ett intelligent delmoment i livet, eller ett evolutinärt misslyckande
låt oss ta det klyshiga ämnet, även fast ja trodde ja hade slutat me detta. nå väl, vi får väl se hur d går iaf. här får ni lite djup, kanske lite förvirrande och deprimerande filosofi.
kärlek. gud asså, att ja ens skriver detta. är det något vackert Gud gett oss, eller är det inte annat än rester från evolutionen som hjälper oss på traven att utöka oss?
låt oss ta d senare alternativet först. låt oss säga att kärlek bara är hormoner, och inte mycke annat. d.v.s, är kärlek bara en primitv funktion vi har med oss, så som andra primitiva funktioner t.ex. ilska, rädlsa etc. är det något vi behöver för att leva, eller är det bara ett redskap på vägen för att utöka våran ras? om ja: det är en evolutionsskapelse: ska vi då kalla d en mutation? mutation = utveckling som inte gynnade arten. evolution = utveckling som gynnade arten. idag ser jag människor till höger om vänster som gråter och är förtvivlade. folk tar livet av sig i den djupaste ångesten. kan man verkligen kalla kärlek lyckad då? visst, om d hade vart ett få tal som mår dåligt av kärlek så är det ju OK, undantag godkänns. men ja menar.. efter alla tårar som spillts, allt tusentals depp-låtar och för att inte tala om alla Romeo och Julia filmer så börjar man undra om kärlek verkligen har gynnat våran ras.
Visst, när kärlek är absolut i dess positiva form, då är man absolut. hur många ggr har man inte hört "aldrig mer" efter en hård serpation, för att sedan se personen, lyckligare än nånsing, med någon annan.
låt oss istället köra d ur ett lite religöst persktive / icke "logiskt" perspektiv. kärlek. då måste väl ändå vara den största frästelse, höjden av lycka, den djupaste dalen av förtvivlan, den mest omtumlande förvirringen osv osv. ibland undrar man, va skulle mening va me livet utan kärleken? va skulle dagen vara värd att vakna för om inte annat för lyckan, kärleken för dem man älskar. hur tom vore inte natten om man inte visste att man dagen efter skulle en en gång få se sin älskade i ögonen.
kärlek kan vara så förvirrande. vad är kärlek? är det pirret i magen, fjärilarna som flyger runt i 180? är det de starkaste tårarna i glädje, eller i sorg? är det att kunna dö för någon, eller bara kunna underkasta sig? är det att vara lyckligast i världen? är kärlek att kunna utså all smärta och ångest för att den man älskar ska undgå det? vad är det vi söker med kärlek? är det egen tillfredsställese eller är det för den man älskar? tänk er själva: skulle du kunna göra verkligen allt för den du älskar om du inte fick något tillbaka? kärlek ska väl ge en värmande känsla i kroppen, men om man då valt att leva i ångest för den man älskar skull, så är det väl inte kärlek, utan bara idioti.
kärleken, kanske världensstarkastemanipulativavapen? hur många ggr har man inte sagt "va fan gör du, sre du inte hur hon/han kör med dig?!". blindheten når sitt absoluta när kärleken tar över logiken.
har ni aldrig undrat varför kvinnor som blir misshanlade i sina förhållanden oftast har ett förflutet där d blivit slagna som barn. det är här kärleken kan vara mer skada än nytta. växer ett barn upp i en farlig miljö, med våld och sexuellaövergrepp är detta något som för alltid skall följa denne. när sedan detta barn blivit vuxet och skaffa egen familj kommer den söka sig till samma miljö som denne haft hemma, d.v.s. söka sig efter en kille som är aggresiv. istället för att söka lycka hos någon som kan behandla dem väl, söker d sig till den ENDA trygghet d nånsin haft, d.v.s. en våldsam miljö som liknar det tidigare hemmet.
----Uppdatering----
(fort. f. ovan.) varför nämnde ja detta då? jo för många förhållanden ser ut så idag. allt för många hem är taskiga, jobbiga uppväxter etc. bråk är för många en vardag. sen kommer den dan, man är stor nog för att skaffa sig en partner. enda problemet är att då är oftast den enda förebild man har inom förhållanden ens föräldrar. har d då varit ett par bråkiga jävlar så är risken stor att man tar me sig d i sitt eget förhållande, för att inte tala om vilken sorts partner man söker. tillslut sitter man där å bråka, timmar efter timmar, utan nån som helst anledning, förutom d faktum att man har någon slags bizarr trygghet i att just bråka! då kärlek och hat är lika starkt kan det bli att man vänder kärlek till hat i sin blindhet. båda parterna mår troligen dåligt av bråken, men ångesten av att vara ensam tar över ångesten av bråken i förhållanden. så där sitter man, lurar inte bara sig själv utan sin partner.
men värst är nog dem som inte kan göra slut då d inte vill såra sin parter. menar.. har d ens tänkt ett steg längre? vad är inte värre än att få reda på att ens enda kärlek inte vart annat än ett skenförhållanden och kärlek var inte mer än rädsla för att såra den andre. sen finns d ju den här gruppen som gör slut för att sen bli tesammans, fram å tebaka. ett bråkigt förhållande --> gör slut ---> ångest ---> blir tillsammans. dock vad som händer i steg 3, när d får ångest, är att tro dirket att det är p.g.a. saknaden av sin partner. vad många inte vet att ångest av brutna rutiner kan vara minst lika stor! rutiner har vi hela dagarna, hela liven, för att binda upp ångest, lite som tvångsbeteende. en rutin är en vana, och en trygghet! bryts en rutin så kommer ångest. har man då haft en rutin att t.ex. aldrig sova ensam på typ 4 år kan ångest bli så stor att man övertala sig själv vara "kär" bara för att få tillbaka sin partner å slippa vara ensam. så ta er en tankeställer nästa gång d e jobbigt som fan "ere det honom/henne jag saknar, eller är det rutinen/känslan/vanan jag saknar?".
kärlek. gud asså, att ja ens skriver detta. är det något vackert Gud gett oss, eller är det inte annat än rester från evolutionen som hjälper oss på traven att utöka oss?
låt oss ta d senare alternativet först. låt oss säga att kärlek bara är hormoner, och inte mycke annat. d.v.s, är kärlek bara en primitv funktion vi har med oss, så som andra primitiva funktioner t.ex. ilska, rädlsa etc. är det något vi behöver för att leva, eller är det bara ett redskap på vägen för att utöka våran ras? om ja: det är en evolutionsskapelse: ska vi då kalla d en mutation? mutation = utveckling som inte gynnade arten. evolution = utveckling som gynnade arten. idag ser jag människor till höger om vänster som gråter och är förtvivlade. folk tar livet av sig i den djupaste ångesten. kan man verkligen kalla kärlek lyckad då? visst, om d hade vart ett få tal som mår dåligt av kärlek så är det ju OK, undantag godkänns. men ja menar.. efter alla tårar som spillts, allt tusentals depp-låtar och för att inte tala om alla Romeo och Julia filmer så börjar man undra om kärlek verkligen har gynnat våran ras.
Visst, när kärlek är absolut i dess positiva form, då är man absolut. hur många ggr har man inte hört "aldrig mer" efter en hård serpation, för att sedan se personen, lyckligare än nånsing, med någon annan.
låt oss istället köra d ur ett lite religöst persktive / icke "logiskt" perspektiv. kärlek. då måste väl ändå vara den största frästelse, höjden av lycka, den djupaste dalen av förtvivlan, den mest omtumlande förvirringen osv osv. ibland undrar man, va skulle mening va me livet utan kärleken? va skulle dagen vara värd att vakna för om inte annat för lyckan, kärleken för dem man älskar. hur tom vore inte natten om man inte visste att man dagen efter skulle en en gång få se sin älskade i ögonen.
kärlek kan vara så förvirrande. vad är kärlek? är det pirret i magen, fjärilarna som flyger runt i 180? är det de starkaste tårarna i glädje, eller i sorg? är det att kunna dö för någon, eller bara kunna underkasta sig? är det att vara lyckligast i världen? är kärlek att kunna utså all smärta och ångest för att den man älskar ska undgå det? vad är det vi söker med kärlek? är det egen tillfredsställese eller är det för den man älskar? tänk er själva: skulle du kunna göra verkligen allt för den du älskar om du inte fick något tillbaka? kärlek ska väl ge en värmande känsla i kroppen, men om man då valt att leva i ångest för den man älskar skull, så är det väl inte kärlek, utan bara idioti.
kärleken, kanske världensstarkastemanipulativavapen? hur många ggr har man inte sagt "va fan gör du, sre du inte hur hon/han kör med dig?!". blindheten når sitt absoluta när kärleken tar över logiken.
har ni aldrig undrat varför kvinnor som blir misshanlade i sina förhållanden oftast har ett förflutet där d blivit slagna som barn. det är här kärleken kan vara mer skada än nytta. växer ett barn upp i en farlig miljö, med våld och sexuellaövergrepp är detta något som för alltid skall följa denne. när sedan detta barn blivit vuxet och skaffa egen familj kommer den söka sig till samma miljö som denne haft hemma, d.v.s. söka sig efter en kille som är aggresiv. istället för att söka lycka hos någon som kan behandla dem väl, söker d sig till den ENDA trygghet d nånsin haft, d.v.s. en våldsam miljö som liknar det tidigare hemmet.
----Uppdatering----
(fort. f. ovan.) varför nämnde ja detta då? jo för många förhållanden ser ut så idag. allt för många hem är taskiga, jobbiga uppväxter etc. bråk är för många en vardag. sen kommer den dan, man är stor nog för att skaffa sig en partner. enda problemet är att då är oftast den enda förebild man har inom förhållanden ens föräldrar. har d då varit ett par bråkiga jävlar så är risken stor att man tar me sig d i sitt eget förhållande, för att inte tala om vilken sorts partner man söker. tillslut sitter man där å bråka, timmar efter timmar, utan nån som helst anledning, förutom d faktum att man har någon slags bizarr trygghet i att just bråka! då kärlek och hat är lika starkt kan det bli att man vänder kärlek till hat i sin blindhet. båda parterna mår troligen dåligt av bråken, men ångesten av att vara ensam tar över ångesten av bråken i förhållanden. så där sitter man, lurar inte bara sig själv utan sin partner.
men värst är nog dem som inte kan göra slut då d inte vill såra sin parter. menar.. har d ens tänkt ett steg längre? vad är inte värre än att få reda på att ens enda kärlek inte vart annat än ett skenförhållanden och kärlek var inte mer än rädsla för att såra den andre. sen finns d ju den här gruppen som gör slut för att sen bli tesammans, fram å tebaka. ett bråkigt förhållande --> gör slut ---> ångest ---> blir tillsammans. dock vad som händer i steg 3, när d får ångest, är att tro dirket att det är p.g.a. saknaden av sin partner. vad många inte vet att ångest av brutna rutiner kan vara minst lika stor! rutiner har vi hela dagarna, hela liven, för att binda upp ångest, lite som tvångsbeteende. en rutin är en vana, och en trygghet! bryts en rutin så kommer ångest. har man då haft en rutin att t.ex. aldrig sova ensam på typ 4 år kan ångest bli så stor att man övertala sig själv vara "kär" bara för att få tillbaka sin partner å slippa vara ensam. så ta er en tankeställer nästa gång d e jobbigt som fan "ere det honom/henne jag saknar, eller är det rutinen/känslan/vanan jag saknar?".
Kommentarer