Förälskelse är kärlekens illusion
Att vara kär Eller att vara förälskad. Man är inte både och.
Förälskelse är en primitiv drift (givetvis är alla drifter primitiva då de enbart är genetiskt nedärvda, men vill bara förtydliga och förstärka innebörden av definitionen Drift). När man blir förälskad i någon så startar en biologisk mekanism i kroppen. Hormoner strömmar runt, vi blir lyckliga, lyriska, kåta, flirtiga, fnittriga, habegär m.m. Personen vi blivit förälskade i förblindar oss, vi vill vara, prata med, umgås med, känna närheten av denna person. Det är som om hjärnan tycks lägga allt fokus på förälskelsen. Att bli förälskad har ingenting med intelligens, intellekt, sunt förnuft, logik eller what so ever. Den är en biologisk mekanism som vi inte rår särskilt mycket över, det säger mest pling. Vi kan mycket riktigt bli förälskade vi första ögonkast (Obs! Att säga att det är kärlek vid första ögonkast är så fel som det bara kan bli) då det som sagt inte handlar om logik. De saker som gör oss förälskade i en person har ingenting med att göra med det som för oss att älska en person. Saker som kan trigga en förälskelse har dock oftast en röd tråd, en röd tråd som skiljer sig från person till person. Vad denna röda tråd sedan härrör i tror jag är djupare psykologi och inget jag tänker sjunka in på i detta inlägg.
Förälskelse varar vanligtvis några månader men är sedan dömd att mattas ut. Efter förälskelsen har lagt sig så börjar relationen på allvar. Man blir varse om varandras brister och att kompromissa blir inte lika roligt längre. Det är vid detta skede många förhållanden tar slut. Mer ärligt formulerat: Många, många förhållanden bygger enbart på en primitiv drift och har inget romantiskt eller spirituellt över sig. Förhållanden som dör ut inom 1,2,3 år är nog det tydligaste signumet för primitiva förhållanden.
Att vara förälskad är för den "mindre intellektuella" personen ett enbart långt lyckorus. För dem som dock försöker leva sitt liv med en fokus och med visdom och instinkt som kompass så blir förälskelse oftast mest plågsam. Förälskelsen dunklar sinnena och får en att tappa fokus, man beter sig ungefär som under en berusning. Förälskelse är knark, och den jävel som inte älskar att knarka har aldrig testat det.
Kärlek däremot är en mystik som knappast formuleras med några enkla meningar. Kärlek kommer i olika former och olika volymer. Kärlek till sina barn, till sina föräldrar, till sina vänner, till sin sambo, till livet, till kosmos, till alla medmänniskor och varelser. (Nej, det finns inte kärlek till prylar och saker, detta är Behov, Identitetssökande, Statusbegär m.m.). Kärlek växer fram och baseras inte på impulsiva möten. Kärlek står sig stark när vindar blåser hårt, kärlek mattas inte av efter några månader. Jag tror att man inte kan älska andra människor fullt ut förrän man lärt sig att älska sig själv först. D.v.s. att om man ska ha en sportsmössa till chans för ett lyckligt förhållande så krävs först att respektive part känner och älskar sig själv innan man kan älska sin nästa - en raritet om ni frågar mig. Kärlek dunklar inte sinnena, kärlek visar vägen i livet. Kärlek är en kompass i tuffa stunder och ingjuter mod och livslust.
Så, vad ska vi göra med denna kunskap? Först och främst kan vi ta och skrota allting Hollywood hjärntvättat oss med. Man blir inte tillsammans och gifter sig med sin första förälskelse och sedan lever lyckliga i alla sina dagar (okej, det förekommer, men sluta drömma, ha fötterna på jorden istället så blir livet lite lättare). Att bli tillsammans med den man blir förälskad i är som att köpa säcken i grisen - vi har ingen som helst aning om vad detta är för en person, dennes brister, dennes moral, åsikter, livsåskådning, sunda förnuft, vett och etikett m.m. m.m. Inte konstigt att 50% av alla giftermål slutar i skilsmässa.
Vad förespråkar jag då? Ja, vänskap, vänskap och åter vänskap. Att utveckla en vänskapsrelation till ett förhållande är nog det mest optimala om vi först och man vill ha en chans att lära känna en person. Problemet är dock att folk brukar snabbt blir otåliga och säga "han/hon är verkligen optimal för mig, men det finns ingen gnista" - utan att ens veta Vad en gnista är och Varför en gnista är så viktigt.
Jag besitter inte en optimal lösning, jag ser däremot problemen som uppstår när vi idag byter partners stup i kvarten, dels i rädsla för att vara ensamma, dels för att vi låter våra impulsiva förälskelser dunkla alla våra sinnen. Romantiskt? Nja..
Förälskelse är en primitiv drift (givetvis är alla drifter primitiva då de enbart är genetiskt nedärvda, men vill bara förtydliga och förstärka innebörden av definitionen Drift). När man blir förälskad i någon så startar en biologisk mekanism i kroppen. Hormoner strömmar runt, vi blir lyckliga, lyriska, kåta, flirtiga, fnittriga, habegär m.m. Personen vi blivit förälskade i förblindar oss, vi vill vara, prata med, umgås med, känna närheten av denna person. Det är som om hjärnan tycks lägga allt fokus på förälskelsen. Att bli förälskad har ingenting med intelligens, intellekt, sunt förnuft, logik eller what so ever. Den är en biologisk mekanism som vi inte rår särskilt mycket över, det säger mest pling. Vi kan mycket riktigt bli förälskade vi första ögonkast (Obs! Att säga att det är kärlek vid första ögonkast är så fel som det bara kan bli) då det som sagt inte handlar om logik. De saker som gör oss förälskade i en person har ingenting med att göra med det som för oss att älska en person. Saker som kan trigga en förälskelse har dock oftast en röd tråd, en röd tråd som skiljer sig från person till person. Vad denna röda tråd sedan härrör i tror jag är djupare psykologi och inget jag tänker sjunka in på i detta inlägg.
Förälskelse varar vanligtvis några månader men är sedan dömd att mattas ut. Efter förälskelsen har lagt sig så börjar relationen på allvar. Man blir varse om varandras brister och att kompromissa blir inte lika roligt längre. Det är vid detta skede många förhållanden tar slut. Mer ärligt formulerat: Många, många förhållanden bygger enbart på en primitiv drift och har inget romantiskt eller spirituellt över sig. Förhållanden som dör ut inom 1,2,3 år är nog det tydligaste signumet för primitiva förhållanden.
Att vara förälskad är för den "mindre intellektuella" personen ett enbart långt lyckorus. För dem som dock försöker leva sitt liv med en fokus och med visdom och instinkt som kompass så blir förälskelse oftast mest plågsam. Förälskelsen dunklar sinnena och får en att tappa fokus, man beter sig ungefär som under en berusning. Förälskelse är knark, och den jävel som inte älskar att knarka har aldrig testat det.
Kärlek däremot är en mystik som knappast formuleras med några enkla meningar. Kärlek kommer i olika former och olika volymer. Kärlek till sina barn, till sina föräldrar, till sina vänner, till sin sambo, till livet, till kosmos, till alla medmänniskor och varelser. (Nej, det finns inte kärlek till prylar och saker, detta är Behov, Identitetssökande, Statusbegär m.m.). Kärlek växer fram och baseras inte på impulsiva möten. Kärlek står sig stark när vindar blåser hårt, kärlek mattas inte av efter några månader. Jag tror att man inte kan älska andra människor fullt ut förrän man lärt sig att älska sig själv först. D.v.s. att om man ska ha en sportsmössa till chans för ett lyckligt förhållande så krävs först att respektive part känner och älskar sig själv innan man kan älska sin nästa - en raritet om ni frågar mig. Kärlek dunklar inte sinnena, kärlek visar vägen i livet. Kärlek är en kompass i tuffa stunder och ingjuter mod och livslust.
Så, vad ska vi göra med denna kunskap? Först och främst kan vi ta och skrota allting Hollywood hjärntvättat oss med. Man blir inte tillsammans och gifter sig med sin första förälskelse och sedan lever lyckliga i alla sina dagar (okej, det förekommer, men sluta drömma, ha fötterna på jorden istället så blir livet lite lättare). Att bli tillsammans med den man blir förälskad i är som att köpa säcken i grisen - vi har ingen som helst aning om vad detta är för en person, dennes brister, dennes moral, åsikter, livsåskådning, sunda förnuft, vett och etikett m.m. m.m. Inte konstigt att 50% av alla giftermål slutar i skilsmässa.
Vad förespråkar jag då? Ja, vänskap, vänskap och åter vänskap. Att utveckla en vänskapsrelation till ett förhållande är nog det mest optimala om vi först och man vill ha en chans att lära känna en person. Problemet är dock att folk brukar snabbt blir otåliga och säga "han/hon är verkligen optimal för mig, men det finns ingen gnista" - utan att ens veta Vad en gnista är och Varför en gnista är så viktigt.
Jag besitter inte en optimal lösning, jag ser däremot problemen som uppstår när vi idag byter partners stup i kvarten, dels i rädsla för att vara ensamma, dels för att vi låter våra impulsiva förälskelser dunkla alla våra sinnen. Romantiskt? Nja..
Kommentarer