Panikångest

Jag är ute och går, låter mina fötter leda mig på den stig som passar dem bäst medan jag vandrar runt i mina tankar. Plötsligt, som om jag blivit placerad där från ingenstans befinner jag mig i den djupaste skogen. Det är kolsvart, jag kan inte se stigen, jag vill hem. Jag har ingen aning var jag befinner mig, jag kan inte orientera mig, varifrån jag kom eller var jag ska. Skogen blir trängre och trängre, jag måste ut! Pupillerna vidgas men det är fortfarande omöjligt att se något, luften blir tung, allting snurrar, jag kommer att dö! Jag tänder min ficklampa, jag måste hitta stigen, jag måste ut, nu! Ljuset är min enda räddning, jag måste ha fokus på ljuset! Ljuset bländar mig, jag ser nu bara marken där jag sätter mina fötter. Allt som faller utanför lampans fält blir helt plötsligt 100 gånger mörkare och jag börjar springa utan att veta var jag ska. Jag måste ut, nu dör jag, jag är livrädd och skakar i hela kroppen. Jag klarar inte mer, jag dör, jag dör, hjälp, snälla hjälp mig, jag dör!! 

Jag är ute och går. Jag är ett traumaoffer från ett krig som inte har någon segrare. Ett krig som aldrig kan ses, ett krig som aldrig tagit plats. Jag låter mig aldrig mer vandra bort i mina tankar i rädsla för att hamna i skogen igen, jag är på min vakt från den stund jag vaknat tills jag somnat. Aldrig mer vill jag gå in i den skogen igen. Hellre tar jag livet av mig. Jag är ett krigsoffer från ett krig så omfattande att det har fått de största av människorna att falla ihop på marken och gråta, ett krig som aldrig någonsin setts med blotta ögat. 

Jag vandrar. Plötsligt står jag där igen, vid ingången till skogen. Jag börjar skaka, magen blir orolig, händerna blir genomvåta, luften blir tung. Snälla, snälla någon hjälp mig, jag klarar det inte, jag vill inte, snälla någon hjälp mig! Desto mer jag strätar emot desto längre in i skogen förs jag. Jag skakar av rädsla, jag ser ingen mening med att leva, jag vill dö, ingenting betyder någonting, jag finns inte. Jag springer runt och skakar och gråter som en dement patient. Jag måste ut! 

Jag vandrar och står återigen inför skogen. Jag vet att jag snart är inne i mörkret. Jag spyr av rädsla, händerna dryper av svätt. Jag är inne i skogen. Jag är paralyserad av rädsla och gråter. Men vänta, den här stigen känner jag igen. Jag måste gå, jag måste följa den för allt vad livet är värt! Jag har ingen känslor, inget hopp om livet, bara rädsla och tomhet, men någonting långt bak inom mig skriker i desperat tystnad: följ stigen, vi måste ut! 

Mina fötter är ömma och trötta. Att promenera är aldrig kul längre, enbart en rädsla för när skogen kommer. Och där är den återigen framför mig. Jag ska in i skogen, jag vet nu att det är oundvikligt. Jag blir rädd, sur på livet, varför fortsätter jag ens att leva när detta är det enda jag lever för, att vara livrädd. Där är stigen, följ den, du måste kämpa! Jag vill inte dö! 

Jag går och går, enda tiden jag lever är stunderna mellan skräcken i skogen, allt är nu snart helt meningslöst.  

Skogen uppträder framför mig. Jag blir stel i hela kroppen. Åt helvete med detta, jag skiter i allt, jag har inget att förlora längre! Jag springer igenom skogen, kallsvettig i hela kroppen, vill spy, vill falla ihop och gråta men jag fortsätter att springa på stigen jag nu börjat lära känna igen, åt helvete med allt!!! 

Jag går, jag känner styrkan börjar komma åter i mina ben. Där är skogen framför mig. Kom an då din fitta, kom då! Jag springer nu igenom skogen utan att tappa min orientering samtidigt som mina händer vibrerar av rädsla. Jag vägrar att stanna, jag vet att det finns ett slut i andra ändan av skogen! 

Jag är ute och vandrar, mina fötter leder mig framåt medan jag drömmer mig bort i mina tankar. Som vaknat ur en dröm står jag där igen i djupaste skogen. Allt är mörkt. 
Jag andas in. Jag är skogen. Jag andas ut. Jag är mörkret. Jag tittar mig runt, jag ser stigar överallt jag vänder mig. Jag sätter mig ner. Marken är så mjuk. Jag är själv och allt är så tyst och lugnt. Jag gråter, aldrig förr har jag älskat att leva som nu. Jag gråter, jag är inte längre ensam, träden vakar över mig i den mörka skogen. Jag älskar livet.