyren är snygg" pga att vi feltolkat jantelagen / blivit överdrivet hövliga. Om jackan jag har köpt är snygg (vilket den förhoppningsvis är då jag ju trots allt valt den) så är det ingen översittarattityd att instämma med komplimangen. Tvärtom är det riktigt översittarstil att ta åt sig äran för jackans snygghet, då man som sagt själv inte ens sytt eller designat den. För i slutändan är det väl vad allt detta handlar om - om att få uppmärksamhet. Och då vi inte kan få det genom vårt sätt att vara som personer så försöker vi (och lyckas även oftast) få uppmärksamheten genom sakerna vi köpt; dyra, glamorösa, stora, lyxiga och coola saker. Kanske dags att jobba på sitt inre om man är villig att offra sin ekonomi för uppmärksamhet.. "tack jag vet, min bil är snygg, för att inte nämna mitt hem, min jacka, min mobil och min klockan. se på mig!!"
Vad händer då om vi tar denna tes ytterligare ett steg längre? Vilka egenskaper hos oss som människor är vi berättigade att tacka för? Att jag skrev MVG på matteprovet är väl tack vare min höga IQ, något som jag har fötts med? Att jag klarade av att springa världsrekord på 100 meter är väl tack vare den genetiska muskulatur jag har försätts med? Att någon klarade av att sluta dricka alkohol på en vecka efter ett långt beroende är väl tack vare att just den personen hade mindre anlag för beroende än sin näste? Jag hävdar att vi enbart har rätt att tacka för det vi själva har åstadkommit, men å andra sidan har vi ju inte åstadkommit vår DNA, vår genetiska uppsättning, som alltså ger oss för- respektive nackdelar i olika situationer. Vad är vi egentligen berättigade att ta åt oss äran för?
Ämnet kanske har spårat lite, men jag hoppas att jag väckt en tanke hos någon. Vad i livet kan vi ta åt oss ära för? Våra val, våra egenskaper, våra framsteg? Vad har vi fått serverat och vad har vi krigat för? Jag vet inte. Kanske är det bäst att vara ödmjuk tills man funnit ett svar man är bekväm med.
"Vilken snygg jacka du köpt!" "-tack!"
"Shit, vilken sexig bil du köpt!" "-tack!!!!"
Ja men, tack för vadå? När man tackar för en komplimang så tar man med andra ord åt sig äran för komplimangen. Men frågan är huruvida vi egentligen är berättigade att ta åt oss äran för någonting vi inte ens gjort.
Detta grundar sig troligen i vanlig ordning i vår kultur, och i detta fall jantelagen. I den svenska kulturen och dess normer så är det inte riktigt PK att ta åt sig äran för de saker vi presterat själva, man får helt sonika inte instämma i en komplimang man gjort sig förtjänt av och säga "jag vet", utan man får enbart tacka för komplimangen. "Vilken snygg tavla du målat" -"tack" (och inte: "jag vet"). Nåväl, jag finner vissa delar i jantelagen bra så jag har inte för avsikt att beskyllda den för något. Jag vill snarare konstatera hur vissa konsekvenser ter sig i jantelagens fotspår. Men när det kommer till övriga komplimanger, att tacka för något vi inte ens gjort, så blir jag lite fundersam om inte våra vett- och etikettsregler har gått till absurdum då vi tar åt oss äran (tack:andet) för något vi inte ens haft ett finger med i leken i skapandet. För vem var det egentligen som klippte frisyren, vem var det som designade jackan och vem var det egentligen som monterade ihop bilen?
Vi svenskar vågar helt enkelt inte säga "jag vet, frisyren är snygg" pga att vi feltolkat jantelagen / blivit överdrivet hövliga. Om jackan jag har köpt är snygg (vilket den förhoppningsvis är då jag ju trots allt valt den) så är det ingen översittarattityd att instämma med komplimangen. Tvärtom är det riktigt översittarstil att ta åt sig äran för jackans snygghet, då man som sagt själv inte ens sytt eller designat den. För i slutändan är det väl vad allt detta handlar om - om att få uppmärksamhet. Och då vi inte kan få det genom vårt sätt att vara som personer så försöker vi (och lyckas även oftast) få uppmärksamheten genom sakerna vi köpt; dyra, glamorösa, stora, lyxiga och coola saker. Kanske dags att jobba på sitt inre om man är villig att offra sin ekonomi för uppmärksamhet.. "tack jag vet, min bil är snygg, för att inte nämna mitt hem, min jacka, min mobil och min klockan. se på mig!!"
Vad händer då om vi tar denna tes ytterligare ett steg längre? Vilka egenskaper hos oss som människor är vi berättigade att tacka för? Att jag skrev MVG på matteprovet är väl tack vare min höga IQ, något som jag har fötts med? Att jag klarade av att springa världsrekord på 100 meter är väl tack vare den genetiska muskulatur jag har försätts med? Att någon klarade av att sluta dricka alkohol på en vecka efter ett långt beroende är väl tack vare att just den personen hade mindre anlag för beroende än sin näste? Jag hävdar att vi enbart har rätt att tacka för det vi själva har åstadkommit, men å andra sidan har vi ju inte åstadkommit vår DNA, vår genetiska uppsättning, som alltså ger oss för- respektive nackdelar i olika situationer. Vad är vi egentligen berättigade att ta åt oss äran för?
Ämnet kanske har spårat lite, men jag hoppas att jag väckt en tanke hos någon. Vad i livet kan vi ta åt oss ära för? Våra val, våra egenskaper, våra framsteg? Vad har vi fått serverat och vad har vi krigat för? Jag vet inte. Kanske är det bäst att vara ödmjuk tills man funnit ett svar man är bekväm med.
Kommentarer